Idag har jag publicerat en artikel i SvD om det mer eller mindre olösliga problemet med bibliotekslån av e-böcker, Bibliotekens moment 22. Som ofta påtalats i debatten här hemma är e-lån i dag en lika reglerad som dyr historia för bibliotek. Det är orimligt, i synnerhet när text på skärm snart är all läsnings default. Ändå är den digitala paradox som e-lån illustrerar minst sagt knepig. Utan en fungerande marknad för e-böcker – ingen förlagsmässig produktion av dem, och heller inga e-böcker för bibliotek att låna ut. Ett moment 22 om något.
Below are the first passages in the form of a primary draft, of the introdution to the fortcoming book, Moving Data, which will be published by Columbia University Press later during 2011.
Apparently, he did not wear a black mock turtleneck, nevertheless it was Steve Jobs walking the red carpet at the Oscars in 2010—handsomely dressed up in a tuxedo. Some bloggers spotted him, tweets were sent out and excitement echoed across Twitter. Eventually some pictures were taken, and even though Jobs might not (yet) be a celebrated actor, Apple’s CEO does definitively have star qualities. Together with media mogul Rupert Murdoch, he was all likely the richest person in the audience, and more importantly—at least for some—the most famous. Or as one blogger put it: “OMG it’s Steve Jobs! I’m the only one yelling at him.”
Jobs physical appearances in Hollywood may be rare, yet as the largest individual shareholder in Disney, his presence at the Oscars was fairly natural, not the least since the Pixar film Up was nominated for the Best Animated Feature and Best Picture category that very year (which it won). The link between computers and the film industry is perhaps still not that obvious. The blogosphere, however, vividly commented on the new iMogul. Finally, Hollywood had been taken over by the computer geeks. “His machines are everywhere,” as one commentator firmly stated; Jobs appearance at Hollywood’s “biggest party was his way of announcing that the nerds are driving the bus, and all you pretty people need to step to the rear”, as another one put it—fictiously quoting Jobs: “You make the content (or at least some of it), I’ll deliver it.”
At a first glance, Apple seems to be a company not bound to Hollywood’s (old) ways of doing business. Still, the similarities are striking. Even if Apple Inc. does not (yet) produce content, it has during the last couple of years developed into sort of an integrated media business, where the marketing of its desirable digital products resembles those of the film industry – not the least financially. During 2010 Apple’s advertisement costs rose to almost $700 million. Its products, in fact, appeared in ten of the 33 Hollywood films that were number one at the U.S. box office during the year, outstripping appearances by any other brand. Of course, product placements and TV-commercials are expensive, and Steve Jobs presence at the Academy Awards was no coincidence since the Oscar 2010 broadcast saw the debut of the first iPad commercials. Due to his increasing health problems Jobs did not appear at the 2011 Oscars, but perhaps he was watching anyway. Thanks to apps like the Oscar Backstage Pass this years ceremony was arguably the first where mobile devices like the iPhone and iPad truly changed the viewing experience.
During the last years there has been a number of negotiations—and some would indeed term them struggles (or even battles)—between Hollywood and Silicon Valley companies as Apple. By and large they have centered on various forms of digital distribution practices, with piracy and file sharing constantly looming over the shoulders of media executives. If Apple once managed to gain control over music distribution through its ingenious iTunes Music Store—which today has a market share of 70 percent of global online music sales, and already in 2008 became the largest music retailer in the U.S. surpassing Wal-Mart—Hollywood’s media conglomerates have naturally been quite hesitant in letting Apple assume a similar role regarding film and television.
Still, as technology has increasingly become an integral part of both creating and distributing content, deals and partnerships that get that very content onto different devices is today crusial for all media companies, as well as the device makers and the distribution companies that act as the go-betweens. Hence, the stakes in various negotians have been high, involving major issues pertaining to the future of media business in general. The ongoing debate between Apple in Hollywood, in particular, has revolved around everything from new business models to technical standards and changing online user patterns. Hollywood has, of course, reacted to ‘the digital’ in different ways. On the net film isn’t anymore automatically associated with Hollywood, rather YouTube has made online video into a completely different user experience. Some executives (as Disney CEO Robert Iger) have began to understand these changes, and been more progressive regarding a lesser control over ‘the windows’ through which consumers access moving image content. Others have fiercely tried to maintain traditional distribution models. In order to bring in revenue through online retail, as well as selling as many devices as possible, Apple, unsurprisingly, wants to provide the widest range of media possible. Apple has, for example, tried to promote cloud based media solutions, in analogy with the long-promised celestial jukebox, where users could store all their media content centrally and access it from pretty much any Internet-connected (Apple) device. But of course, as a laconic blogger stated: “neither Hollywood nor the music industry, wants a walled garden ecosystem that doesn’t play well (or at all) with non-Apple devices.”
More than ten months after the iPhone was introduced, Lev Grossman in Time Magazine, reflected upon the most valuable invention of 2007. At first he could not make up his mind. Admittedly, he argued, there had been a lot written about the iPhone—and if truth be told, a massive amount of articles, extensive media coverage, hype, “and a lot of guff too.” Grossman hesitated: he confessed that he could not type on the iPhone; it was too slow, too expensive, and even too big. “It doesn’t support my work e-mail. It’s locked to AT&T. Steve Jobs secretly hates puppies. And—all together now—we’re sick of hearing about it!”
Yet, when Grossman had finished with his litany of complains, the iPhone was nevertheless in his opinion, “the best thing invented this year.” He gave five reasons why this was the case. First of all, the iPhone had made design important for smartphones. At a time when most tech companies did not treat form seriously at all, Apple had made style a trademark of their seminal product. Of course, Apple had always knew that good design was as important as good technology, and the iPhone was therefore no exception. Still, it was something of a stylistic epitome, and to Grossman even “pretty”. Another of his reasons had to do with touch. Apple didn’t invent the touchscreen, but according to Grossman the company engineers had finally understood what to do with it. In short, Apple’s engineers used the touchscreen to sort of innovate past the GUI, which Apple once pioneered with the Mac, to create “a whole new kind of interface, a tactile one that gives users the illusion of actually physically manipulating data with their hands.”
Download a first draft of my article in our fortcoming book, Moving Data. the iPhone and My Media, which will be published by Columbia University Press later during 2011.
Nya numret av tidskriften Ord&Bild har tema dokumentation. “Är vi besatta av dokumentation? Och av att dokumentera?”, frågar man sig i introduktionen. Jag har skrivit en artikel i numret om nätet som arkiveringsteknologi, “Minns nätet allt”.
Håller vår tids intima förhållande till Internet på att förändra vårt sätt att tänka och minnas? Och hur kan den monstruösa mängden minnesspår vi lämnar efter oss på webben slå tillbaka mot oss själva? Pelle Snickars redogör för en rad funderingar som befinner sig i omlopp kring den digitala dokumentationens förhållande till minne och glömska, men diskuterar också varför det i arkivsammanhang skulle vara önskvärt att bevara ännu mer av det som bara kan hända på nätet, och ingen annanstans.
Läs artikeln här.
En av de (i mitt tycke) skarpaste kritikerna av nätet är medievetaren Geert Lovink. Han driver Institute of Network Cultures från Holland, och för något år sedan bjöd jag in honom att tala om nätet och kulturarv på en konferens i Lund med utgångspunkt i att han anser att EU investerar alldeles för mycket pengar i gammal kultur. Europa har alltid varit upptagen av sin egen historia, och även den digitala framtiden förefaller något paradoxalt vara lokaliserad i det förflutna, enligt honom. ”Ur ett perspektiv präglat av forskning kring nya medier använder Europa alldeles för mycket av sina resurser till digitalisering av sitt kulturarv”, har Lovink frankt påtalat. När pengarna slussas åt det hållet, innebär det samtidigt att ”debatten kring hur nätverkssamhället skall eller bör se ut lämnas därhän till hajpade IT-gurus eller företagsevangelister.” Det centrala för en kritiker som Lovink är därför ”hur Europa kan befrias från sin oro över ’arkivet’”, och istället mobilisera sin kreativa energi ”mot en ’framtida kultur’ som både är kritisk och innovativ.”
Nyligen aviserade Lovink på sin blogg att han snart kommer att publicera en ny bok, Unlike Us på Polity Press. Den kommer bland annat att handla om “Psychopathology of Information Overload”, “Media Studies – Diagnostics of a Failed Merger” och “Online Video Aesthetics or the Art of Watching Databases”. Givet Lovinks tidigare publikationer tror jag att det möjligen kommer att bli en av årets bättre diagnoser på vad nätet egentligen är – och möjligen vart det är på väg.
Idag har jag publicerat en recension av Daniel Domscheit-Bergs bok Wikileaks. Historien bakom sajten som förädrade en hel värld i Svenska Dagbladet. Det är en ganska tråkig bok, men intressant som symptom på de större digitala förändringar som WikiLeaks genererat. Läs recensionen, “Närsynt blick inifrån WikiLeaks” här.
Imorgon invigs filmarkivet.se, en sajt på nätet med över 300 kort- och journalfilmer. Det hela är ett utmärkt samarbete mellan min egen institution KB och Svenska Filminstitutet. “På filmarkivet.se har du möjlighet att se unikt rörligt bildmaterial ur arkiven … främst kort-, dokumentär-, journal- och reklamfilm, som speglar ett svenskt århundrade i förvandling och framväxten av dagens samhälle”, kan man läsa på sajten. Den är i mångt och mycket en lika lovvärd som behövlig utveckling av den webbplats, Journal Digital, som jag ock Åke Nyke byggde på SLBA för en massa år sedan. Filmvisning och tal av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth utlovas – och därefter samtalar jag själv med Jon Wengström, Anu Koivunen och Bengt Toll om denna digitala satsning. Olle Häger skulle också varit med, men har tyvärr blivit sjuk.
Göteborgs filmfestival är i full gång. På lördag anordnar jag ett seminarium, med den illustra titeln, “Mer film till alla!” Tanken är att (ånyo) diskutera hur marknaden för film kan utökas – framför allt genom att öppna upp filmmediet för ökad distribution i den digitala domänen.
9/2 – Filmnyheterna.se har publicerat en längre kommentar kring evenemanget här.
Rörlig bild är utan konkurrens det främsta kulturmediet idag. Vi ser film på allt fler plattformar. På YouTube visas två miljarder videoklipp varje dag. Trots (eller kanske på grund av) fildelning lär sig nya generationer att älska film. Ett oändligt utbud verkar skapa en oändlig efterfrågan. Alla kan göra och visa film. Men samtidigt dras den professionella filmdistributionen med problem. En sedan länge etablerad hierarkisk kultur inom filmvisning gör det svårt att öka marknadens storlek. De nya digitala aktörerna har svårt att erbjuda kreativa publiklösningar för filmkonsumtion. De flesta skulle tjäna på att erbjuda mer film till alla? Men hur gör vi för att öka filmmarknadens omfång?
Medverkande: Anders Sjöman, kommunikationschef Voddler, Hanna Sköld, filmare Tangramfilm, Bengt Toll, tf vd på SFI, Madeleine Sjöstedt, kulturborgarrård (FP) och Thomas Runfors, informationschef SF Bio. Moderator: Pelle Snickars, forskningschef Kungliga Biblioteket.
Det är en lika initierad som lovande panel; jag hoppas på en spännande diskussion. Det hela äger rum på Lagerhuset kl. 14. Festivalen kommer också att filma evenemanget för utlägg på YouTube.
Film kan vara en fantastisk källa. Via Christopher Kullenbergs utmärkta blogg hittar jag filmen, Computer Networks – The Heralds Of Resource Sharing (Arpanet, 1972), i Internet Archives alltmer svällande filmarkiv. I korthet, handlar den om Arpanet och grundidéerna hur det uppstod och fungerar. I filmen figurer bland andra J.C.R. Licklider, en av de allra mest centrala personerna i nät- och datorhistorien. Det finns tämligen sparsamt med information om filmen, men den gjordes 1972 av en viss Peter Chvany. Icke desto mindre är den hyperintressant; se eller ladda ned den här.
Idag har Computer Sweden publicerat en längre intervju med mig, Kulturarvet ska finnas på nätet. Som titeln antyder handlar det ånyo om att använda webben för att tillgängliggöra det förflutna. “Det viktiga med digitaliseringen är … möjligheterna att nå ut … [och att] skapa en digital kulturell allmänning där det finns tillgång till vårt gemensamma kulturarv”, hävdar jag bland annat. I nådens år 2011 tycker jag verkligen att det är hög tid att kulturarvsinstitutioner placerar denna målsättning allra högst på sin agenda.