Den här bloggen handlar i hög grad om att marknadsföra och göra PR för min egen forskningsverksamhet – om det råder det knappast några tvivel. Omvänt handlar det om att dela med sig av olika slags resultat: korta blogginlägg, artiklar och böcker. Som Melissa Terras påpekat redan för ett år sedan i ett inlägg, The verdict: is blogging or tweeting about research papers worth it? så ökar nedladdningsfrekvensen och genomslaget för ens idéer om man aktivt kommunicerar dem i exempelvis sociala medier och bloggar. Det är knappast förvånande – och med all sannolikhet något som de flesta forskare måste börja fundera mer på och omsätta i en eller annan digital praktik framöver. Många gör det förstås redan, men forskningskommunikation är alltjämt något som knappast värderas speciellt högt i akademiska kretsar. Som ett led i den bok jag för närvarande arbetar med för Volante förlag (arbetsnamn Digitaliseringsboken) har jag därför till exempel i dagarna börjat att bli mer aktiv på twitter (har tidigare mest agerat lurker där). Som forskare måste man helt enkelt bli ett medium – inte bara producera resultat, utan också distribuera och marknadsföra vad man kommit fram till. Det kan möjligen ta emot. Men det är trots allt en massmedial logik som existerat i mer än hundra år. Och när det finns vetenskapliga belägg (eller åtminstone ett flertal undersökningar) som visar att forskningens genomslag ökar om man kommunicerar mer, ja då finns det få skäl att inte se forskningskommunikation som en del av själva forskningsprocessen i sig.
I likhet med många andra forskare har jag de senaste dagarna varit tämligen intensivt sysselsatt med att skriva en ansökan till Vetenskapsrådet. Den är nu klar. Vi har varit en forskargrupp om fem personer (Patrick Vonderau, Anna Johansson, Rasmus Fleischer och Christopher Kullenberg) som arbetat med ett projekt med möjlighet att erhålla ett rambidrag inom kultur- och kulturarvsområdet. Ansökan är nu äntligen färdig och inskickad; vi har kallat det hela “Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution”. Jag har skrivit ganska många ansökningar om forskningsmedel – detta är en av de bättre.
Sätt att lyssna på ny (och äldre) musik har på mycket kort tid förändrats i den digitala reproduktionsåldern. Om föreställningar om den himmelska jukeboxen för 20 år sedan utlovade musik i molnet för alla, är detta numera en realitet. Svenska Spotify är det kanske främsta exemplet på musikbranschens teknologiska omställning. Tjänsten har idag 20 miljoner aktiva användare varav fem miljoner betalande abonnenter; grundaren Daniel Ek är i världspressen inte sällan omtalad som musikbranchens allra viktigaste person. Det föreslagna projektet har som ambition att studera framväxande strömmande mediekulturer i allmänhet, och musiktjänsten Spotify i synnerhet – med bäring på de digitala utmaningar som direktaccess till musikarvet innebär för minnessektorn. Projektet är förlagt till Kungliga biblioteket (KB), landets nationalbibliotek och nationalarkiv för audiovisuella medier (som samlar in och lagrar all utgiven musik). För KB är Spotify en betydande utmaning, inte minst genom den nya form av access till musikarvet som tjänsten leverar, samt de mängder av ny metadata som all strömmande mediekonsumtion genererar. Att återupptäcka äldre musik är helt centralt för Spotify och företaget har arbetat på att ständigt utöka sin katalog. Den innehåller för närvarande omkring 20 miljoner låtar, och är på många sätt företagets mest värdefulla tillgång (vilket också gäller ett nationalbibliotek). Projektet syftar därför till att undersöka såväl effekter, utmaningar som konsekvenser av strömmande musikarv för minnessektorn. Sömlös musiktillgång har exempelvis lett till alternativa användarmönster, nya former av engagemang och popularisering av äldre musikaliska former på ett sätt som kulturarvsinstitutioner aldrig kan utmana.
Projektet vilar på en mycket speciellt utformad forskningsmetodik, där utgångspunkten är upprättande av ett icke-kommersiellt skivbolag (i forskningssyfte). Bolaget kommer att fungera som innovativt forskningsverktyg med syfte att följa – eller rentav förfölja – digitala musikfiler genom den inom-digitala distributionsprocessen: från skapelse över aggregation till uppspelning. Med hjälp av digitala metoder och digital etnografi är ambitionen att observera filernas färd genom det digitala eko-system som utgör den strömmande mediekulturens svarta låda – vanligtvis oåtkomlig för den traditionelle medieforskaren. Grundtanken är att digitalisering av medieobjekt förändrat hur de bör konceptualiseras, analyseras och förstås med utgångspunkt i de spår av information och betydande mängder data som musikfiler ständigt och oupphörligen lämnar i olika nätverk. Det vill säga, från studiet av statiska musikartefakter till ökat vetenskapligt fokus på dynamiskt aktiva filer med ett slags inherent information om exemplevis bredbandsinfrastruktur, fildistribution och aggregation, användarpraktiker, ‘klick’-frekvens, sociala spellistor, delning och upprepning. Skivbolaget kommer att ge tillgång till distributionsplattformar som Spotifys analytics, och möjliggöra en undersökning av den industriella generering av massiv kulturell data som alla musikfiler numera alstrar. Kärnan i projektet ligger alltså i att spåra och övervaka musikfiler, en sorts etnografisk observation av deras distributiva liv. Den faktiska musik som skivbolaget kommer att erbjuda är av mindre vikt; i korthet kommer den bestå av verk från klassiska kompositörer där alla rättigheter löpt (i stil med datorgenererade midi-remixer av, säg, Mozart, Chopin eller Bach.)
Projektet utförs av en forskargrupp om fem personer verksamma inom akademin och kulturarvssektorn. Det är tänkt att organiseras i två större arbetspaket: Projektmetodik (WP1) och Strömmande forskning (WP2). Projektidén vilar på en i grunden tvärvetenskaplig, själv-reflexiv och experimentell forskningstrategi där dynamiska kulturföremål som strömmande musik erbjuder helt nya utgångspunkter för vetenskaplig analys baserad på filernas icke-statiska och spårbara digitala karaktär. I det första arbetspaketet ingår hela forskargruppen, indelat i tre huvudupgifter: Upprättandet av ett digitalt skivbolag (1.1), Digital etnografi (1.2) samt utvecklandet av nya Digitala metoder (1.3). I det andra arbetspaketet är tanken att applicera de metoder och den data som WP1 genererar i mera konkreta forskningsuppgifter som: Musik som data (2.1), Den himmelska jukeboxen omprövad (2.2) samt Innehållsaggregationens mediepolitik (2.3).
Tidningen för Sveriges Universitetslärares förbund publicerade häromsistens en utmärkt introducera artikel till forskningsfältet kring digital humaniora, Digital humaniora gör ny forskning möjlig. Föreståndaren för HUMlab vid Umeå universitet, Patrik Svensson kommer till tals: “I Humlab anser vi att det är viktigt att ha ett förhållande till tekniken där vi är med och tänker ut hur en humanistisk orienterad infrastruktur kan se ut. Det är inte säkert att vi behöver samma sorts modeller som naturvetenskapen.” Jag har skrivit om det i flera sammanhang, men det tål att uprepas: digital humaniora framstår idag som humanvetenskapernas stora möjlighet att i grunden tänka om sin egen disciplin – och därvidlag ta upp kampen om forskningsresurserna med natur-, teknik och medicinområdena.
Gårdagens understreckare av Martin Jönsson, Vem överlever i mediernas chicken race? var en utmärkt sammanfattning av några av mediebranschens allra bökigaste frågor inför 2013. Många (inklusive mig själv) tänker för närvarande ungefär i sådana banor; den konferens jag anordnar senare i juni med Jonas Andersson, Den postdigitala medieekonomin kommer till exempel att behandla snarlika frågeställningar. Jönsson nämnde i sin artikel därtill rapporten, Post-Industrial
Journalism. Adapting to the Present, skriven av bland annat Clay Shirky, vilken också förefaller vara ett exempel på en sorts diagnos av den post-mediala samtiden. Den ser jag fram emot att läsa.
I en aktuell artikel i NYT, Imagining a Swap Meet for E-Books and Music kan man lära sig ett och annat om en e-marknad som det inte talats speciellt mycket om – den kring begagnade filer. Det kan förstås tyckas som en paradox, men det finns uppenbarligen redan företag som ReDigi, “a free cloud service that allows you to store, stream, buy, and sell your legally purchased pre-owned digital music.” Tydligen arbetar både Amazon och Apple med patent (några har redan skickats in) på lösningar av samma problem (eller möjlighet), det vill säga att skapa en fungerande andra-hands-marknad för exempelvis redan lästa e-böcker. “Apple’s application outlines a system for allowing users to sell or give e-books, music, movies and software to each other by transferring files rather than reproducing them. Such a system would permit only one user to have a copy at any one time”, påtalas det bland annat.
Den här digitala utveckling är å den ena sidan logisk; den innebär att de juridiska ramverken kring legalt införskaffat e-material blir mindre strikta (och utgör på så vis ytterligare ett alternativt till den illegala fildelningen som fortsatt är omfattande trots att det inte längre skrivs så mycket om den). Å den andra sidan är det svårt att sia om vilka prismekanismer som en fungerande andra-handsmarknad för exempelvis “gamla” e-böcker skulle innebära – förmodligen rejäl prispress. Robert Levine (som skrivit om frågan från ett uttalat anti-Silicon Valley-perspektiv) intervjuas i slutet av artikeln, och menar att “secondhand stores for books and music never threatened the broader market because it simply wasn’t that efficient … Digital resale would change [the situation].” Marknaden måste nämligen i regel hitta ett jämviktsläge. “But that happens slowly, and in the meantime we’re in for one hell of a fight.”
Idag har jag publicerat en stort uppslagen recension av Evgeny Morozovs nya bok, To Save Everything, Click Here. The Folly of Technological Solutionsim i SvD. Rubriken anger ganska tydligt vad det handlar om, “Stridsskrift mot internets tillbedjare” – texten återfinns på svd.se här – och givet ämnet kan man nog tänka sig att somliga har en del invändningar. Hursom, recensionen i sin helhet lyder som följer:
Ibland undrar jag om somliga faktiskt inte älskar internet lite för mycket. I ganska många kretsar är nätet något av religion. Internets kultvärde frodas här i det fördolda bland kablage och switchar, och så fort en skärm lyses upp får internetälskarna något religiöst i blicken. Bland sådana nätkramare flockas förstås också nätkrämarna – två punkter gör här skillnad – liksom de heligt troende, fast övertygade om att internet inte bara är en medial kommunikationsform (som andra) utan snarare en sorts analytisk kategori med vars hjälp allt potentiellt kan förklaras.
Evgeny Morozov tillhör inte de troendes skara. Tvärtom menar denna digitale kättare att den här typen av intrasslade förvillelser bäst beskrivs som ”internetcentrism” – en sorts ideologisk föreställning om internet som universell samhällsmanual. Hans nya bok, med den lika uppmanande som kongeniala titeln, ”To save everything, click here”, anger exakt vad det handlar om. Tron att man kan spara allt genom ett enda klick är ju inte så lite naiv (för att inte säga religiös). I sin bok skriver Morozov utförligt – och emellanåt långrandigt – hur och på vilket sätt ”internet” blivit till denna förklarande kraft och lösningsmodell för allsköns samhällsproblem, trots mängder av digitala skygglappar som döljer förslagens brister. Några exempel: ”Crowdfunding” – eller gräsrotsfinansiering – utgör möjligen ett alternativ att finansiera kultur men bör därför inte ersätta befintliga system. Digitala distanskurser är kanhända ett bra komplement men knappast ett substitut för reell undervisning. Användardriven politisk aktivism och möjligheter till direkt demokrati innebär inte att politiska partier blivit obsoleta. Icke-hierarkiska organisationer är inte med nödvändighet bättre än traditionella institutioner, etcetera.
Morozovs exempel på de digitala lösningarnas dårskap är många; det är en besk anrättning han kokat ihop som dock med fördel bör inmundigas av såväl piratpartister och nätevangelister som digitaliseringskommissionärer. Men framför allt är Morozovs bok en stridsskrift mot Silicon Valley och dess teknikfilosofi som ständigt hyllar internet som en gudom. Inte sällan är hans framställning här elak, ibland på ett spirituellt och underhållandet sätt. Men magsurheten är heller inte långt borta. I princip alla amerikanska internet-tyckare får sig en rejäl känga. Morozov har rätt, alla andra fel. I så måtto påminner argumentation inte så lite om hans förra bok, ”The net delusion”, där han gick till storms mot nätapostlar och cyberutopiker, lika begeistrade av det fria nätets potential för politisk emancipation, som blinda för dess potential för reglering och repression.
I somliga fall är Morozovs kritik emellertid smärtsamt precis. Kanske framför allt då han dissekerar begrepp som frihet och öppenhet. Det senare har ju blivit ett närmast fundamentalistiskt värdeord i nätsammanhang, och så fort man reser invändningar så utmålas man snabbt som teknikfientlig. Men, som Morozov framhåller, initiativ som exempelvis Open Government bör granskas kritiskt. Att offentligöra data är på många sätt bra, men det innebär också möjliga risker för oväntade feedback-mekanismer. Vetskapen om att data kommer att offentliggöras innebär därför potentiellt mindre transparens, inte nödvändigtvis mer. Enligt Morozov är öppenhetsfundamentalismen dock lika naiv i sin tilltro kring Open et consortes som den är blind för sina tillkortakommanden, för att nu inte tala om öppenhetsindustrins (Googles) kommersiella intressen i frågan. ”So open it hurts”, är hans bitska karakteristika.
Morozov har också helt rätt i att den samtida nätdiskussionen är påfallande historielös. Det digitala imperativet gör att vi ständigt blickar framåt. Teknologisk amnesi, menar Morozov, är därför det mest utmärkande draget för dagens nätdebatt. Det är som om it inte skulle ha en historia, eller omvänt som om nätet skulle ha evigt liv. Men även internet som kommunikationsform kommer att förändras, utmanövreras och till sist försvinna. Det är den enda sanning som informationsteknologins historia lär oss. Därför är det enligt Morozov bekymmersamt när flera samhällsproblem, i enlighet med internetcentrismens logik, ska lösas med hjälp av en kommunikationsform som trots sin dödlighet förefaller att sitta inne med eviga (och heliga) svar på allt. Det gör den inte. Internet R.I.P.
Jag läste nyligen Steven Johnsons, Future Perfect, och är nu strax klar med Evgeny Morozovs nya bok, To Save Everything, Click Here: The Folly of Technological Solutionism, som jag också är i färd med att recensera för SvD. Just mellan dessa två har New Repuplic publicerat ett meningsutbyte med hög läsvärdhet, dels Why Social Movements Should Ignore Social Media, dels replikskiftet, Up for Debate: Can Social Media Solve Real-World Problems?. I ena ringhörnen står här den digitale kättaren, sluggern och anti-cyberutopikern Morozov; mot honom den kolloborative internetcentristen och “peer-progrevisten” Johnson, två poler som för närvarande sammanfattar helt olika synsätt på internet egentligen är – och innebär.
En första version av min artikel, “Publikationshack”, är nu färdigskriven. Texten kan laddas ned här. Den kommer (så småningom) att ingå i Matts Lindströms och Adam Wickberg Månssons antologi om universitetet som en sorts medieform, en bok som utkommer i serien Mediehistoriskt arkiv under våren 2013.
Till boken med titeln, Universitetet som medium, vilken Matts Lindström och Adam Wickberg Månsson håller på att sammanställa nu under våren 2013, skriver jag på en artikel om de vetenskapliga publikationskulturernas förändring under de senaste tio åren. Tanken är bland annat att ta fasta på den sorts digitala dubbelhet som präglar publikationsmönstren online. Akademiker vill ju gärna fritt sprida sina alster eftersom de i regel inte är beroende av försäljningsinkomster (till skillnad från till exempel frilansande journalister eller kulturarbetare), vilket är en lika begriplig som en emellanåt diskutabel inställning.
Men som bekant finns inga fria luncher, och i slutändan är det alltid någon som måste betala. Öppen access framstår idag (möjligen) som vägen framåt, men även open access (OA) förutsätter en fungerande förlagsekonomi. Det finns naturligtvis fortsatt ett behov av att förpacka forskningsresultat, vilket förlag av tradition varit allra bäst på. Med all sannolikhet bör det dock göras på nya sätt givet nätets distributiva potential. Men det är alltjämt en öppen fråga hur det akademiska publikationslandskapet kommer att förändras, och inte minst vilken form det kan tänkas anta givet nätets roll som global default. Det vetenskapliga samtalet är naturligtvis inte opåverkat av webb 2.0, och digitala publikationskulturers mediala omdaning av all forskningskommunikation framstår därför som en betydande fråga att undersöka.
Artikeln menar sig för närvarande handla om följande:
Publikationskulturer ser förstås högst olika ut i skiftande vetenskapskontexter. Inte minst utskiljer sig humanvetenskaperna eftersom det här föreligger betydande likheter med medie- och kultursektorn generellt – och då även med den digitala (kris)situation som uppstått där. Dessa digitalt brandskattade branscher präglas ju numera knappast av att de önskar ge bort innehåll gratis; snarare ägnas idag en febril aktivitet åt att försöka implementera och tillämpa nya digitala betalmodeller. Tvärt emot denna utveckling står alltså den vetenskapliga OA-trenden, samt förstås mer eller mindre (il)legal akademisk fildelning av (kanhända) främst humanvetenskapliga böcker som är eftertraktade, en aktivitet som i vissa forskarkretsar är vanligare än man tror. Generellt värnar humanister (speciellt om de tillhör de mer etablerade) gärna om den traditionella förlagsmodellen där deras böcker och bokkapitel publiceras på renommerade förlag som sköter bokproduktion, distribution och marknadsföring. Samtidigt är i princip alla akademiker oberoende av försäljningsintäkter, och tar sig därför inte sällan friheten att illegalt fildela både original-PDF:er eller inskannade böcker på olika mer eller mindre öppna nätverk. Precis som när det gäller all annan fildelning räcker det med att en enda person laddar upp en bok för att, säg, hundratusen andra användare ska få access till den. I det följande är det värt att hålla denna slags dubbla humanistiska logik i huvudet, även om den förefaller ge stöd åt två diametralt olika synsätt: det vill säga, att värna upphovsrätten och att komplett strunta i den.
Situationen är med andra ord komplex, och den här artikeln kommer försöka att problemtisera såväl open access (framför allt utifrån ett humanistiskt perspektiv) liksom akademisk fildelning – samt möjligheten att hacka de traditionella publikationsmodellerna. I termens urspungliga betydelse innebar ju ett hack att göra en ändring i ett system som åstadkom en möjlig lösning. Ambitionen är dock inte att på ett heltäckande sätt diskutera frågan, och då framför allt inte det stadigt växande bibliometriska forskningsfältet. Vetenskapliga publikationssätt hänger idag ofta tätt samman med olika former för att mäta och värdera vetenskaplig kunskap genom bibliometriska indikatorer. Följer man beskrivningen på Vetenskapsrådets hemsida sägs bibliometri ofta användas för ”att mäta vetenskaplig produktivitet (antal publikationer) och för att uppskatta publikationernas genomslag. Det sistnämnda sker genom beräkningar av hur publikationerna citeras, det vill säga uppmärksammas av andra forskare.” I korthet, bygger bibliometriska metoder på kvantitativa studier av den vetenskapliga litteraturens sammansättning och förändring – det vill säga, man räknar. Denna teknokratiska styrning av forskningen har med rätta kritiserats av flertalet ämnesrepresentanter inom humaniora; när krav på matematisk mätbarhet blivit viktigare än att producera ny kunskap är forskningsoptiken kanhända inte så välkalibrerad som vore önskvärt. Samtidigt är dessa frågor naturligtvis av stor betydelse eftersom de tenderar att reglera hur forskningsfinansiering struktureras; den bibliometriska forskningslitteraturen är också redan närmast oöverskådlig.
I den (kommande artikeln) har jag dock valt att inte fokusera på specifik mätning och värdering av akademiska publikationer. Snarare är tanken att ta fasta på ett antal iakttagelser, inte sällan utifrån mer personliga erfarenheter, vilka på ett mer generellt plan antyder hur omvälvande de (human)vetenskapliga publikationskulturernas förändring faktiskt är och varit under det senaste decenniet. Fokus ligger i det följande alltså på humanvetenskapliga publiceringspraktiker, ett område som genomgått och alltjämt står inför stora förändringar i det att publikationer av monografier och bokkaptel (som denna text) ofta skriver in sig i publikationskulturer som ställer andra krav än strikt (och matematiskt mätbart) vetenskapligt artikelförfattande. C. P. Snows klassiker, De två kulturerna är trots ett halvsekel på nacken – samt otaliga försök att överbrygga vetenskapsklyftan mellan natur- och humanvetenskaper – fortfarande hyperaktuell. Forskningens digitalt förändrade förutsättningar förefaller faktiskt bara ställvis slagit broar mellan dessa vetenskapskulturer – exempelvis när det gäller ett forskningsfält som digital humaniora – men publikationskulturen tillhör inte ett av de områden som förenar. Snarare har framför allt den bibliometriska trenden gjort att humanvetenskaperna alltmer kommit att ifrågasätta de vetenskapsideal som för närvarande styr akademi och universitetssektor.
Jag är för närvarande tjänstledig från mitt arbete på KB; skriver på ett bokmanus. Under tiden är min kollega Jonas Nordin tf för mig. Idag har han publicerat en utmärkt blogpost på RJ:s hemsida, Nödvändigt med forskning i ABM-sektorn. Texten tar sin utgångspunkt i erfarenheter från de satsningar som RJ och Vitterhetsakademin gjorde för några år sedan för att stärka kunskapsläget på ett antal minnesinstitutioner, något jag själv talat mig varm för och arbetat med i många sammanhang. “ABM-sektorn ingår naturligt i det som brukar kallas forskningens infrastruktur, men det är inte alla institutioner som ser forskning på de egna samlingarna som en självklar del av verksamheten”, skriver Nordin. “Det brukar heta att man skall tillhandahålla verktygen som underlättar för forskningen (utveckling), men man skall inte själv aktivt producera ny kunskap (forskning). Det finns många argument mot en sådan syn.” Det främsta är just att FoU i de flesta sammanhang är samma sak; det är med andra ord genom forskningsrelaterade aktiviteter – från EU-projekt till utarbetandet av slagkraftiga ansökningar – som en verksamhet de facto utvecklas.