Idag har jag publicerat en artikel i SvD, Gamla berättelser i nya format som ingår i serien “Från dumburk till smart flöde”. Texten återfinns även nedan i en något längre (och bitvis annorlunda språkdräkt):
Det är idag lätt att glömma att TV länge var en närmast hatad medieform. Televisionen anklagades för att underhålla oss alla till döds (Postman), somliga menade att det var ett medium ”helt utan kvalitet” (Schein), och andra såg bara kulturindustriell manipulation och ideologisk indoktrinering. Dumburken var inget annat än ett nollmedium (Enzensberger).
Men televisionen, detta enligt McLuhan ”svala medium” med ”låg definition och ringa mängd information”, är idag hetare än någonsin. McLuhan hade fel. Men som ofta även rätt eftersom svala medier enligt hans synsätt karakteriserades av ”stort aktivt deltagande” från publikens sida. För i digital form håller televisionen numera genom social medieinteraktion att fyllas av mer än sitt eget innehåll. TV-mediet är budskapet; programmen är fortsatt i centrum men digitala aktiviteter runtikring framstår som nästan lika viktiga. Chat och sociala spellistor har kompletterats av kollektivt tittande (och kommenterande) över nätverk. Live och realtid spelar roll – framför allt när det gäller sport – men play-funktionaliteter gör alltmer mediet tidsoberoende. Social viewing accentuerar därför programmens beständighet och popularitet – en sorts lägerelden 2.0. En TV-series så kallade tweetability har på kort tid blivit viktigt för ett formats framgång eller inte, åtminstone bland potentiella annonsörer.
Få medieformer har därför genomgått en snarlik revival som televisionen under det senaste tjugo åren. TV må ha varit ett nollmedium, men digitaliseringen av TV är snarare detta mediums Stunde Null. Genremässigt är utvecklingen kanske allra tydligast på TV-seriens område. Om Dennis Potters TV-serier som The Singing Detective (1986) låg till grund för senare HBO-satsningar som The Sopranos (1999-2007), så har TV-serien stadigt och ständigt ökat sin kulturella prestige. HBO-berättelserna har i regel inte varit fixerade utan skrivits vidare i takt med seriernas eventuella publika genomslag. Det är en väsensskild narrativ strategi i jämförelse med den klassiska Hollywoodfilmen, men samtidigt identisk med den litterära tidnings- och tidskriftsföljetongen under 1800-talet vilken bokstavligen framskrevs i nummer efter nummer.
Digitala produktionsformer liknar alltså dem från 1800-talet, medan distribution och konsumtionsbeteenden radikalt förändrats. Främst är det olika play-tekniker som genererat nya tittarbeteenden. De har i sin tur påverkar hur det traditionella TV-tittandet – som alltjämt är omfattande och dominerar tittarmässigt – numera programmeras i det interaktiva bildflödets tecken. Fler än 1,6 miljoner svenskar SMS-röstade under finalen av årets Melodifestival. Vad som är verkligt revolutionerande är de helt igenom nya mediebeetenden som snabbt etablerats. Idag ser vi TV-serier ungefär som vi läser böcker, det vill säga vi väljer själva när, var och hur länge vi ska titta. Och trenden är att många vill ha mer. Min egen frustration den senaste månaderna över att behöva vänta en hel vecka på nästa avsnitt av Molanders har varit högst påtaglig. Nya sätt att se sätter nämligen snabbt nya beteenden. I USA är det som kallas binge watching – att se alla avsnitt i en TV-serie på en och samma gång över en helg – ett omtalat och statistiskt vederlagt fenomen. Det har lett till att Netflix nyligen lanserade alla avsnitt av den egenproducerade House of Cards samtidigt.
Det är ännu för tidig att skönja tendenser i hur förändrad mediekonsumtion påverkar såväl dramaturgi som televisuellt berättandet. House of Cards finns att se i sin helhet, men den är fortsatt indelad i 13 distinkta avsnitt med mängder av parallella intriger. Att berätta med bilder baserar sig på sekelgamla konventioner och genrer. Den typ av kryssklippning som D. W. Griffith lanserade för mer än hundra år sedan för att accentuera dramaturgi och seriell växelverkan mellan olika intriger kommer med all sannolikhet att utgöra default ännu en tid. Samtidigt analyseras tittardata som aldrig förr, och dessutom antyder mediepraktiker som binge watching en ny sorts televisuellt medieumgänge. Det skiljer sig betydligt från den form av interaktivitet som i vissa narratologiska cyberkretsar hyllades under 1990-talet, med ständiga subjektiva val, alternativa händelseförlopp och individualiserad dramaturgi. Stilbildande dataspel som Myst (1993) föreföll då utlova nya former för interaktivt berättande. TV-seriens framtid låg i dataspelandets dramaturgi. Men det var en televisuell interaktivitet som lockade ganska få tittare; de flesta vill få sig en god historia berättad – inte pussla ihop den själv.
Somliga stod dock på sig och hävdade att en snarlik interaktivitet rentav skulle leda berättelserna utanför mediets gränser genom så kallat transmedialt berättande. Matrix-trilogins berättelseform, där tre spelfilmer, ett tiotal animerade filmer och två datorspel, tillsammans berättade historien om människans kamp mot maskinerna utgör det kanske bästa exemplet. Play-tjänster för strömmande medieformat handlar dock om en interaktivitet som inte beblandar sig med berättandet per se – åtminstone inte ännu. De ger makt åt tittaren, och de har dels drivits fram av DVD-formatet, där TV-serier under flera år varit en storsäljande genre, dels fildelandet av TV-serier vilka inte sällan förpackas i nedladdningsbara säsongspaket à la 15 GB på sajter som The Pirate Bay.
Personaliserad mediekonsumtion påverkar förstås annonsmarknaden kring TV, men den går också på tvärs mot synen på TV som ett ständigt och oavbrutet bildflöde. Föreställningen om the flow of television, som Raymond Williams redan på 1970-talet hävdade var specifikt för mediet, stämmer dock inte längre i digital tappning. Det bakåtlutade och planlösa zappandet med fjärrkontrollen i handen är numera ersatt av en framåtlutad målmedeten mediekonsumition på datorn, mobilen eller surfplattan där program efter program aktivt väljs ut efter personliga preferenser. Utbudet är oändligt och vart reklamen ska in i digital form är oklart – även den kan ju väljas (bort).
I strömmande form ser därtill TV-serien alltid den som tittar; data flödar alltid åt båda håll samtidigt. Mer än hälften av intäkterna hos Netflix kommer numera från algoritmbaserade rekommendationer hämtade ur den data som användare genererar. Mediet väljer innehåll åt åskådaren. Netflix vet inte bara vad deras 33 miljoner användare gillar att titta på; det vet också hur det strömmande TV-tittandet sker. Att mäta medievanor ner på detaljnivå kommer framöver att bli vardagsmat – och är det redan i vissa sammanhang. Att sådana dataströmmar kommer att återverka på TV-utbudet är ingen vild gissning. Återverkan är dock (som fildelning) reciprok; den rör sig åt båda håll samtidigt, i synnerhet när nya produktions-, distributions- och konsumtionsbeteenden konfigurerat om berättandes själva förutsättningar. Å den ena sidan finns här stora möjligheter att skräddarsy format som passar publiken (och annonsörer), å den andra sidan kan data, sociala medieflöden och statistik lätt vilseleda och frysa konventioner. Detaljerad data kan då något paradoxalt bli till en sorts dramaturgisk bromskloss. Det vill säga, baserat på tidigare datamönster görs TV-serier som bolag tror – eller snarare vet – att folk vill se. Nya digitala TV-tjänster riskerar då att konservera dramaturgi och begränsa narrativa strategier. Det är inte att vara spekulativ. Trots sitt innovativa format baserar sig trots allt (eller snarar på grund av) Netflix House of Cards på en tjugo år gammal BBC-serie.
Jesper Falkheimer sätter i dagens SvD fingret på en alltmer bekymmersam situation, nämligen relationen mellan public service och tidningsbranschen – Sanktionerade medier ger obalans. Bråket mellan SR och TU tidigare den här veckan här just större implikationer än många tror. För den är precis som Falkheimer skriver ett tecken (bland många) på en betydligt mer omfattande medial förändring: “Att medielandskapet förändras är en ständig sanning. Det var lika sant på 1920-talet som det är idag. Men det är svårt att bortse från att vi lever i en brytningstid för medierna. Maktbalansen mellan public service och privatägd dagspress som etablerats under 1900-talet är hotad och konsekvensen blir ändrade villkor för det offentliga samtalet. Det politiska stödet för public service är massivt. Men få politiker förstår att dagspressens kris handlar om mer än enskilda tidningsföretag.” Med all sanolikhet (och förhoppningsvis) kommer debatten att fortsätta på SvD.
Imorgon ska jag föreläsa på humanioradagarna i Uppsala, rubrik: Teletotal. Om kampen mellan Apple, Google & Facebook. Är inte helt klar med mitt föredrag än, men tanken är att prata om detta:
Till synes enkla begrepp som öppet och slutet framstår som allt viktigare dialektiska drivkrafterna för internets och den digitala domänens utveckling. Ett fåtal amerikanska företag dikterar idag villkoren för denna, och kanhända lever vi redan den datalogiska (mar)drömmen om teletotal (Hannes Alfvén). Med ett slags rudimentär hegeliansk logik står det öppna Google (tes) mot det slutna Apple (anti-tes) – och frågan är vilken social mediesyntes (Facebook?) som blir resultatet. Användarmassans Google är lika beroende av ett öppet som reklamfinansierat nät, därav animositeten mot Facebooks socio-slutna vänuniversum. Apple säljer i sin tur lika bedårande som slutna apparater, men delar av affärsidén baseras samtidigt på ett öppet utvecklingsverktyg för externproducerade medier och programkod – som Apple skaffat sig en närmast diktatorisk kontroll över.
Den här bloggen handlar i hög grad om att marknadsföra och göra PR för min egen forskningsverksamhet – om det råder det knappast några tvivel. Omvänt handlar det om att dela med sig av olika slags resultat: korta blogginlägg, artiklar och böcker. Som Melissa Terras påpekat redan för ett år sedan i ett inlägg, The verdict: is blogging or tweeting about research papers worth it? så ökar nedladdningsfrekvensen och genomslaget för ens idéer om man aktivt kommunicerar dem i exempelvis sociala medier och bloggar. Det är knappast förvånande – och med all sannolikhet något som de flesta forskare måste börja fundera mer på och omsätta i en eller annan digital praktik framöver. Många gör det förstås redan, men forskningskommunikation är alltjämt något som knappast värderas speciellt högt i akademiska kretsar. Som ett led i den bok jag för närvarande arbetar med för Volante förlag (arbetsnamn Digitaliseringsboken) har jag därför till exempel i dagarna börjat att bli mer aktiv på twitter (har tidigare mest agerat lurker där). Som forskare måste man helt enkelt bli ett medium – inte bara producera resultat, utan också distribuera och marknadsföra vad man kommit fram till. Det kan möjligen ta emot. Men det är trots allt en massmedial logik som existerat i mer än hundra år. Och när det finns vetenskapliga belägg (eller åtminstone ett flertal undersökningar) som visar att forskningens genomslag ökar om man kommunicerar mer, ja då finns det få skäl att inte se forskningskommunikation som en del av själva forskningsprocessen i sig.
I likhet med många andra forskare har jag de senaste dagarna varit tämligen intensivt sysselsatt med att skriva en ansökan till Vetenskapsrådet. Den är nu klar. Vi har varit en forskargrupp om fem personer (Patrick Vonderau, Anna Johansson, Rasmus Fleischer och Christopher Kullenberg) som arbetat med ett projekt med möjlighet att erhålla ett rambidrag inom kultur- och kulturarvsområdet. Ansökan är nu äntligen färdig och inskickad; vi har kallat det hela “Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution”. Jag har skrivit ganska många ansökningar om forskningsmedel – detta är en av de bättre.
Sätt att lyssna på ny (och äldre) musik har på mycket kort tid förändrats i den digitala reproduktionsåldern. Om föreställningar om den himmelska jukeboxen för 20 år sedan utlovade musik i molnet för alla, är detta numera en realitet. Svenska Spotify är det kanske främsta exemplet på musikbranschens teknologiska omställning. Tjänsten har idag 20 miljoner aktiva användare varav fem miljoner betalande abonnenter; grundaren Daniel Ek är i världspressen inte sällan omtalad som musikbranchens allra viktigaste person. Det föreslagna projektet har som ambition att studera framväxande strömmande mediekulturer i allmänhet, och musiktjänsten Spotify i synnerhet – med bäring på de digitala utmaningar som direktaccess till musikarvet innebär för minnessektorn. Projektet är förlagt till Kungliga biblioteket (KB), landets nationalbibliotek och nationalarkiv för audiovisuella medier (som samlar in och lagrar all utgiven musik). För KB är Spotify en betydande utmaning, inte minst genom den nya form av access till musikarvet som tjänsten leverar, samt de mängder av ny metadata som all strömmande mediekonsumtion genererar. Att återupptäcka äldre musik är helt centralt för Spotify och företaget har arbetat på att ständigt utöka sin katalog. Den innehåller för närvarande omkring 20 miljoner låtar, och är på många sätt företagets mest värdefulla tillgång (vilket också gäller ett nationalbibliotek). Projektet syftar därför till att undersöka såväl effekter, utmaningar som konsekvenser av strömmande musikarv för minnessektorn. Sömlös musiktillgång har exempelvis lett till alternativa användarmönster, nya former av engagemang och popularisering av äldre musikaliska former på ett sätt som kulturarvsinstitutioner aldrig kan utmana.
Projektet vilar på en mycket speciellt utformad forskningsmetodik, där utgångspunkten är upprättande av ett icke-kommersiellt skivbolag (i forskningssyfte). Bolaget kommer att fungera som innovativt forskningsverktyg med syfte att följa – eller rentav förfölja – digitala musikfiler genom den inom-digitala distributionsprocessen: från skapelse över aggregation till uppspelning. Med hjälp av digitala metoder och digital etnografi är ambitionen att observera filernas färd genom det digitala eko-system som utgör den strömmande mediekulturens svarta låda – vanligtvis oåtkomlig för den traditionelle medieforskaren. Grundtanken är att digitalisering av medieobjekt förändrat hur de bör konceptualiseras, analyseras och förstås med utgångspunkt i de spår av information och betydande mängder data som musikfiler ständigt och oupphörligen lämnar i olika nätverk. Det vill säga, från studiet av statiska musikartefakter till ökat vetenskapligt fokus på dynamiskt aktiva filer med ett slags inherent information om exemplevis bredbandsinfrastruktur, fildistribution och aggregation, användarpraktiker, ‘klick’-frekvens, sociala spellistor, delning och upprepning. Skivbolaget kommer att ge tillgång till distributionsplattformar som Spotifys analytics, och möjliggöra en undersökning av den industriella generering av massiv kulturell data som alla musikfiler numera alstrar. Kärnan i projektet ligger alltså i att spåra och övervaka musikfiler, en sorts etnografisk observation av deras distributiva liv. Den faktiska musik som skivbolaget kommer att erbjuda är av mindre vikt; i korthet kommer den bestå av verk från klassiska kompositörer där alla rättigheter löpt (i stil med datorgenererade midi-remixer av, säg, Mozart, Chopin eller Bach.)
Projektet utförs av en forskargrupp om fem personer verksamma inom akademin och kulturarvssektorn. Det är tänkt att organiseras i två större arbetspaket: Projektmetodik (WP1) och Strömmande forskning (WP2). Projektidén vilar på en i grunden tvärvetenskaplig, själv-reflexiv och experimentell forskningstrategi där dynamiska kulturföremål som strömmande musik erbjuder helt nya utgångspunkter för vetenskaplig analys baserad på filernas icke-statiska och spårbara digitala karaktär. I det första arbetspaketet ingår hela forskargruppen, indelat i tre huvudupgifter: Upprättandet av ett digitalt skivbolag (1.1), Digital etnografi (1.2) samt utvecklandet av nya Digitala metoder (1.3). I det andra arbetspaketet är tanken att applicera de metoder och den data som WP1 genererar i mera konkreta forskningsuppgifter som: Musik som data (2.1), Den himmelska jukeboxen omprövad (2.2) samt Innehållsaggregationens mediepolitik (2.3).
Tidningen för Sveriges Universitetslärares förbund publicerade häromsistens en utmärkt introducera artikel till forskningsfältet kring digital humaniora, Digital humaniora gör ny forskning möjlig. Föreståndaren för HUMlab vid Umeå universitet, Patrik Svensson kommer till tals: “I Humlab anser vi att det är viktigt att ha ett förhållande till tekniken där vi är med och tänker ut hur en humanistisk orienterad infrastruktur kan se ut. Det är inte säkert att vi behöver samma sorts modeller som naturvetenskapen.” Jag har skrivit om det i flera sammanhang, men det tål att uprepas: digital humaniora framstår idag som humanvetenskapernas stora möjlighet att i grunden tänka om sin egen disciplin – och därvidlag ta upp kampen om forskningsresurserna med natur-, teknik och medicinområdena.
Gårdagens understreckare av Martin Jönsson, Vem överlever i mediernas chicken race? var en utmärkt sammanfattning av några av mediebranschens allra bökigaste frågor inför 2013. Många (inklusive mig själv) tänker för närvarande ungefär i sådana banor; den konferens jag anordnar senare i juni med Jonas Andersson, Den postdigitala medieekonomin kommer till exempel att behandla snarlika frågeställningar. Jönsson nämnde i sin artikel därtill rapporten, Post-Industrial
Journalism. Adapting to the Present, skriven av bland annat Clay Shirky, vilken också förefaller vara ett exempel på en sorts diagnos av den post-mediala samtiden. Den ser jag fram emot att läsa.
I en aktuell artikel i NYT, Imagining a Swap Meet for E-Books and Music kan man lära sig ett och annat om en e-marknad som det inte talats speciellt mycket om – den kring begagnade filer. Det kan förstås tyckas som en paradox, men det finns uppenbarligen redan företag som ReDigi, “a free cloud service that allows you to store, stream, buy, and sell your legally purchased pre-owned digital music.” Tydligen arbetar både Amazon och Apple med patent (några har redan skickats in) på lösningar av samma problem (eller möjlighet), det vill säga att skapa en fungerande andra-hands-marknad för exempelvis redan lästa e-böcker. “Apple’s application outlines a system for allowing users to sell or give e-books, music, movies and software to each other by transferring files rather than reproducing them. Such a system would permit only one user to have a copy at any one time”, påtalas det bland annat.
Den här digitala utveckling är å den ena sidan logisk; den innebär att de juridiska ramverken kring legalt införskaffat e-material blir mindre strikta (och utgör på så vis ytterligare ett alternativt till den illegala fildelningen som fortsatt är omfattande trots att det inte längre skrivs så mycket om den). Å den andra sidan är det svårt att sia om vilka prismekanismer som en fungerande andra-handsmarknad för exempelvis “gamla” e-böcker skulle innebära – förmodligen rejäl prispress. Robert Levine (som skrivit om frågan från ett uttalat anti-Silicon Valley-perspektiv) intervjuas i slutet av artikeln, och menar att “secondhand stores for books and music never threatened the broader market because it simply wasn’t that efficient … Digital resale would change [the situation].” Marknaden måste nämligen i regel hitta ett jämviktsläge. “But that happens slowly, and in the meantime we’re in for one hell of a fight.”
Idag har jag publicerat en stort uppslagen recension av Evgeny Morozovs nya bok, To Save Everything, Click Here. The Folly of Technological Solutionsim i SvD. Rubriken anger ganska tydligt vad det handlar om, “Stridsskrift mot internets tillbedjare” – texten återfinns på svd.se här – och givet ämnet kan man nog tänka sig att somliga har en del invändningar. Hursom, recensionen i sin helhet lyder som följer:
Ibland undrar jag om somliga faktiskt inte älskar internet lite för mycket. I ganska många kretsar är nätet något av religion. Internets kultvärde frodas här i det fördolda bland kablage och switchar, och så fort en skärm lyses upp får internetälskarna något religiöst i blicken. Bland sådana nätkramare flockas förstås också nätkrämarna – två punkter gör här skillnad – liksom de heligt troende, fast övertygade om att internet inte bara är en medial kommunikationsform (som andra) utan snarare en sorts analytisk kategori med vars hjälp allt potentiellt kan förklaras.
Evgeny Morozov tillhör inte de troendes skara. Tvärtom menar denna digitale kättare att den här typen av intrasslade förvillelser bäst beskrivs som ”internetcentrism” – en sorts ideologisk föreställning om internet som universell samhällsmanual. Hans nya bok, med den lika uppmanande som kongeniala titeln, ”To save everything, click here”, anger exakt vad det handlar om. Tron att man kan spara allt genom ett enda klick är ju inte så lite naiv (för att inte säga religiös). I sin bok skriver Morozov utförligt – och emellanåt långrandigt – hur och på vilket sätt ”internet” blivit till denna förklarande kraft och lösningsmodell för allsköns samhällsproblem, trots mängder av digitala skygglappar som döljer förslagens brister. Några exempel: ”Crowdfunding” – eller gräsrotsfinansiering – utgör möjligen ett alternativ att finansiera kultur men bör därför inte ersätta befintliga system. Digitala distanskurser är kanhända ett bra komplement men knappast ett substitut för reell undervisning. Användardriven politisk aktivism och möjligheter till direkt demokrati innebär inte att politiska partier blivit obsoleta. Icke-hierarkiska organisationer är inte med nödvändighet bättre än traditionella institutioner, etcetera.
Morozovs exempel på de digitala lösningarnas dårskap är många; det är en besk anrättning han kokat ihop som dock med fördel bör inmundigas av såväl piratpartister och nätevangelister som digitaliseringskommissionärer. Men framför allt är Morozovs bok en stridsskrift mot Silicon Valley och dess teknikfilosofi som ständigt hyllar internet som en gudom. Inte sällan är hans framställning här elak, ibland på ett spirituellt och underhållandet sätt. Men magsurheten är heller inte långt borta. I princip alla amerikanska internet-tyckare får sig en rejäl känga. Morozov har rätt, alla andra fel. I så måtto påminner argumentation inte så lite om hans förra bok, ”The net delusion”, där han gick till storms mot nätapostlar och cyberutopiker, lika begeistrade av det fria nätets potential för politisk emancipation, som blinda för dess potential för reglering och repression.
I somliga fall är Morozovs kritik emellertid smärtsamt precis. Kanske framför allt då han dissekerar begrepp som frihet och öppenhet. Det senare har ju blivit ett närmast fundamentalistiskt värdeord i nätsammanhang, och så fort man reser invändningar så utmålas man snabbt som teknikfientlig. Men, som Morozov framhåller, initiativ som exempelvis Open Government bör granskas kritiskt. Att offentligöra data är på många sätt bra, men det innebär också möjliga risker för oväntade feedback-mekanismer. Vetskapen om att data kommer att offentliggöras innebär därför potentiellt mindre transparens, inte nödvändigtvis mer. Enligt Morozov är öppenhetsfundamentalismen dock lika naiv i sin tilltro kring Open et consortes som den är blind för sina tillkortakommanden, för att nu inte tala om öppenhetsindustrins (Googles) kommersiella intressen i frågan. ”So open it hurts”, är hans bitska karakteristika.
Morozov har också helt rätt i att den samtida nätdiskussionen är påfallande historielös. Det digitala imperativet gör att vi ständigt blickar framåt. Teknologisk amnesi, menar Morozov, är därför det mest utmärkande draget för dagens nätdebatt. Det är som om it inte skulle ha en historia, eller omvänt som om nätet skulle ha evigt liv. Men även internet som kommunikationsform kommer att förändras, utmanövreras och till sist försvinna. Det är den enda sanning som informationsteknologins historia lär oss. Därför är det enligt Morozov bekymmersamt när flera samhällsproblem, i enlighet med internetcentrismens logik, ska lösas med hjälp av en kommunikationsform som trots sin dödlighet förefaller att sitta inne med eviga (och heliga) svar på allt. Det gör den inte. Internet R.I.P.
Jag läste nyligen Steven Johnsons, Future Perfect, och är nu strax klar med Evgeny Morozovs nya bok, To Save Everything, Click Here: The Folly of Technological Solutionism, som jag också är i färd med att recensera för SvD. Just mellan dessa två har New Repuplic publicerat ett meningsutbyte med hög läsvärdhet, dels Why Social Movements Should Ignore Social Media, dels replikskiftet, Up for Debate: Can Social Media Solve Real-World Problems?. I ena ringhörnen står här den digitale kättaren, sluggern och anti-cyberutopikern Morozov; mot honom den kolloborative internetcentristen och “peer-progrevisten” Johnson, två poler som för närvarande sammanfattar helt olika synsätt på internet egentligen är – och innebär.