Arbetet med vår gemensamma bok om riksdagens mediehistoria går framåt. Själv har jag ägnat den senaste tiden åt att skriva ett kapitel som behandlar olika medieflöden – framför allt riksdagstryck. I skrivande stund lyder anslaget till kapitlet på följande sätt.
Man får förmoda att han plötsligt fick nog; mångskriveriet i statsapparaten hade blivit till ett sådant oskick att friherre Arvid De Geer (1884–1970) i slutet av januari 1945 motionerade om åtgärder för att rationalisera hela den statliga förvaltningen. ”Var och en som vill se sanningen i ögonen kan konstatera vilket oerhört mångskriveri, som äger rum i de statliga organen”, påpekade han surmulet tillsammans med två kollegor i första kammaren (alla bondeförbundare). Det handlade inte bara om de ”oerhört många arbetstimmar” som kunde besparas om någon på allvar ”rensade bort en massa föråldrade, opraktiska arbetsmetoder i vår statsförvaltning”. Vad De Geer framför allt vände sig mot var den ”fruktansvärt utvecklade pappersexercisen”, vilken enligt honom tilltagit under krigsåren – och alls inte verkade avta. Tvärtom, en ”strid flod av papper och formulär av allehanda slag” hotade att dränka såväl högre som lägre tjänstemän. Problemen var väl kända och gällde även riksdagen, härom ”har talats och skrivits under årtionden”. Förändringar och revision av riksdagens arbetsformer hade rentav behandlats i två statliga utredningar, 1931 och 1944 – och ännu en utredning skulle snart tillsättas. De Geer tillstod för all del att det sålunda gjorts försök till förenklingar, jämväl hade ”resultaten varit obetydliga”. Varför det nu var så svårt att få till stånd administrativa förbättringar kunde han och medmotionärerna inte svara på. Icke desto mindre var problemen både välkända och högst angelägna; den i riksdagen sedan tidigare bekanta Geddesyxan apostroferades – The Geddes Axe var i Storbritannien uttryck för statliga besparingar och drakonisk nedskärning av statsutgifterna. Mot en alltför rikt prunkande och blomstrande kommittéflora krävde De Geer energiska åtgärder. Alla motioner innehöll alltid en hemställan, och i De Geers fall handlade den om att det ”snarast måtte vidtagas till förenkling och rationalisering av den statliga förvaltningen med syfte att bl. a. minska onödig byråkrati och mångskriveri”.
Mångskrivande är en term som numera fallit i glömska. Men under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet användes den inte sällan som ett nedsättande epitet på litteratörer som idkade ett alltför flitigt författarskap. I tidningsspalterna var det snarare tal om det byråkratiska mångskriveriet; så hävdade exempelvis Karlstadstidningen hösten 1906 att ett ”högst groteskt exempel på mångskriveriets vansinne i vårt goda land” just utspelat sig (det rörde sig om ett hälsovårdsärende där samtliga länsstyrelser varit inblandade). Det var mot denna typ av statligt och kommunalt mångskrivande som De Geer opponerade sig. Men eftersom motionen var så omfattande (och oprecis) är det inte konstigt att den lämnades utan åtgärd. Samtidigt adresserade den ett samhällsproblem som många ansåg besvärande, en sorts förarglig sidoeffekt av modernitetens ökade rationalitet: ”det statliga och kommunala förvaltningsmaskineriet”, som en ledare i SvD uttryckte saken apropå De Geers motion. Svenska Dagbladet räknades under krigsåren som högerns huvudorgan, åtminstone när det gällde inrikespolitiska frågor. Och även om De Geers motion var omfångsrik (milt talat), så framhävde tidningen dess angelägenhet: ”en politik som gör en växande förvaltningsapparat och en alltmer svällande pappersflod oundviklig”, ja den borde hejdas. Frågan var bara hur – fast det nog närmast var socialdemokratin som 1945 stod anklagad givet att Per Albin Hansson (1885–1946) varit statsminister under mer än ett decennium. Men det var nu inte enskilda politiker som borde lastas och ställas till svars, menade tidningen, snarare statsapparaten som sådan. ”I den mån anmärkningar kunna framföras, böra de närmast riktas mot systemet, icke mot personerna.” Möjligen hade man att göra med en sorts avart inom ramen för det demokratiska samhällsskicket, fortfor tidningen. I diktaturer och totalitära stater reagerar godtycket, där ”kan förmodligen mycket av pappersexercisen avvaras”. Men i en demokratisk stat var kravet på objektivitet och likformig handläggning ett grundkrav för den statliga förvaltningsapparaten. Samtidigt var det enligt SvD ostridigt att dess verkningskrets och omfång expanderat enormt, och sålunda resulterat i en pappersflod utan like.
Att De Geers motion plockades upp på ledarplats i en högertidning vintern 1945 är inte ägnat att förvåna. Inte heller att problemet med pappersflöden, byråkrati och förvaltning föreföll att öka. Men att diktaturer inte höll sig med en effektiv byråkrati hade SvD fått om bakfoten. Två dagar efter det att ledaren publicerats befriade Röda armen förintelselägret Auschwitz-Birkenau – och mötte obeskrivliga fasor, sjutusen utmärglade fångar och en minst sagt omfattande pappersdokumentation. ”Nach Auschwitz ein Gedicht zu schreiben, ist barbarisch”, menade som bekant filosofen Theodor W. Adorno några år senare (1949), i en ofta citerad aforism. Men faktum är att även Adorno intresserade sig för modernitetens byråkrati, dess tilltagande administration och förvaltning. Hösten 1950 deltog han exempelvis i ett radiosamtal i Hessische Rundfunk med programtiteln, Die verwaltete Welt. I förlängningen av Max Webers avförtrollade och alltmer rationella värld, hävdade Adorno att densamma övergått till ett sorts allomfattande, byråkratiskt förvaltningssystem. Där De Geer såg framför sig en statsapparat präglad av pappersexercis och SvD oroade sig för en växande förvaltningsapparat, så menade Adorno att moderniteten resulterat i en förvaltad livsvärld vilken successivt försatt individer i en sorts krissituation. I radioprogrammet hävdade han rentav att efterkrigstiden utgjordes av en tröskelperiod, en gradvis övergång till ett alltmer förvaltat och styrt samhällssystem: ”vom Übergang der ganzen Welt, des ganzen Lebens, an ein System von Verwaltung, an eine bestimmte Art der Steuerung von oben”.
Huruvida Adornos filosofiska diagnos av både senkapitalistiska och totalitära samhällen var korrekt eller inte, vågar vi inte uttala oss om. Vår poäng är att hans filosofiska och samhällsteoretiska lägesbeskrivning tangerade argumentationen i De Geers praktiskt orienterade motion. Prognosen om (och rädslan inför) den förvaltade världen, dess ökade administration och tilltagande byråkrati, var helt enkelt snarlik. Gemensamt för denna erfarenhet var också en metaforik där staten beskrevs som ett slags grått förvaltningssystem eller inhumant maskineri – låt gå att termen statsapparat för den vänstersinnade Adorno hade en annan betydelse; inom marxismen var ju en statlig förtryckarapparat verktyg för den härskande klassen. Även om steget från den förvaltade världen till den svenska riksdagens förvaltningsorganisation kan förefalla stort, så finns det skäl att i det följande erinra sig om de likheter som vid 1900-talets mitt figurerade mellan teori och praktik. Mångskriveri, pappersexercis och svällande byråkrati var ett återkommande problem inom västvärldens förvaltningssystem.
I detta kapitel intresserar vi oss emellertid mindre för filosofisk spekulation; inte heller anlägger vi några sociologiska makroperspektiv. Snarare är det en sorts mikrohistorier som står i fokus, närmare bestämt de administrativa system, aktörer och medier som Sveriges riksdag använde sig av för att internt kommunicera och cirkulera information; det handlade för det mesta om pappersflöden (av riksdagstryck). Vad som intresserar oss är hur tvåkammarriksdagen försökte att hantera ett närmast konstant ökat informationsflöde och stigande arbetsbelastning, genom både förbättrade rutiner för riksdagstryckets tillblivelse, liksom att introducera olika tekniska hjälpmedel. I så måtto undersöker vi en expanderande administration och riksdagsförvaltning, vilken långt senare – efter enkammarriksdagens införande vid årsskiftet 1970/71 – kom att präglas av helt andra medietekniker såsom automatisk databehandling, något vi återkommer till i bokens sista kapitel.
I det följande kommer vi därför att dröja vid och noga kartlägga hur information i praktiskt hänseende rörde sig både genom det gamla riksdagshuset på Riddarholmen och det nya på Helgeandsholmen. Hur gick det till när en ledamot väckte en motion? Vilka processer och arbetsflöden i riksdagshuset aktiverades då? På vilket sätt cirkulerade motioner som hand- eller maskinskrivna utkast, från kammarens granskning och renskrivning, via korrektur och tryck, genom vaktmästare, tryckeriexpedition – och extern boktryckare i huvudstaden – till motläsare, intern postgång och utskott? Vi intresserar oss också för den roll som journalistiken spelade för riksdagens textflöden; från den så kallade referentläktaren bevakade pressen noga vad som tilldrog sig i kammaren. Andra informationsflöden kanaliserades genom fotografi och film, liksom via riksdagens telefonhytter och dess posthantering; under 1940-talet fanns önskemål om att effektivisera postgången genom inrättandet av en postanstalt i riksdagshuset. Sveriges Radio gjorde rentav 1961 ett tv-program, En motions väg, där tillkomsten av ett politiskt förslag granskades och åtföljdes, ett program vi återkommer till i slutet av kapitlet. Även om vi i kapitlet redogör för olika audiovisuella flöden så är det främst mediet papper som står i centrum. För papper blev riksdagsledamöterna inte av med; när riksdagen 1983 återvände till det då ombyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen hade faktiskt ett helt nytt rörpostsystem installerats där tryckluft raskt puffade kapslar med pappershandlingar mellan ledamöter, utskott och förvaltning. I bokens sista kapitel om riksdagens databehandling och tidiga digitalisering återkommer vi till det analoga pappersflöde, vilket har tydliga förbindelser med hur riksdagstrycket transporterades hundra år tidigare.
Kapitlet fokuserar en längre tidsrymd på dryga hundratalet år, från cirka 1840 till 1960. På flera sätt behandlar vi riksdagsadministrationens mediehistoria; en förvaltning som successivt blev alltmer professionell, men som också resulterade i ökad byråkratisering och pappersexercis. Två av oss har i en tidigare bok, Mediernas historia, påpekat att den moderna byråkratins mediehistoria ofta är svår att få korn på, det gäller även riksdagsförvaltningen. Likafullt var riksdagshuset en plats fylld av grå och ofta oansenliga medieformer och kommunikationspraktiker genom vilka information processades: tryckeri, sätt- och skrivmaskiner, kraft- och läskpapper, mot- och korrekturläsare, kopie- och dokumenthantering, blanketter, telefoni, post med mera. I det följande är det sådana medieformer och mediepraktiker som vi intresserar oss för, främst beträffande hur information sattes i omlopp i riksdagen (med omnejd). I tidigare mediehistorisk forskning som ägnat sig åt byråkrati och pappersmedier har det ibland hävdats att det var själva pappret som ansågs problematiskt. ”Papper som metafor för byråkratiskt krångel och pedanteri fanns såväl runt sekelskiftet 1800 som i mitten av 1900-talet”, har mediehistorikern Charlie Järpvall bland annat framhållit. Men genom att uppmärksamma riksdagens olika pappersmedier är det möjligt att få syn på den specifika materialitet som riksdagstrycket ägde, liksom de i regel anspråkslösa medietekniker som karakteriserade administration och byråkrati. Mediehistorikern Ben Kafka har just argumenterat för vikten av att undersöka den byråkratiska kommunikationens materialitet: ”to put the bureau back in bureaucracy. That is, rather than treating bureaucracy as an ideal type or stereotype, [to] set out to investigate the pens, papers, and other raw materials of power”. Mediet har alltid haft betydelse; det gäller även pappershögar med riksdagstryck.
Samtidigt: när Arvid De Geer 1945 motionerade om att minska onödig byråkrati, ja då kan han sannerligen inte främst haft den svenska riksdagen i åtanke. För som vi påpekat i bokens inledning så var riksdagsförvaltningen under lång tid vare sig speciellt omfattande eller professionell, snarare hade den något nästan amatörmässigt över sig. För i riksdagen snålade man med det mesta. Fram till 1935 var det riksgäldskontoret som hade hand om riksdagens lokaler och administration. Just det året etablerades Riksdagens ekonomibyrå, med uppgift att sköta riksdagens interna förvaltning, bland annat utgivningen av riksdagstrycket. När det gällde det vardagliga arbetet förlitade sig riksdagen under lång tid på sina vaktmästare. Under mellankrigstiden uppgick de till fyrtiotalet anställda; men vaktmästare var man endast på deltid, detta eftersom riksdagen fram till 1948 bara samlades från januari till maj månad. Under alla förhållanden var det denna kader av vaktmästare – centrala aktörer i det följande – som i regel skötte papperscirkulationen i riksdagshuset; med sina kroppar bar och förflyttade de fysiskt dokument mellan ledamöter och kamrar, tryckeriexpedition och pappersmagasin, externa boktryckare och riksdagshus. Det var också vaktmästarna som delade ut post och uppsökte ledamöterna om de fick samtal till någon av de få telefoner som fanns i riksdagen. Till vaktmästarnas uppgifter hörde även att förse ledamöter med antecknings- och skrivblock, vilka bestod av tomma baksidor av äldre föredragningslistor och kallelser. ”Nyinköpta skrivblock med linjerade rader användes bara för mer ’högtidliga’ ändamål”, enligt chefsstenografen Gösta Julins memoarer. Under lång tid administrerades riksdagen under sparsamhetens knappa stjärna – faktiskt så till den milda grad att även gamla radergummin samlades in och tvättades för återanvändning.
Nästa vecka på tisdag ska jag hålla en föreläsning om digitalt kulturarv på ABM-mastern vid Institutionen för kulturvetenskaper. Föreläsningen ingår i kursen ABM: Introduktion till studier av arkiv, bibliotek och museer. Det kommer att handla både mer generellt om vad digitalt kulturarv, men jag kommer också att använda några av mina forskningsprojekt och ge några mer konkreta exempel på vad kulturarvets digitalisering innebär. För den intresserade finns alla 127 slides nedan; det blir en längre föreläsning:
Tillsammans med mina kollegor Johan Jarlbrink vid Umeå universitet och Fredrik Mohammadi Norén vid Malmö universitet håller jag på och skriver en bok om riksdagens mediehistoria. Manuskriptet är dels en effekt av forskningsprojketen Välfärdsstaten analyserad och Swerik – och till dels använder vi mer storskaliga analysmetoder, framför allt av riksdagsprotokollen via gränssnittet SweDeb. Men vad som främst intresserar oss är riksdagens interna medietekniker, något som tidigare statsvetenskaplig forskning och studier inom svensk politisk historia mycket sällan uppmärksammat. För riksdagen har sedan länge varit beroende av en rad kommunikationsformer som villkorat den parlamentariska politikens sätt att fungera: voteringsanläggningen som tillät ledamöter att rösta genom tidsbesparande knapptryck; akustik och högtalaranläggningar som möjliggjort debatter; stenografi som omvandlade muntliga diskussioner till protokolltext; vaktmästare, rörpost och intranät som både cirkulerade och tillgängliggjorde motioner och betänkanden. Vår kommande bok – som vi tänker ska publiceras efter sommaren 2025 – har därför kapitelrubriker som: Rum, Text, Tal, Flöden, Ljud och Räkna. Själv har jag nyligen skrivit klart ett utkast för ett längre kapitel om riksdagens ljudmedier – som bland annat innehåller nedanstående anslag:
Hur det sorlade och lät i Sveriges riksdag är ämnet för detta kapitel. Vi intresserar oss i bred bemärkelse för riksdagens ljudlandskap: vad var det som hördes i riksdagshuset och hur påverkade ljudmiljön (för att använda en anakronistisk term) ledamöternas arbete? Det kan förefalla som en mediehistorisk frågeställning på den parlamentariska marginalen, men det räcker faktiskt med att anföra att tvåkammarriksdagen inte införskaffade mikrofoner och högtalare förrän 1944 (till en början som försöksanläggning). Innan dess var det notoriskt svårt för ledamöter att uppfatta vad som sades i kammaren; de var inte sällan tvungna att ställa sig upp och närma sig talarstolen. Att det tog fyrtio år att köpa in någorlunda adekvat ljudteknik framstår faktiskt som egendomligt, inte minst eftersom riksdagshusets akustik klandrades redan från början; huset stod som sagt klart 1904. Vårt fokus ligger på 1900-talets första hälft, för i riksdagsprotokollen återfinns otaliga exempel på ledamöter som beklagade sig över att de inte hörde diskussioner i kammaren, alternativt att andra ledamöter visade brist på hyfs, störde, småpratade med varandra och var ouppmärksamma, ungefär på det sätt som Lindström framhöll 1933. När sedan mikrofoner och högtalare installerades, ja då försvann snart sådana diskussioner – tekniken blev helt självklar, förutom vid de tillfällen när den upphörde att fungera.
I kamrarna var det inte bara svårt att höra, många ledamöter lyssnade endast med ett halvt öra. Om det förra var en effekt av det senare är svårt att veta. Under alla förhållanden var sorlet i kammaren ett återkommande bekymmer. Ett exempel: i en interpellationsdebatt i andra kammaren våren 1927 (om arbetslöshetskommissionens arbete), anförde socialdemokraten och tidningsredaktören Karl Andersson (1882–1932), att bara en liten del av kammarens ledamöter verkade hänga med i diskussionen, emedan de stora flertalet icke visade ”något som helst intresse för denna fråga. På det hållet inskränker man sig till att föra ett så högljutt sorl i kammaren, att det varit nästan ogörligt att höra vad de talare, som hittills haft ordet, ha yttrat”. I det följande handlar det därför både om ljud och oljud i riksdagshuset, om sorl och hummanden, om voteringssignaler och rytare, om svårigheten att höra från pressläktaren, liksom om de tekniska hjälpmedel som (efter lång tid) togs i bruk för att förbättra den audiella kommunikationen i riksdagshuset och de bägge kamrarna. Tidigare parlamentshistorisk forskning har lyft fram olika former av akustiskt godkännande eller avslag i kammaren, vilka enligt historikern Daniel Morat åtföljde riksdagstal, inklusive häcklande, applåder eller hurrarop, en sorts auditiv kunskap om politisk majoritet (eller avsaknad av densamma). I så måtto utgör vår diskussion en förlängning av bokens första rumsliga kapitel, men också en precisering eftersom vi nu anlägger ett tydligare fokus på sorlet i kammaren, inklusive diskussioner om vad riksdagens ledamöter ansåg vara problemet (och lösningen) på svårigheten att uppfatta det som yttrades. Grundtanken i det följande är att det spelade roll vilket medium som användes för kommunikation. Som vi påpekade i bokens inledning menade riksdagsledamöter emellertid att all medieteknik som installerades i riksdagen borde vara neutral. Men i diskussionerna (i bägge kamrar) synliggjordes gång efter annan att det handlade om synnerligen politiskt laddade frågor. Medier var inte opartiska; i debatter kring radio och så kallade kyrktelefoner (en sorts interntelefoni), liksom senare om mikrofoner och högtalare, blev tekniken nästan omgående till ett slags aktör med partipolitisk agens.
Vad som intresserar oss är därför kammaren som en sorts audiell medieform och kommunikativ infrastruktur, där medieteknik var central för att förbättra och öka ledamöternas uppmärksamhet. Om voteringsklockornas signaler i riksdagshusets inte uppfattades var det förstås ett bekymmer. Och om akustiken i kammaren var så dålig att den som talade inte kunde höras – ja, då var det definitivt ett demokratiskt problem. I korthet, var ljudmediers funktion att öka ledamöternas uppmärksamhet. Det innebar i sin tur att medietekniker producerade ett viss förhållningssätt, vilken i förlängningen påverkade arbetet i kammaren. ”Då voteringsklockorna ljuda”, påpekade Lindström 1933, ”blir det med ens liv i de ledamöter, som befinna sig utanför plenisalarna. De skynda till vederbörande kammare för att lämna sin röst. Iakttager man [vid] dessa tillfällen trappuppgångar och korridorer, som leda till riksdagsrestaurangen, skall man få se en stor hop halvspringande människor, som så fort som möjligt vilja komma till sin kammare.”
Att öka uppmärksamheten i riksdagen var centralt i sammanhanget; brist på densamma är något som ibland sammankopplades med modernitetens intrång. Flera mediehistoriker har till exempel ägnat sig åt uppmärksamhetens historia i relation till ett expanderande medielandskap, främst Jonathan Crary i böcker som Techniques of the observer (1990) och Suspension of perception (2000), men även Petra Löffler i sin studie, Verteilte Aufmerksamkeit. Eine Mediengeschichte der Zerstreuung (2014). Grundtanken har varit att moderna medier förlitade sig på ett slags alert förhållningssätt, men att de samtidigt också producerade en tilltagande uppmärksamhet. Omvandlingen av röstens akustiska läten till elektriska signaler via mikrofoner och högtalare gjorde tal i kammaren enklare att uppfatta. Crary använder nu inte ljud som sina främsta exempel på hur uppmärksamhet kunde framkallas, istället har han framhållit stereoskopiska bilder som det bästa exemplet. I ett stereoskop behövde ögon och blick bokstavligen fokusera och anstränga sig för att uppfatta bildens tredimensionalitet. För ljudmedier gällde samma sak, även om kausala samband där inte är lika enkla att slå fast; sorlet i riksdagen var på flera sätt en sorts audiell spegling av det buller som karakteriserade det moderna storstadslivet. Teknikhistorikern Emily Thompson har i sin bok, The soundscape of modernity: architectural acoustics and the culture of listening in America 1900–1933, hävdat att storstäders oljud ändrade karaktär under moderniteten. I en rapport från Noice Abatement Commission of New York City (som publicerades 1930), hette det bland annat att ”the soundscape of the modern city was no longer dominiated by the sounds of humans or animals, but instead by the noices of modern technology”. Här argumenterar vi naturligtvis inte för att bristen på uppmärksamhet i tvåkammarriksdagen var en följd av huvudstadens urbana utveckling eller modern teknik, men väl för att distraktion utgjorde en central aspekt av det moderna livet – som även präglade riksdagsledamöter. Politiker var vana att komma till tals, och i kammaren hördes förstås somliga mer än andra. Samtidigt: ökad ljudvolym eller att höja rösten är som bekant tydligt märkbar för de flesta av oss.
Forskning om ljud och parlamentshistoria har framför allt uppmärksammat ledamöters retoriska talanger, alternativt hur vokala framträdanden i plenum påverkade politiskt beslutsfattande. Vi är mindre intresserade av vältalighet, och ansluter oss snarare till den forskningstradition som tagit sig an parlament som en sorts reglerat ljudrum, med fokus på exempelvis voteringens akustiska signaler, teknisk ljudåtergivning eller stenografers sätt att omvandla ljud till skrift. Snarlika perspektiv återfinns i boken, Parlamentarische Kulturen in Europa. Das Parlament als Kommunikationsraum (2012). Där har historikern Stefan Haas bland annat undersökt vilka vändpunkter som uppstått för olika parlamentariska arbetsmetoder, ”Zäsuren in der parlamentarischen Arbeitspraxis”, när medier och annan teknisk utrustning som mikrofoner och högtalare introducerades. Mediehistorikern Frank Bösch har i sin tur framhållit att implementeringen av ljudmedier i den tyska riksdagen – från skiv- och bandinspelning till radio – av somliga ledamöter uppfattades som ett slags kontrollförlust över vad som yttrats i kammaren; för till skillnad från stenograferade protokoll kunde inspelningar inte korrigeras i efterhand. Samma skeptiska hållning återfanns i andra länder; BBC tilläts exempelvis inte att sända radio från House of Commons förrän 1975 – och för television dröjde det till 1989.
En annan fråga som uppmärksammats internationellt är hur parlamentens arkitektur påverkade ljudåtergivningen. I en tysk kontext har Morat påpekat att akustiken i Berlins (äldre) riksdagshus före flytten till det nya Reichstagsgebäude i Tiergarten – ett riksdagshus som invigdes 1894, tio år före det svenska – var så dålig att stenografer och journalister där tog hjälp av varandra. I en samtida publikation, Parlament und Stenographie, hette det till och med att ”Parlament, Presse und Stenographie sind heute fast ein unzertrennliches Ganze”. Morat menar att tidens tyska stenografer därför inte bara blev experter på snabbskrift. På grund av kammarens sorl formades de till ett slags hörspecialister, ”professionelle Hörer”, där öronen bidrog till en specifik kunskapsform – Hör-Wissen. I förlängningen av sådana resonemang har historikern Karin Bijsterveld argumenterat för att det under mellankrigstiden uppstod en sorts sonic skills inom en rad områden. Hon fokuserar främst på läkare, vetenskapsmän och ingenjörer, men hennes argument går enkelt att överföra till parlamentariska sammanhang. ”[Sonic skills] include not only listening skills, but also the techniques that doctors, engineers, and scientists need for what they consider an effective use of their listening and recording equipment.” Både i laboratoriet och i riksdagssammanhang gällde det att spetsa öronen; om det inte var nog, ja då var det nödvändigt att införskaffa teknisk utrustning, både för att göra sig hörd och för att förbättra lyssnandet.
Imorgon är det dags för den sjunde föreläsningen på DIKA11. Den kommer att handla om digitala infrastrukturer, datahallar och kablage – men också om hur viss mjukvara numera utgör en sorts infrastruktur. För den intresserade finns alla föreläsningsslides nedan:
Jag har i tidskriften Respons recenserat boken Maktens maskiner: hur stora datorer moderniserade folkhemmet skriven av Arne Kaijser, Gustav Sjöblom, Johan Gribbe och Per Lundin. Jag menar att den ger en fin överblick över hur datorer formade Välfärdssverige, men att 1950- och 1960-talets datasatsningar inte riktigt förklarar Sveriges nuvarande ställning inom den globala it-branschen. Recensionen Det datoriserade folkhemmet finns här som länk.
Imorgon ska vi på introduktionskursen till kandidatprogrammet om digitala kulturer tala om algoritmer. Det blir en genomgång med fokus på matematikern Musa al-Khwarizmi (mer känd som Algoritmi), algoritmisk bias, rekommendationsalgoritmer liksom om algoritmisk granskning. För den intresserade finns alla föreläsningsslides nedan.
Imorgon är det dags för den femte föreläsningen på DIKA11 – med fokus på sociala medier. Vi kommer bland annat att diskutera skillnaden mellan massmedier och sociala medier, liksom riktad annonsering och (den potentiella) kommodifiering av jaget som sociala medier kanhända ger upphov till. För den intresserade finns alla föreläsningsslides nedan.
Imorgon är det så dags för den fjärde föreläsningen på kursen DIKA11 inom kandidatprogrammet i digitala kulturer vid Lunds universitet. Det kommer att handla om både hålkort och IBM, Turingtest och Claude Shannons ultimate machine liksom om nätverk, hårdvara, mjukvara – och så förstås Apples reklamfilm för Macintosh från 1984. För den intresserade finns alla föreläsningsslides nedan.
Imorgon är det så dags för den tredje föreläsningen på introduktionskursen DIKA11. Jag kommer att göra en rundmålning och panoramisk översikt av både det samtida och historiska medielandskapet – en inte helt enkel uppgift att sammanfatta på två timmar. Under alla förhållanden så finns alla föreläsningsslides att ladda ned här:
Idag är det så dags för den andra föreläsningen i introduktionskursen om digitala kulturer. Vi kommer bland annat att behandla vad, var och när den digitala kulturen äger rum – eller snarare digitala kulturer. Vidare blir det en diskussion om vad ett medium är, liksom ett och annat om Marshall McLuhan. Alla slides från föreläsningen kan laddas ned här: