I den debatt i Mittmedia som handlat om medieforskningens aktualitet – och framför allt dess status visavi mediepolitik och bransch – har jag framför allt tryckt på den generella bristen på digitala metoder inom den samtidsorienterade medieforskningen. Det är exempelvis symptomatiskt (och förmodligen ofrivilligt aningslöst) att Gunnar Nygren i sitt repliksvar häromdagen skriver att både “på Göteborgs universitet och på Södertörns högskola har det gjorts enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar användning av sociala medier i det dagliga arbetet”. Min poäng var just denna; medie- och kommunikationsvetenskapens fullständiga oförmåga att upphöra med “enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar [med] sociala medier”. Det är just detta som är själva problemet.
En annan och viktigare dimension av denna debatt är dock mediehistorisk. Jag har valt att inte föra in den i diskussionen – men det är frågor som jag under våren 2015 arbetat intensivt med tillsammans med mina kollegor Per Vesterlund på Högskolan i Gävle och Mats Hyvönen på Mittuniversitetet. Vi driver nämligen ett bokprojekt om mediestudiets formering i Sverige mellan 1960 och 1980; Massmedieproblem kallar vi den forskningsantologi som kommer ut till hösten. En central tanke i denna bok är att det akademiska mediestudiet uppstår i skärningspunkten mellan akademi, bransch och politik. I en offentlig utredning från 1977 (där den svenska massmedieforskningen inventerades) konstaterades exempelvis hur ”massmedieproblemen varit föremål för en allt större uppmärksamhet.” I korthet, uppstår medieforskningen ur ett samhälleligt (och socio-kulturellt) behov av att förstå de högst olika massmedieproblem som präglar dåtiden. Medieforskningen är såtillvida en effekt av att politik och bransch vill ha bättre underlag om exempelvis mediepåverkan.
Det är därför något av en mediehistoriens ironi att när jag är bekymrad över det glapp som idag uppstått (givet mediernas digitalisering) mellan bransch/politik och akademi, så kontrar fem medieprofessorer med att skriva att det givetvis “inte är fel om politiker eller bransch kan bygga på vad forskare kommit fram till, men det kan aldrig vara forskningens huvuduppgift att skapa ett sådant underlag. Forskningen måste ha sin agenda och styras av ett fritt sökande efter ny kunskap och följa sin logik.” När ett ämne som medie- och kommunikationsvetenskap – som alltså föds ur ett upplevt samhälleligt behov för ett halvt sekel sedan – inte längre fyller detta behov, ja då blir naturligtvis honnörsord om autonomi och “fritt sökande efter ny kunskap” viktigare än någonsin.
En central slutsats ur vår kommande bok Massmedieproblem är dessutom att den mediehistoriska kopplingen mellan politik/bransch och akademi som bidrog till att mediestudier etablerades i mångt och mycket är det som gjort att (delar av) medie- och kommunikationsvetenskapen fortsatt haft betydande anspråk. Medieforskningen har givetvis många accenter (och nedan drar jag argument till sin spets). Men vissa medieforskare har gjort det till sin uppgift att bistå samhället med viktig information om exempelvis medieanvändning. Den typen av forskning (som jag kritiserade i min artikel, till exempel när det gäller nyhetsundvikare) blir förstås extra sårbar när samhället inte längre ser denna information som relevant eller adekvat.
Paradoxen är emellertid att denna typ av medieforskning (som fortsatt baseras på analogt genererad kvantitativa information om medieanvändning, som branschen på det stora hela alltså inte har användning för) förlänas akademisk betydelse just i kraft av att den alltjämt bistår samhället med information. I korthet, finns det en mängd medieforskare som har byggt sin karriärer på att att analog mediestatistik årligen tas fram med hjälp av enkäter, fokusgrupper och intervjuer. Detta trots att denna har föga inom-vetenskapligt värde i relation till exempelvis digitala mätmetoder (metodmässigt är denna forskning just sjuttiotalsaktig och närmast vetenskapligt antikvarisk). Vill man vara elak karakteriseras faktiskt den självuppskattade mediestatistiken av hittepå; i svenska SOM-undersökningen finns exempelvis en lika tydlig som graverande nedåtgående trend i svarsfrekvensern (under trettio procent svar bland yngre åldersgrupper). Och detta som sagt i en tid när digitala aktörer hanterar användardata på radikalt nya sätt. Bransch/politik har därför inte längre har nytta av dessa “vetenskapliga” mätningar. Likväl baseras medieforskningens legitimitet fortsatt på denna medieinstitutionella (snarare än vetenskapliga) grund. Det är pudelns kärna.
En av slutsatser i boken Massmedieproblem är därför att mediehistoriskt visa att när samhället (det vill säga bransch och politik) kan – eller skulle kunna – få mer relevant data från annat håll än akademin, ja då ställs givetvis nya krav på medieforskningen. Antingen uppdaterar den sina metoder (vilket debatten i Mittmedia framför allt handlat om), eller så etablerar den helt andra och intellektuellt hållbara sätt att analysera medieanvändning och innehåll än de analogt kvantitativa sätten som använts alltför länge (vilket förstås delar av medieforskningen redan gör).
Idag har det på Mittmedias kultursidor publicerats ett uppslag i den debatt om medieforskning jag initierade för några veckor sedan. Det är ett antal professorer vid framför allt Göteborgs universitet som opponerar sig mot mina resonemang i en artikel med den signifikanta titeln, Vi kan inte lita på maskinernas statistik! – liksom professor Gunnar Nygren vid Södertörns högskola som menar att mitt inspel handlar om Löst tyckande i stället för fakta – detta eftersom den analoga medieforskningen ju givetvis bara ägnar sig åt fakta.
Mitt svar på ovanstående finns också online – Ni skapar ett förakt för medieforskningen – som tar fasta på det gap som uppstått mellan bransch och akademi. Det hela är därtill publicerat på ett snyggt uppslag på kultursidorna som jag tar mig friheten att länka upp: medieforskningsdebatt_mittmedia.
Den debatt om medieforskning (förankrad i digitala medier) som jag initierade i Mittmedia kommer i veckan att få en fortsättning – jag länkar upp motargumenten när de publiceras. Som svar har jag givetvis skrivit en replik – som inleds så här: “Alla som använder Spotify kan logga in på spotify-yearinmusic.com. Själv lyssnade jag under 2014 på 19 570 minuter musik – alla mina låtar är loggade, genrer, artister, vilken apparat jag lyssnade med, vilket land jag befann mig. You name it. I alla digitala medier skapas idag sådan data per automatik. Denna data upprättas genom mediekonsumtionen som sådan. Statistiken är alltså inte en sorts latent variabel som regleras (och styrs) genom att ställa en intervjufråga. Den handlar inte om egenuppskattat medieumgänge – utan om ett faktiskt sådant.”
Den här diskussionen kring digital mediemätning hänger dessutom samman med en ansökan om forskningsinitiering till Riksbankens jubileumsfond som jag och min kollega Jonas Andersson Schwarz arbetar med. Ansökan är nu snart är klar, och i den kan man bland annat läsa nedanstående. Ett nytt digitalt medielandskap (nåja), kräver helt enkelt nya forskningskompetenser med fokus på digitala metoder. Det är det vi avser att undersöka i detta projekt – och det är det som debatten i Mittmedia egentligen handlat om:
Det fanns en tid när journalistiken i sig utgjorde en attraktiv, exklusiv produkt till vilket det gick att bifoga en rad lukrativa reklamytor. Den modellen är inte längre hållbar. Det blir allt vanligare att medieföretag förlorar pengar på själva publicistiken, medan andra verksamheter under den egna koncernens paraply (annonsförmedling och nätverk, bolån, jobbförmedling, pensionsförvaltning, väderrapporter) är de som genererar intäkter. … Interna branschperspektiv på hur medieanvändning mäts och hur mätresultaten omsätts har med andra ord snabbt ändrat karaktär. När medieforskare intresserar sig för samma data uppstår dock problem. Ett betydande metodologiskt problem för den samtida medie- och kommunikationsvetenskapliga forskningen – liksom för närliggande discipliner som undersöker exempelvis mediebeteenden på webben eller kollektivt spridd norm- och åsiktsbildning – är svårigheten att få tag på relevant data. Den användardata som både Aftonbladet och Expressen tillmäter sådan vikt är enbart tillgänglig intern på tidningen (och inom Schibsted-koncernen) – inte för medievetare och akademisk forskning. Den användardata som Facebook, Twitter och Google samlar på sig är exklusiv för dessa aktörer, som i sin tur säljer utvalda rapporter av denna data (eller data per se), där omvärlds- och medieanalysföretag som Retriever står som mellanhänder. Användardata är idag pengar och når därför (i regel) inte medieforskare – om man inte köper den i forskningssyfte, något som enbart förekommer i undantagsfall (t.ex. avseende Twitterdata). En besvärande följd av bristen på tillgång till data/studieobjekt är att den kritiska, tolkande medievetenskapen snabbt hamnar i ett strategiskt underläge eftersom den inte längre på ett övertygande sätt kan uttala sig om det som den säger sig studera. Det leder också till den paradoxala situation att det blir nästintill omöjligt att formulera en vederhäftig kritik av samhällets allt starkare tilltro till ”big data” eftersom forskarna varken har tillgång till datan i fråga – eller bereds tillräcklig kompetens att tolka den.
Idag har jag publicerat ett debattinlägg på Mittmedias kultursidor – som tydligen går ut på sex kultursidor samtidigt (och hela 200 000 exemplar i pappersupplaga) – som inspel i en pågående diskussionen om en ny mediepolitik och den forskning denna vilar på. “En illa uppdaterad medieforskning har skapat en verklighetsfrämmande mediepolitik”, hävda jag. Artikeln ligger online här, men uppslaget är också fint med en kommentar av nya kulturchefen Gunilla Kindstrand – detta som en del i Mittmedias satsning på nya gemensamma kultursidor får man förmoda – så jag tar mig friheten att också länka upp det som PDF: Kultur Snickars.
Tomorrow I will give a lecture at HUMlab within the current PhD-course in Digital humanities. I will talk quite generally around the title, “Databases & Big Data – the Case of Digitised Heritage”, and predominantly focus on digitization within the heritage domain and a number of projects I am currently leading. In addition, my colleagues Johan Jarlbrink, Maria Eriksson and Roger Mähler will also provide insights regarding these research projects from various perspectives.
My 91 slides can be downloaded in PDF here: snickars_dh_databases_big_data.
Vi är en grupp medie- och kulturforskare vilka för närvarande skriver på våra respektive bidrag till en kommande forskningsantologi om mediestudiets framväxt i Sverige. “Massmedieproblem” kallar vi projektet, som jag ansvarar för tillsammans med Per Vesterlund vid Gävle högskola och Mats Hyvönen vid Mittuniversitetet i Sundsvall (där vi nästa vecka har vår sista work shop). Min egen artikel till den kommande boken handlar om mediestudiets infrastruktur, närmare bestämt om etableringen av Arkivet för ljud och bild. I skrivande stund ser texten ut så här:
Strax före midsommar 1976 skickade Massmedieforskningsutredningen (MMFU) en skrivelse till dåvarande utbildningsminister Bertil Zachrisson. Utredaren Stig Hadenius och forskningssekreteraren, Lars Nord, ville i skrivelsen fästa uppmärksamhet på ”två omständigheter”, vilka bägge hade betydelse för MMFUs utredningsarbete kring hur den nationella massmedieforskningen bäst skulle organiseras. En förutsättning för en ”allsidig och effektiv forskning om våra massmedier”, påtalade Hadenius och Nord, var att det fanns ”tillgång till forskningsmaterial”. Det var närmast en självklarhet i sammanhanget – och heller ingen nyhet: statsmakterna hade i en rad avslutade och pågående utrednigar uppmärksammat de brister som förelåg inom ”arkivering av såväl ljud och bild som tidningar”. Inte bara ”den historiska massmedieforskningen utan även annan väsentlig forskning om massmedierna” var beroende av att utbudet fanns ”tillgängligt i efterhand.” De tentativa kartläggningar som MMFU ägnat sig åt under första halvan av 1976 hade indikerat att det fanns en hel del missnöje bland forskare beträffande tillgång till mediematerial. Bristfällig access till relevanta källor var just ”ett av de stora hindren”, enligt Hadenius och Nord, för en ”vital och allsidig etermedieforskning”.
Det hade sommaren 1976 kommit till MMFUs kännedom att den här typen av arkivfrågor var under beredning inom utbildningsdepartementet. För det första var det därför av ”synnerlig vikt att frågan om bevarandet av radio- och tv-program löses snabbt”. Hadenius och Nord syftade här på utredningen, Bevara ljud och bild. Förslag om arkivering av radio- och tv-utsändningar, grammofonskivor, spelfilmer m.m. (SOU 1974:94) vilket den så kallade Dataarkiveringskommittén arbetat med under flera år och vars remissrunda avslutats precis ett år tidigare. Sedan dess hade det dock varit stilltje på utbildningsdepartementet. Skrivelsen vittande därför om en viss irritation över att ingenting hade hänt på ett år – ”den förstörelse av värdefullt material som nu pågår är utomordentligt olycklig inte bara ur forskningens synvinkel utan också av allmänna kulturhistoriska skäl” – och Hadenius och Nord underströk att det i sammanhanget var ”ett rimligt forskarkrav” att det audiovisuella material som eventuellt skulle samlas in ”blir mera lättillgängligt än vad som nu är fallet.”
Den andra omständigheten som MMFU ville fästa uppmärksamhet på när det gällde det eventuella ”skapandet av ett massmediearkiv” var mer betydande. Den handlade om vilka medier som egentligen skulle inkluderas. Från ett medieforskningsperspektiv var det knappast optimalt att medier skulle särskiljas beroende på format. Det var inte bara en fråga om ”service till forskare”, utan snarare ett större arkivariskt spörsmål av såväl principiell som nationell betydelse. Inte minst aktualiserade frågan hur statsmakterna de facto tänkte sig att nya medier skulle hanteras inom arkiv- och bibliotekssektorn. Hadenius och Nord påtalade exempelvis att det vore värt att undersöka om det gick att ”nå en samlad lösning av de aktuella arkivfrågorna: ljud, bild, tidningar”. Framsynt påpekades att det framstod som centralt att ”sträva efter en forskning som berör samtliga medier och inte endast endera press, eller radio och tv. Konstlade gränser inom området hindrar [ofta] den nödvändiga jämföreselsen mellan medier.” Avslutningsvis framhävde Hadenius och Nord såtillvida att det ur ”MMFU:s synvinkel” fanns många skäl som talade för att ”frågan om arkiv för ljud och bild samt tidningar behandlades i ett sammanhang och ges en samlad lösning”.
Från departementshåll kom man alls inte att hörsamma och följa de förslag som Hadenius och Nord lanserade. Samtigt gav Massmedieforskningsutredningens framöver ändå stöd åt etableringen av ett framtida mediearkiv. Det låg i sakens natur att lyfta fram att den nationella medieforskningen behövde viss infrastruktur för att fungera åtminstone någorlunda optimalt. I en schematisk skiss (i MMFUs slutbetänkande) över vilken service som massmedieforskningen framgent borde förfoga över, framgår till exempel att både ”Arkiv” och ”Datainsamling” var centrala komponenter. [illustration 1] Faktum är att mediearkivfrågor diskuterades redan på MMFUs första konstituerande möte i februari 1976. Hadenius redogjorde där för betänkandet Bevara ljud och bild – och uppenbarligen tänkte han sig att man på ett sådant hypotetiskt mediearkiv möjligen skulle kunna ”placera ett antal massmedieforskare”.
Faktum är att även skrivelsen till utbildningsminister Zachrisson tog sin utgångspunkt i en arkivdiskussion. På ett MMFU-möte i början av juni 1976 resonerade man under punkten ”Arkivfrågor” ingående kring såväl mikrofilmande av dagspress som varför Dataarkiveringskommitténs (DAK) betänkande tog så förfärligt lång tid att beredas på departementet. Ur en minnesanteckning framgår bland annat att det senare arbetet försvårades av oklara förhållanden inom sektorer som ”tangerar kommitténs verksamhetsfält. Således kommer den nya utformningen av upphovsrättsbestämmelserna, liksom problemen kring videogrammens framtida roll i samhället, att påverka arkiveringsfrågorna.” Intressant nog resonerade MMFU ingående kring hur en ”helhetslösning” på de mediearkivariska problemen borde se ut. Ur mötesdiskussionen framgick bland annat att man från ett forskningsperspektiv borde betrakta all mediearkivering ”i ett sammanhang”. Beslut togs därpå att sätta samman den skrivelse som sedermera skickades till utbildningsdepartementet, och att i denna ”understryka vikten av att arkiveringsproblemen inom masmedieområdet inte ses [som] isolerade från varandra”.
Mediearkivfrågor var därför på flera sätt centrala för etableringen av massmedieforskning i Sverige. Att de framöver letade sig in i MMFUs betänkande, Forskning om massmedier (SOU 1977:11) är därför inte förvånande. Där framhölls att ”det finns önskemål om ett massmediearkiv för att dels garantera att både material från etermedier och tryckta medier bevaras, dels försäkra forskningen tillgång till material.” Om upprinnelsen till detta mediearkiv – ett tänkt Riksmedietek – som emellertid framöver fick det mer profana (och lätt missvisande) namnet Arkivet för ljud och bild, handlar detta kapitel. Syftet är att beskriva och diskutera en pusselbit i forskningens infrastruktur kring det nationella mediestudiets framväxt. Fokus ligger dock på förhistorien kring och själva etableringen av Arkivet för ljud och bild – inte detta mediearkivs faktiska verksamhet. Genom en tämligen omfattande mediehistorisk rundmålning redogör kapitlet både för detta mediearkives långa förhistoria, om forskningsinitiativ och mediearkivariska debatter, om DAKs omfattande utredningsarbete, liksom om mediearkivariska och organisatoriska konfliktytor visavi Sveriges Radio, samt om skiftande lagrings- och biblioteksmässiga synsätt och praktiker – vilka alla sammantagna låg bakom ALBs tillkomst 1979.
En av de frågor jag funderar en del över för närvarande är glappet mellan analoga mediemätningar och sådana som sker digitalt – så att säga i mediet. I veckan presenterades till exempel den stora SOM-undersökningen, vilken som vanligt är intressant läsning. Attitydundersökningarna är det inte mycket att orda om, värre är det med mediemätandet. Svarsfrekvensen på denna typ av enkätforskning sjunker nämligen stadigt, och bland yngre svarsgrupper ligger den så lågt som under 30 procent. Redan förra året påtalade SOM själva att “medievanefrågor påverkas mest av skevheten i svarsunderlaget och attitydfrågor påverkas mycket lite.” Frågan är emellertid vilken relevans som undersökningarna egentligen här. Som jag skrev i en artikel i veckan (som publiceras på Mittmedias nya kultursidor i början av maj) så finns det för närvarande ett betydande glapp mellan mediebransch (där allt stavas d a t a) och akademin: “I en tid när branschperspektiv på hur medieanvändning undersöks drastiskt ändrat karaktär, så fortsätter den traditionella medievetenskapen att kvantitativt studera medievanor med sedan länge etablerade analoga metoder och fokusgrupper, som om ”det digitala” inte fanns. Trots att enkätskolket ökar – svarsfrekvensen för Nordicoms Mediebarometer var förra året 74 procent, en siffra som stadigt minskar – så uppmanas medborgare att i telefonintervjuer eller på pappersenkäter med blyertspennan i högsta hugg, kryssa i hur mycket ‘internet’ de använder, hur mycket strömmande musik de lyssnar på eller hur mycket ‘nyheter’ de läser. I senaste Mediebarometern kan man ta del av ‘lyssnande till musik på … vinylskiva’.” Min poäng är i sammanhanget ganska enkel: självuppskattad medieanvändning är idag speciellt paradoxal eftersom alla digitala aktörer på fältet har mer detaljerad data än någonsin.
Igår– inom ramen för seminarieserien Mediespaningar MSP III PROGRAM 2015 – höll jag en föreläsning på Lunds universitet med rubriken “Mediala anspråk”. Jag pratade dels om mediearkeologi och dels om medialiseringsteori – samt hur dessa forskningsfält i viss mån kommit att utmana mer traditionella medievetenskapliga forskningsfält i takt med att mediebegreppet vidgats. För den intresserade kan 100 föreläsnings-slides laddas ned här: snickars_mediespaning_III.
Jag har ägnat en del av påskledigheten att skriva (eller åtminstone fundera kring) en ansökan till Hera – Humanities in the European Research Area – och utlysningen kring “Uses of the Past“. Tillsammans med bland andra professor Eggo Müller vid Utrechts universitet håller vi nu på med en kortansökan som tar sin utgångspunkt i återanvändning av televisuellt kulturarv. Arbetstiteln är Pirated Television Heritage: Online Video, Counter-narratives and European Identity, och tanken är fokusera på hur äldre tv-material piratkopieras ur sin arkivariska ursprungskontext och ges nya mening – ofta i mer sinister bemärkelse som i anti-islamistiska eller ultranationalistiska videos på exempelvis YouTube. Hursom, en variant av vårt abstract ser för närvarande ut som följer:
Based on the 20 European television archives and audiovisual collections participating in EUscreen this research project addresses the re-use of television heritage online in contexts where European history and values are challenged, negotiated and even deliberatly misinterpreted. So far, research into online heritage culture has highlighted official and pro-social forms of re-use such as contributions to European identity, cultural memory and awareness of conflicts. However, the re-use of digitized heritage also flourishes in contexts where television heritage is blatantly mis-used and de-contextualized to create ideological or cultural counter-narratives that deconstruct institutional narratives about European history and values. The project hence focuses the dark side of video based participatory cultures as these flourish on open platform as YouTube or semi-public and ideologically charge subsites. Such re-use is often hard to detect; the cultural and political power of counter-narratives re-using television heritage online thus needs to be investigated in empirical detail. The project refers to re-used footage of associated partner’s collections as ‘pirated television heritage’—not to point at copyright issues involved, but to discuss the cultural dynamics of recycled audiovisual heritage as re- or mis-uses of the past. The project employs and further develops cutting edge tools and methods of Digital Humanities and Citizen Science to trace, analyse and evaluate pirated television heritage. It aims at contributing to a better understanding of how participatory cultures negotiate European history and values. The project will also use innovative virtual forms to present the outcomes to a broader audience.
A while ago I submitted an article to the Journal of Scandinavian Cinema as a kind of first report on the film heritage and web project around filmarkivet.se that I am in charge of. We have had some problems (to say the least) – and we have in fact launched a separate beta-site at filmarkivforskning.se. The draft is consequently entitled, “Reel Rot—Remarks on a Failed Film Archival Project”. I guess the text now needs to pass a number of peer reviewers – still, the piece starts like this:
During late autumn 2012 the second major funding agency for humanistic research in Sweden, Riksbankens jubileumsfond, decided to fund an infrastructural project with the purpose to develop the site filmarkivet.se—a joint venture between the Swedish Film Institute and the National Library of Sweden devoted to (mainly) historical nonfiction film. The aim of the application was to work with four parallel work packages—cataloguing, coding, contextualization and communication—in accordance with two major purposes: adding new cinematic categories to the site, and implement updated Web-based functionalities with a distinct user perspective. The application, in short, set out to significantly transform the existing site filmarkivet.se into a cinematic platform that met new digital requirement and expectations.
More than two years later not a single sign of this infrastructural project is visible on the site filmarkivet.se. Not even the edited (and CC-licensed) scholarly research volume, Skosmörja eller arkivdokument? (Jönsson and Snickars, 2012) is present—either as a downloadable PDF or simply as a metadata reference—remarkably so since the book formed the very basis of the entire project. In fact, up until now, this film project is a complete failure. No research functionalities are added, no new user interaction, no contextual material, no ways to comment or communicate. Nothing.
As the responsible scholar for this particular project, I am not writing this short subject article as defense or as an instance of rebutting evidence of some kind of accusation. On the contrary, I am fully aware that nothing has happened online—even if I have repeatedly argued that the site ought to be upgraded following the research plan. The purpose of the article is rather to ask myself what has gone wrong, what can be learned and what general insights film and media scholars can draw from this apparent debacle. The issue is, in fact, not without research political implications. Quite the opposite. Co-operations between the heritage sector and humanistic scholars are regularly envisioned as being beneficial and fruitful for all involved parts; in Sweden a major call for funding was for example recently issued by The Royal Swedish Academy of Letters, History and Antiquities regarding ‟Research and Collections”. Yet, regarding this film project it’s hardly my experience that I myself (nor my research group) have gained any general or scientific insights as a result of scholars and heritage institutions co-operating. Rather, due to radically different policies and approaches as to what audiovisual heritage institutions are instructed to do, academic perspectives have been totally neglected—even despised. All is not gloom, however, and I end with some suggestions how to resolve the project, in quite drastic ways.
Incompatible Film Heritage
The National Library of Sweden is a government agency under the auspices of the Department of Education and Research. The library’s task is ‟to collect, describe, safeguard and make accessible” all printed materials as well as all radio, television, film and music distributed in Sweden, primarily for research and the preservation of the nation’s cultural heritage (National Library of Sweden, 2015). The Swedish Film Institute also has a national responsibility for the nation’s film heritage; the mission is ‟to collect, catalogue, preserve and give access to Sweden’s film heritage”, for example via screenings at the Cinemateque (Swedish Film Institute, 2015). The focus of the Film Institute’s outbound activities is not research but rather popular education (understood in a broad sense). Thanks to a collaboration with the National Library, however, films in its collection are available for research. In addition, Swedish Television also has a substantial film archive. Archival copies are available for research, but academics cannot enter Swedish Television’s archival premises. The archive was established to facilitate television programs—not research.
These very different institutional aims, objectives and assignments regulating national film heritage has led to conflicting archival preferences in Sweden, especially regarding access. These opposing interests and intentions are the underlying archival rationale of why the infrastructural research project around filmarkivet.se has until now been a failure. Conflicting film archival policies and preferences have simply proven difficult to combine. Film scholars, in general, wants to work with vast and open online film collections and contextual media historical resources, a digital strategy the National Library has used in other online projects. The Swedish Film Institute, however, still seek to primarily give access to a curated filmic past (Jönsson, 2014) done under the aegis of ‟large-scale high-quality digitization”. In 2013 the Film Institute apparently managed to scan 20 fiction films in this way—a ridiculously low figure. A decade ago the Film Institute’s staff never mentioned access. Now it’s a buzzword: ‟The digitization of heritage films has the potential of providing access on an unprecedented scale, as new platforms have emerged to facilitate access and the fact that digital copies are not subject to same wear and tear as analogue film elements.” But to really provide access to film heritage you cannot scan 20 films a year—you need to mass digitize and radically alter the way you handle archival collections. Otherwise it will ‟take 200 years before the Swedish films in the archive’s collections will be digitized” (Wengström, 2013). In short, it’s an organisational (and monetary) quest where one puts an archive’s resources (which are always constrained). Nevertheless, if one really wants to provide access one cannot perform large-scale high-quality digitisation. Most libraries learned this lesson more than a decade ago due to Google’s book scan project.