Jag har nu påbörjat mitt nya arbete som medieprofessor – men det mesta är sig likt när det gäller arbetsuppgifter. För egen del handlar det i mycket om att hitta nya spännande idé- och forskarkonstellationer för intressanta projekt. Jag har under många är arbetat på detta sätt, och inför 2014 har jag nyligen skickat in ansökningar för två nya bok- och forskningsprojekt, vilka på sikt kanhända leder till mer omfattande verksamheter. Det ena projektidén har jag utarbetat tillsammans med litteraturvetaren Alexandra Borg, som för närvarande är forskare på Bonnierförlagen. Vi kallar det hela “Kod(ex): bokmediets omvandling” och vi har sökt stöd för forskningsinitiering hos RJ. Projektet säger sig bland annat vilja göra följande:
Projektet tar fasta på den samtida boken – i olika elektroniska format – som en (möjlig ny) medieform. Det är exempelvis inte längre bara förlagsbranschen som sätter dagordningen för bokens framtid, utan lika mycket globalt mäktiga teknikföretag. För dem innebär tekniken oanade och oändliga möjligheter, för andra utgör den mest ett bekymrande hot. Bland de litterära bok-kramarna är den digitala rädslan för närvarande som allra störst. Somliga förläggare är aktiva motståndare till e-böcker, regeringen är oroad för att datorerna hotar läsandet, och den amerikanske författaren Jonathan Franzen har till och med liknat Amazons VD Jeff Bezos vid Antikrist.
I bokhandeln eller på bibliotekens hyllor var böcker länge ett slags singulära objekt. I digital form är de däremot (i regel) inskrivna i en teknisk infrastruktur som är lika svår att överblicka som den är angelägen att analysera. All bokproduktion idag – och e-böcker i synnerhet – är digital och beroende av hårdvara och kommunikationsprotokoll som distribuerar text som data. Dagens e-böcker, eller snarare apparaterna man läser dem på, uppfyller emellertid högt ställda praktiska krav och kan därför för första gången mäta sig med den fysiska boken. De är billiga, de har hög upplösning, är lätta att använda och har internetuppkoppling som gör att e-böcker kan laddas ner på ett ögonblick. För många e-boksfrälsta ses teknologin som ett slags ordets befriare. Pappersboken är dock fortfarande kvar; mediehistorien lär att nya medier sällan raderar äldre format – parallellitet är därför snarare den figur som präglar bokmediets pågående omvandling.
Får vi medel är tanken att anordna en serie workshops under 2014/15 – och det är också tanken med ett annat projekt jag har ambitionen att genomföra, men nu tillsammans med filmvetaren Per Vesterlund och medie- och kommunikationsvetaren Mats Hyvönen. Vi kallar det hela för “’Massmedieproblem’ – mediestudiets formering 1960 till 1980” och tanken är att lyfta fram hur, på vilka sätt och varför det blev viktigt att studera medier i Sverige. Projektbeskrivningen anger bland annat:
Under 1960-talet blir begreppet massmedia ett nytt modeord i svenskt samhällsliv. Aldrig förr hade så många plattformar baserade på så många olika medietekniker tävlat om människornas tid och uppmärksamhet. Med televisionens intåg i landet som nytt medium bredvid press och radio, med populärkulturens uppsving, och med de häftiga debatter som fördes runt filmpolitiken, fanns behov för ett språk som beskrev den moderna välfärdsstatens mångskiftande medielandskap. Massmediebegreppet var naturligtvis inte svenskt – och inte heller nytt. Men det fyllde en viktig funktion när nya frågor skulle formuleras, både inom offentlig debatt och inom vetenskap och politik.
Den terminologi som inrättades för att lösa medieproblem utgjorde så småningom stommen till en ny vetenskap – massmedieforskning eller medie- och kommunikationsvetenskap (liksom en tid senare även filmvetenskap). Än idag utgör den grund för vår förståelse av medielandskapet (trots att detta radikalt ändrat karaktär). Mediesamhällets politik tenderade ofta att ta fasta på kommunikationens formativa funktioner. Kultur och media kunde ”föra människan utöver de gränser hennes värderingar och erfarenheter tidigare satt”, som det exempelvis hette i en SOU om ny kulturpolitik 1972. Om konst, film eller litteratur kunde fungera som instrument för förändring av individers och gruppers åsikter och attityder, kunde massmedierna genom sin förmåga att väcka och skapa opinion påverka hela samhällets utformning. Men massmedierna beskrevs i regel främst som ett problem – både för samhället, kulturen, demokratin, och rentav även för människan själv.
Den nationella medieforskningens historia är faktiskt ett forskningsområde som ägnats påfallande lite uppmärksamhet. I detta projekt avser vi därför att låta olika generationers medieforskare se tillbaka på dessa formativa skeenden för svensk medieforskning under 1960- och 1970-talen. Mer information om dessa bägge projekt kommer att postas kontinuerligt här på min sida.
Min nya tjänst på Umeå universitet har en affiliering till HUMlab. Därför har jag nu installerat två av dem där – Digitala lägg – om pressens gränssnitt 1800, finansierat av Torsten Söderbergs Stiftelse, samt Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution, finansierat av VR. Som tidigare aviserat har det också publicerats en intervju med mig, som åtminstone i viss mån placerar in projekten i ett större sammanhang – Nya sätt tillgängliggöra kulturarv för alla.
Den bokserie, Mediehistoriskt arkiv, som jag startade upp för snart tio år sedan flyttade vid årskiftet från KB till Lunds universitet. Docent Patrik Lundell har nu tagit över ansvaret för bokserien – i vilken ett antal kommande titlar är inplanerade. Serien håller nu på att gradvis länkas upp på lu.se. För mer information, klicka på länken till Mediehistoriskt arkiv.
Idag har SvD publicerat en understreckare jag skrev för en tid sedan – Skräppost blev inte ondsint över en natt. Ingressen anger ungefär vad det hela handlar om: “Spam, mänsklighetens kanske minst lyckade kommunikationsform, började på 90-talet som en ganska harmlös form av annonsering men förföll gradvis. Utvecklingen till dagens avart illustrerar något viktigt om internets ekonomiska förutsättningar.” Texten börjar dock med ett referat av Monty Python-sketchen Spam – se den, garanterat roligare än min artikel!
Jag sitter i redaktionsrådet för tidskriften VIEW. Journal of European Television History and Culture som nyligen presenterade ett nytt nummer. Enligt numrets gästredaktörer handlar det bland annat om televisionens baksida, det vill säga det som sker bakom kameran i studion:
We know little about the ‘behind the scenes’ of television. While the booming field of production studies has been shining a light on the work processes and the personnel in production spaces, there is still a lot to be learnt about the ‘hidden’ professions of television. This issue of VIEW provides a rich but fairly eclectic series of contributions based on the theme. The articles presented here bring under scrutiny the ‘behind the scenes’ activities of television and their hidden, often unrecognised and uncelebrated personnel and processes. They engage across a wide range of organisational, administrative and technical activities that have played their understated, often ‘invisible’ part in the historical formation and development of television.
VIEW är en OA-tidskrift, öppen att läsa för alla – här finns nya numret The Hidden Professions of Television
Som tidigare aviserat här på bloggen (som för övrigt snart kommer att genomgå ett betydande ansiktslyft) påbörjar jag en ny tjänst vid Umeå universitet vid årskiftet. I januari tillträder jag som professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora uppe i norr. Jag kommer att vara affilierad till HUMlab – som för en tid sedan gjorde en intervju med mig: Ny medieprofessor med inriktning mot digital humaniora.
Häromdagen skrev jag en (kommande) understreckare om Finn Bruntons bok om spam. Den är rättså bra – om än lite yvig och spretig. Skräppost stjäl ju bokstavligen vår uppmärksamhet. Dessutom hotar de att göra den egna mail-boxen full – sedan några år tillbaka består 85 till 90 procent av världens mailtrafik av skräppost. Det är ett kopiöst överflöd av information, och den maskinära webben växer kontinuerligt. I en ny Bot Traffic Report 2013 påpekas att webbens trafik numer utgörs av mer än 60 procent av icke-humana aktörer, det vill säga bland annat bots, små automatiska program som far runt och delvis ställer till oreda. Möjligen bör man oroa sig för att den maskinära procentandelen stiger (vilken den alltså gör). Men mer fascinerande är snarare hur tekniken lever sitt eget liv – och detta framför ögon som stirrar på alltfler skärmar utan att vi knappt lägger märke till det.
I en tid när den digitala utvecklingen förefaller diktera våra livsvillkor, när det mesta håller på att bli internet, och när mobiler vilka beskrivs som ”smarta” ägs av 90 procent av befolkningen – ja, då finns det goda skäl att se närmare på vad ett begrepp som digitalisering innebär. Rent generellt vet nog de flesta vad digital betyder och vad som menas med digitalisering. Men en enkel sökning på begreppet i slutet av 2013 ger ändå en träffbild med sinsemellan väldigt olika karaktär: på en radiochefsdebatt hävdades det att digitaliseringen är den viktigaste frågan för så väl public service som kommersiell radio, i ett annat sammanhang ska digitalisering spara miljarder när statliga myndigheter med fler än 50 anställda går över till att beställa varor och tjänster digitalt, i ett tredje fall har Kulturrådet på uppdrag av regeringen genomfört en studie om digitaliseringen på scenkonstområdet, i en fjärde variant är det Sveriges Kommuner och Landsting som träffat en överenskommelse för att främja digitalisering av offentlig sektor, och i ett femte fall handlar det om skolans digitalisering. Till dessa fem nyhetsområden hade man bokstavligen kunnat addera hundratals andra.
Digitalisering är idag en minst sagt mångfacetterad verksamhet – men vad betyder den egentligen? Det ryktas att Samordningssekretariatet för digitalisering (Digisam) har för avsikt att förtydliga definitioner och tolkningar av begreppet. I väntan på det är ambitionen med detta avslutande bokkapitel att reda ut åtminstone ett par aspekter av en term som numera används i de mest skilda sammanhang. För ser man efter närmare är det faktiskt inte speciellt lätt att nagla fast vad termen digitalisering står för. Snarare präglas den av betydelser som skiftar – ibland till och med betänkligt. Som journalisten och författaren Karl-Erik Tallmo påpekat tycks digital numera ”syfta på nästan allt som har med datorer att göra, det som förr kunde kallas datorisering, ADB, nätnärvaro, webbpublicering, eGovernment, digitala tjänster och så vidare. En bonde som låter en dator övervaka mjölkningen har digitaliserat ladugården.” Digitaliseringen beskrivs också som något vi står inför, något som snart kommer att förändra det mesta. Den kommer hjälpa oss att spara, ge oss bättre teater och lära barn mera – om man nu tar fast på några av de områden som jag nämnde ovan. Men digital informationsteknik är ju knappast något nytt. Det blir snarare missvisande när digitalisering framställs som ny, för i själva verket börjar den bli gammal med tjugo år på nacken om det gäller webben, och ett halvt sekel om det handlar om internet. Strängt taget är det därför nästan omöjligt att exakt beskriva – eller veta – vad som numera menas med digitalisering (eller digital). På tidningen Computer Sweden och dess språkwebb finns en lista där mer än femtio olika termer förekommer som börjar med ”digital”. Främst är det dock begreppet digitalisering som är problematiskt eftersom det används så ofta i den samtida kultur- och mediedebatten. Det gäller också i näringssammanhang, där somliga hävdat att svenska företag måste bli bättre på att ”ta till sig digitaliseringens möjligheter”. För landets företag är ”en ökad digitalisering en nyckelfaktor”, skrev till exempel bankiren Michael Wolf och David Mothander från Google i Dagens Industri sommaren 2013. Digitalisering var eftersträvansvärd – och ju mer desto bättre. Framför allt beträffande ”små och medelstora företag, de som står för den största jobbtillväxten.” För dem gällde rätt och slätt devisen att ”digitalisering är en bra affär.”
Det är lätt att raljera över den här typen av förenklingar, men att digitalisering betyder många saker innebär inte att begreppet förlorat sin betydelse – tvärtom. Men termen lever på flera sätt sitt eget liv, och kan därför som i Nationalencyklopedin definieras på ett synnerligen vagt sätt. Digitalisering sägs där nämligen vara ”ett begrepp som innebär att material av skilda slag omformas för att kunna bearbetas i dator.” Att datamaskiner är centrala för det digitala informationssamhället har förstås inte undgått någon. Datorer kan visserligen vara analoga, men digitaliseringstermens kopplingar och starka associationer till datorer understryker begreppets tekniska grund. Den mer tekniska förståelsen av digitalisering har under det senaste decenniet emellertid kommit i skymundan för ett mer vardagligt språkbruk, där termen avser något annat, större och mera omfattande. Ibland refererar digitalisering till en sorts överföring av information i digitalt format, men i samhällsdiskussionen idag har begreppet oftast en vidare betydelse. Somliga har hävdat att den diskussionen främst rör sig på två plan: dels handlar det i vissa sammanhang (framför allt i arkiv-, biblioteks- och museisektorn) om teknisk digitalisering, det vill säga omvandling av material till digital information, dels handlar diskussionen på ett mer allmänt (och inte sällan politiskt plan) om en sorts samhällelig digitalisering vilken i regel är synonym med önskemål om en generellt ökad användning av datorer och internet. Computer Sweden har träffande påpekat att digitalisering i den senare bemärkelsen närmast är att beteckna som en ”jargong för övergång till ett helt it- och internetbaserat samhälle”.
Ett slentrianmässigt uttryckssätt behöver dock inte innebära att en term mister sin betydelse. I fallet med digitalisering är det snarare tvärtom. Det är paradoxalt nog tack vare ett oprecist användande som begreppet gjort karriär – och blivit ytterst betydelsefullt inom flera samhällssektorer. Digitalisering är här både ett pågående samhälleligt fenomen, och ett innerligt önskvärt tillstånd (åtminstone för somliga), vilket bäst beskrivs som ett slags tekniskt omdaningsförlopp. Digitaliseringens tid är i så motto en samtidshistorisk period som vi för närvarande genomlever. I den här bemärkelsen är digitalisering närmast att likna vid en teknologisk moderniseringsprocess i stil med förra seklets urbanisering, individualisering eller demokratisering – vilken Sverige av ekonomiska, sociala och kommersiella skäl inte har råd att missa, därav det stora politiska intresset för frågan.
Under den period då det moderna informationssamhällets tar form så har dess skuggsida inte sällan handlat om hur överflödet av information borde hanteras. Skulle den information som de alltmer vanliga datorerna producerade överhuvud taget sparas? På vilket sätt? Och borde man inte gallra i den digitala informationsfloden – eller skulle man med hjälp av magnetband rentav försöka att lagra allt? Jag har tidigare diskuterat frågan i kapitlen om information och överflöd, och ofta har det hävdats att överflödet av information nog kunde bemästras, men bara om man använde samma tekniska tillvägagångssätt som var själva upprinnelsen till problemet. Bara datorer (och tillhörande magnetband) kunde följaktligen lagra all den information som det datoriserade informationsamhället genererade. Min egen förra arbetsgivare, Kungliga biblioteket, var exempelvis tidigt ute med att använda datorer som hjälpmedel för att lagra och bearbeta textuella uppgifter som exempelvis kataloger, det som under 1960-talet kallades för ”automatisk databehandling” (ADB). KB stod faktiskt 1970 som värd för en utställning om ”ADB i forskningsbibliotek”.
Det var med hjälp av moderna arkivmedier som samhället kunde spara och komma ihåg sin samtidshistoria. Det var dock inte någon ny tanke; tekniska lösningar på lagringsproblem sträcker sig långt tillbaka: från belgaren Paul Otlets kartotek över världens vetande – som när det var som störst omfattade 16 miljoner poster – till datorpionjären Vannevar Bush Memex-maskin. Då handlade det förstås inte om vare sig hårddiskar eller magnetband; under mellankrigstiden var det allra modernaste lagringsmediet, mikrofilm. Memex-maskinen byggde på mikrofilmad information, och Otlet drömde om en maskin där kartoteket ordnade all information, och mikrofilmen lagrade och distribuerade denna kunskap. Redan 1907 publicerade han faktiskt en ”mikrofilmsbok”: Sur une forme nouvelle du Livre: Le Livre Microphotographique. Alltsedan en världskongress för universell dokumentation anordnats i Paris 1937, framstod just mikrofilm som framtidens stora lagringsmedium. I praktiken blev det också lagringsmediet par excellence på arkiv och bibliotek under de kommande decennierna. Men i takt med att allt mer textuell information fick karaktären av data, förändrades inställningen till mikrofilm. Det sågs inte längre som det modernaste av lagringsmedier (även om den fortfarande var viktig för vissa medieformat). Snarare var det magnetband som började att användas i större omfattning, framför allt när det gällde att spara data. I Sverige aktualiserades den här typen av arkivariska frågeställningar vid mitten av sextiotalet, och sommaren 1967 beslöt den svenska regeringen att ”utreda arkivfrågorna för den moderna informationsbehandlingens databärare”. På typiskt svenskt manér tillsattes en kommitté med ett flertal sakkunniga under riksarkivarie Åke Kromnows ledning – en grupp personer som gått till historien som dataarkiveringskommitén (DAK).
DAK kom i skarven mellan sextio- och sjuttiotal att producera en imponerande rad utredningar och delbetänkande kring lagringsfrågor, som exempelvis, Förslag till gallringsbestämmelser om utgallring hos statliga myndigheter av information på elektromagnetiska databärare (1969) eller, Bevara ljud och bild. Förslag om arkivering av radio- och tv-sändningar, grammofonskivor, spelfilmer m m (1974). Slutbetänkandet som presenterades strax före jul 1976 fick den mer prosaiska titeln, Moderna arkivmedier. Enligt direktiven skulle kommittén utreda frågor om arkivering av fonogram, det vill säga grammofonskivor, samt ”den automatiska databehandlingens databärare” – ja, så stod det faktiskt. Därtill skulle ”andra medier för lagring av information” undersökas. Den 400-sidiga utredningen – som numera finns fritt digitalt tillgänglig – handlade om både mikrofilm och den moderna informationsbehandlingens databärare; den resonerade om arkivariska standardfrågor och beständighetsproblem. Men framför allt behandlade den utförligt moderna datamedier: ”som hjälpminnen och för direktåtkomstregister används huvudsakligen databärare av typen skiv- och trumminnen. För mellanlagring vid bearbetningar används huvudsakligen magnetband i de fall data behandlas i den följd (sekvens) de ligger lagrade eller där data skall sparas under längre tid.” DAK slog i mitten av sjuttiotalet fast att endast magnetband kunde godtagas som arkivmedium för maskinläsbar information. I korthet, började magnetband att användas som lagrings- och överföringsmedium inom den så kallade databehandlingen under 1940-talet. Tack vare magnetbandet ”ökade in- och utmatningshastigheterna” snabbt. DAK lyfte fram att datorerna under denna tid började tas i bruk som hjälpmedel för administrativ databehandling. På ett magnetband lagras data som ”magnetiserade punkter (binära siffror, bits) i parallella längsgående kanaler. Dessa punkter kan representera 0 eller 1 beroende på sin magnetiska polaritet.” Det var föredömligt klargörande, och DAK förefaller ha gillat magnetband skarpt. För arkiveringen av data i maskinläsbar form var magnetband då, av både ekonomiska liksom praktiska skäl, den allra vanligaste databäraren. DAK trodde sig veta att det sannolikt skulle ”vara fallet även under den tid som nu kan överblickas.”
Som så ofta när det gäller gamla statliga utredningar är de som allra mest intressanta när de försöker att blicka framåt. En utredning som kallade sig Moderna arkivmedier kunde naturligtvis inte bara handla om mikrofilm och magnetband, med nödvändighet måste den också bedriva viss framtidsspaning. ”Framtidens teknik och databärare” var också en avslutande kapitelrubrik, där man bland annat kunde läsa att system ”med laser och hologram förväntas bli snabba och få stor packningsförmåga.” Där misstog man sig, mer intressant var emellertid resonemanget om att insamlat arkivmaterial i tid måste kunna kopieras och konverteras till nya, mera beständiga medier som man kan ”förutse kommer att finnas i framtiden, kanske redan om något decennium.” Denna så kallade migreringstanke har alltsedan DAK varit vägledande inom arkiv- och bibliotekssektorn, och den gäller i allra högsta grad även idag för digitala format. Det digitala arkivet är nämligen aldrig statiskt, utan alltid dynamiskt i rörelse mellan olika lagringsformat. Endast så är det möjligt att långtidslagra information. Från DAKs horisont var det framför allt med magnetbandens hjälp som informationslagring kunde hanteras, men avslutningsvis påpekades också att ”nuvarande direktminnen (trumminnen, skivminnen) från beständighetssynpunkt torde kunna jämställas med magnetbandet eftersom de tekniska lösningarna är likartade.” Det var en förutseende profetia eftersom dåtidens skivminnen i princip var att likställa med en hårddisk.
Journalisten Urban Björstadius gjorde häromdagen en intervju med mig apropå vårt nya VR-projekt om filförföljelse i digital musikdistribution. Projektet har ju inte ens börjat, så några resultat finns ju knappast att presentera. Men det blev trots allt en ganska så god presentation av vad vi tänker oss att bedriva forskning kring – inslaget med mig kommer som nummer två i programmet, Hemmen i våra hjärtan.