På DN Debatt idag har Björn Rosengren, ordförande för Film & TV-producenterna, skrivit ett bra debattinlägg apropå organisationens uppsägning av filmavtalet. Sverige har för länge förlitat sig på gamla kulturpolitiska lösningar, skriver Rosengren, detta “för att säkra mångfald och kvalitet i svensk film och tv. Filmpolitiken är i dag underfinansierad och villkoren för de producerande bolagen oerhört dåliga.”
Det är den konkreta bakgrunden varför avtalet sägs upp, men artikeln skisserar också konturerna av ett helt nytt digitalt medielandskap som den nationella kulturpolitiken haft svårt att hantera. En i grunden förändrad mediemarknad har radikalt ändrat förutsättningarna för utveckling och produktion av kvalificerat innehåll i våra mediekanaler, påpekar Rosengren. Men trots dessa omvälvande förändringarna och ett uppenbart behov av en digital strategi, “har kulturpolitikens svar varit detsamma som före digitaliseringen. Public service, presstöd och filmavtal har varit bekväma lösningar för svenska kulturministrar oavsett regeringsfärg. När nuvarande regering väl genomförde sin ‘digitala agenda’ fanns innehållsperspektivet över huvud taget inte representerat. Regeringen stirrade sig blind på infrastruktur och utgick ifrån att värden som demokrati, kvalitet, mångfald och tillväxt skulle komma av sig själv, bara teknikföretagen fick dra sina kablar.” Rosengren hävdar “att en ny mediepolitik måste se till de möjligheter den nya sköna världen för med sig”; där behövs “nya tankegångar, förslag och kreativa spår.”
Rosengrens analys är träffande – och den innehåller flera tankegångar som jag också behandlat i min bok, Digitalism. Samtidigt sitter Rosengren fast i tankefiguren att kvalitet fortsatt måste stödjas av staten, detta för att underbygga ett kvalitativ innehåll som inte marknaden förmår producera. Det är ett tankefel. Anledningen är att begreppet kvalitet (som ett av mina bokkapitel handlar om) omdefinierats i en digital kontext. Att kvalitet idag är en omdiskuterad fråga beror på de oändliga möjligheter och det oöverskådligt utbud där användare på nätet lätt kan bilda sig en egen uppfattning om vad de gillar. Det kan antingen ske på egen hand, med hjälp av vänner eller med maskinell och algoritmisk assistans.
Användare väljer helt enkelt själva vad de är intresserade av, helt oberoende av kulturpolitiska insatser eller kvalitativa pekpinnar. Det sena 1900-talets kulturpolitik utgick från en omvärld med underskott av kultur, vilket medförde att urval av kultur ofta handlade om att stödja produktion och spridning. I en digital kontext blir sådana frågor obsoleta. En modern digital kulturpolitik måste utgå från överflöd snarare än underskott, varför det behövs en ny uppsättning frågeställningar och argument kring varför och vilka statliga stödformer som ska prioriteras. På nätet förefaller det till exempel som rimligt att lägga mer fokus på aktiviteter snarare än färdiga verk.
Hursom, den som är intresserad av vidare resonemang kring ovanstående rekommenderar jag att läsa vidare i min bok. Min ambition är också att utveckla dessa resonemang mer konkret i en kommande artikel, “Inför en digital kulturpolitik” skriven för antologin, Digital politik. Sociala medier, deltagande och engagemang som är tänkt att publiceras nästa år.
Forskningsantologin Återkopplingar: Medier, historier, praktiker, fält är nu snart klar. Endast omslag återstår – och vi redaktörer räknar iskallt med att boken går till tryck i slutet av denna vecka. Det har blivit en omfattande bok på nästan 420 sidor; boken utgör dessutom nummer 28 i serien Mediehistoriskt arkiv som nu alltmer liknar en tämligen gedigen samling studier av mediehistoria – då som nu. I sedvanlig stil kommer den färdiga boken att cc-licensieras för fri nedladdning på webben. En PDF att spridas kommer alltså – till dess finns återkopplingar_inledning att läsa för den intresserade.
The upcoming week I will participate in a film archival conference in Tallinn at the Estonian Film Archive. The theme of the conference is Emerging Screen Sites/Sights: Cinema Culture around the Baltic Sea 1895-1920. However, personally I will rather address the media specificity of digitised film collections. Parts of my talk runs as follow:
Digitisation is is the representation of an object, image, sound, document or a signal by a discrete set of points or samples. The result is called a digital representation. In short, digitising means simply capturing an analog signal in digital form, and the term digitisation is, thus, often used when diverse forms of information, such as text, sound, image or voice, are converted into a single binary code. As is well known, digital information can only exists as one of two digits—either 1 or 0—which is why everything digital is always numerical. Bits and bytes in discrete settings can be always copied back and forth—basically with no loss of information. In terms of media specificity most of us here present know, at least sort of, what the specificity of the medium of film is about. Technical terms or film theory from the 20th century has taught us to perceive moving images as, for example, a distinct language—letting, say, Hollywood films tell us stories through various stylistic features, film techniques and continuity editing principles. Within documentary film theory representing reality is moreover a complicated issue—films do not depict reality, rather bits and pieces of it, with images put together, and where one should always pay attention to the cut—i.e. the splicing of two shots together—or what might happen outside the image in of-screen space.
Film, thus, represents according to various media specific traits and categories. Any archivist knows that one has to be careful handling the media specific traits of, say, early cinema. Speed is an apparent example we are all familiar with. When early cinema is remediated through the interface of television, people—still—regularly hurry past the film camera and street cars run with amazing velocity. Of course, its all a matter of projection speed. Silent cinema was shot a 16 frames per second and when projected today movement gets distorted; run any 16 fps silent film through a 24 fps projector and the action simply gets speeded up. My point is that, media specificity is often neglected when using or digitising cultural heritage. As stated, any film archivist knows the media specificities of film—yet the same goes for digital representations, since naturally they also carry specific traits. All media follow their own rules—teased out by technology itself and practices surround media usage. Yet, when dealing with the digitisation of film heritage—or the visual mediation of history, if we address the issue on a broader scale—there is often an unawareness of the specific traits of ”the digital”. In fact, the mediation of history always needs to address the particular technological condictions that lies inherent in every media form. Never loose sight of the medium I always tell my students.
Consequently, every mediation of history involves particular technical (and public) circumstances within media history per se. Today, within the heritage sector there is a common understanding that all digitisation efforts result in various media transfers—remember, digitisation means that stuff gets converted into code. Hence, the information capacity of the copy differs from the original. But once in digital form it can be copied endlessly.One shouldn’t forget, however, that basically the same media specificity goes for analogue mediations from, say, a hundred years ago in 1914. In what media specific ways do, for example, film footage depicting events in 1914 differ from post cards, lantern slides or stereoscopic images visualizing similar events? That is, how was the past mediated in specific ways and regulated by technologies that shaped the mediation process in the first place?
Authenticity is often regarded as crucial within the heritage domain. The fact is, however, that at a number of audiovisual media archives the past is nowadays mediated twice—first in specific media technological format and secondly in digitized form. The same, naturally, goes for all the images in this Keynote presentation since they are (mostly) digital representations of analogue media. Researchers—or the public—working with digitized cultural heritage, hence, literally face material and objects of a second order. Again—when most of us present here are thinking about, handling or archiving films, we really do acknowledge the specific medium traits of film. But—and this is the basic point of my talk—it is often not the case regarding digitisation activities concerning the same material, especially not—I would argue—with the audiovisual heritage domain.
Igår recenserade Waldemar Ingdahl min bok i Östgöta Correspondenten, Internet efter revolutionen. Han är överlag positiv och skriver bland annat att boken “handlar om informationens natur och vår samtids överflöde av den, begreppen om vad som är kvalitet, logiken bakom informationsdelningen, vad som är öppenhet med data och om lagring på ett internet som aldrig glömmer något.” Ingdahl menar att “överblicken av ett så brett område är imponerande och lärorik, men innehållet blir spretigt och resonemmangen i några kapitel är bökiga att följa. Ibland blir det många detaljer som skymmer de stora utvecklingarna.” Det kan jag till dels hålla med om; stundtals rör sig mina resonamang på mikronivå. Emellertid är det roligt att boken nu uppmärksammats än mer i lokalpressen.
Rektor vid Umeå universitet, Lena Gustafsson, beslutade häromdagen om nya ledamöter för biblioteksstyrelsen vid Umeå universitet. Glädjande nog är jag invald, detta efter att ha blivit nominerad av överbibliotekarie Mikael Sjögren (i samråd med personalen vid UB). Till hösten blir det alltså att göra ett slags återdebut i bibliotekssammanhang – det ska bli inspirerande, lärorikt och roligt. Uppdraget löper fram till sommaren 2017.
Idag har min bok Digitalism recenserats i tre fora – SvD, Västerbottens-Kuriren och SR. PO Ågren i VK är mycket positiv i sin text, “Digitala transformation“, och Jenny Maria Nilsson är negativ i SvD i artikeln, “I huvudet på en nätevangelist” – som alltså är jag, vilken är befängt eftersom en av poängerna med min bok är att resonera om olika synsätt på nät och digitalisering. Det är just något som Martin Jönsson på SR tar upp i sin recension, “Kultursverige är pinsamt fast i en svartvit bild av det digitala“. Nilsson recension kan just ses som ytterligare ett symptom på det som rubriken fångar, och Jönsson exemplifierar med tidigare recensioner av min bok: “Därför är det i högsta grad ironiskt att [Snickars] bok fått kritik, av de kultursidor som recenserat den, för att hans ”framställning blir snudd på hållningslös”, som Nils Gustafsson skriver i Sydsvenskan, eller för att han vågar ifrågasätta den traditionella kulturjournalistikens formuleringsprivilegium, som av Håkan Lindgren i UNT. Kulturkritikerna tycks störda av att han inte tar steget från problematisering till öppen kritik av den digitala utvecklingen … [men] att kritisera honom för att han är resonerande och analytisk är onekligen ett intellektuellt självmål.” Hursom, detta är möjligen alltför meta-artat; Jönsson är överlag positiv till min bok. Den sägs ge “en ganska bra bild av var den gigantiska frågan om digitalisering befinner sig, för den som inte redan är specialist”.
Nils Gustafsson har idag recenserat min bok i Sydsvenskan. Snickars tar “ett stort grepp om den digitala utvecklingen men framställningen blir snudd på hållningslös”, skriver han i texten Minnet som aldrig sviker. Det är att hårdra min argumentation, för visst tar jag ställning för somligt (och inte för annat). Samtidigt har Gustafsson delvis rätt för man kan med viss rätt anklaga min bok min för att vara en smula ryggradslös i sitt ständiga resonerande – å ena sidan, å den andra. Det är dock en av mina poänger. För som jag skriver: digitalisering är “i allra högsta grad dialektisk; den är – och kommer att fortsätta vara – olika saker samtidigt. Digitalisering är därför varken eller – den är (nästan) alltid både och.”
Avslutningsvis är Gustafsson emellertid mer positiv i sin anmälan. Det är, skriver han, “i kapitlet om lagring som Snickars styrkor tydligast framträder. Som före detta forskningschef på Kungliga Biblioteket har han en gedigen kunskap på området, vilket märks. Här får vi en vidsynt skildring av den enorma ökningen i lagringskapacitet som skett under de senaste decennierna och vilka problem det medför, liksom av den viktiga trend som innebär att vi alltmer slutar att lagra information på våra egna datorer utan i stället placerar data i namnlösa serverhallar i det som lite otydligt brukar kallas för ”molnet”. Vad innebär det att allt kan sparas? Hur ska vi skriva historien när allt finns i arkivet och arkivet är allt? Vad innebär det att vi sparar allt hos ett fåtal kommersiella företag med gränsande till allmakt över vårt förflutna? Vad är värt att minnas? Vad är värt att glömma? Det är frågor som Pelle Snickars gärna får låta svälla ut till en egen bok, fast förankrad i hans forskargärning.”
Noterbart är att Gustafsson också skrivit om boken på sin blogg – Algoritmernas bur. Pelle Snickars Digitalism.
Fredrik Hillerborg har på Resumés blogg skrivet en liten betraktelse om delning med utgångs- (eller snarare) slutpunkt i min nya bok, Digitalism. “Sociala medier är till sin natur strukturerat för att underbygga delning av information. Men frågan är vad som är hönan och vad som är ägget? Till vilken grad är det den nya tekniken som fått oss att ändra vårt beteende?” Delande är som bekant inbyggt i alla sociala medier, men som jag påpekar i min bok bör man nog även (med tanke på samtidens ymniga delande) framöver fundera mera över detta beteende. Likväl – texten Vi lever i en delningskultur delas härmed.
En första recension av min bok, Digitalism, har idag publicerats i Upsala nya tidning, Är du rädd för nätet, lilla vän?. Det är kulturskribenten Håkan Lindgren som förhåller sig minst sagt kritiskt till min bok, även om han menar att den avslutningsvis “lyfter en aning”. Vi har tidigare haft viss pennfäktning i tidningsspalterna så att Lindgren intar en skeptisk hållning är inte förvånande. Att boken sägs stapla “självklarheter på självklarheter” får man ta med jämnmod; ska man försöka ta ett helhetsbegrepp på digitaliseringen som samhällsfenomen kommer somliga tycka att det blir för mycket av det basala. Att boken vidare sägs vara skriven på “livlös statlig utredningsprosa” är var och en fritt att tycka – själv är jag rättså nöjd med den språkliga framställningen. Hursom, vi får se om Lindgrens mottagande bildar mönster – eller utgör en anomali.
I bokserien Mediehistoriskt arkiv utkommer snart en ny forskningsantologi, Mediehistoriska vändningar, redigerad av Marie Cronqvist, Johan Jarlbrink och Patrik Lundell. I introduktionen kan man bland annat läsa:
Sedan sekelskiftet 2000 har det talats om en medial vändning inom framför allt humanvetenskaperna. För till exempel litteraturvetenskapens del har det handlat om en fokusförflyttning från estetiken till historiska medieanalyser av sådant som läs- och skrivpraktiker, och motsvarande intresseförskjutningar kan avläsas inom andra discipliner. I en svensk kontext har det rentav hävdats att medie- och kommunikationsvetenskapen håller på att förgås i en ”revirstrid som är så brutal att den knappt märks”. För inom vilka discipliner sysslar man numera inte med mediefrågor? Och vilket är då medievetenskapens specifika bidrag? Å andra sidan kanske medie- och kommunikationsvetenskapen själv genomgår ett slags medial vändning och rör sig bort från vad som dominerat ämnet: innehållsanalyser av journalistik utifrån ett ganska snävt demokrati- och politikperspektiv, vilka egentligen inte varit särskilt upptagna med specifika medieringsfrågor. En sådan rörelse, även internationellt, kan möjligen skönjas i de senaste årens diskussioner kring begreppet medialisering.
Mer information om boken finns på den nystartade boksajten mediehistorisktarkiv.se. Boken Mediehistoriska vändningar är cc-licensierad och kommer snart att finnas fritt tillgänglig som nedladdningsbar PDF.