I dagarna har jag precis skrivit klart en lång artikel om etableringen av Arkivet för ljud och bild, detta för en kommande bok om mediestudiets formering i Sverige – Massmedieproblem. Syftet med min text är att beskriva och diskutera en pusselbit i forskningens infrastruktur kring det nationella mediestudiets framväxt. Men kapitlet har också en arkivpolitisk dimension. Fokus ligger på förhistorien kring, diskussionen om och själva etableringen av Arkivet för ljud och bild. Det handlar inte om detta mediearkivs faktiska verksamhet, för min text slutar i princip när ALB öppnade 1979. Men genom en grundlig och omfattande mediehistorisk rundmålning redogör jag både för detta statliga mediearkivs långa förhistoria, om forskningsinitiativ och arkivariska debatter, om den så kallade Dataarkiveringskommitténs omfattande utredningsarbete, liksom om mediearkivariska och organisatoriska konfliktytor visavi Sveriges Radio, skiftande lagringsmässiga synsätt på moderna medier, samt om remissrundor, fyllda av intensiv diskussion kring vad medieforskning egentligen var för något – vilka alla sammantagna låg bakom ALB:s tillkomst. Boken kommer förmodligen att publiceras i oktober – och min egen text avslutas på följande sätt:
Lyssnare av Dagens Eko i P1 den femtonde oktober 1979 kunde höra att det radioinslag de just lyssnade på faktiskt skulle komma att bevaras för alltid.
“Vi har fått en statlig myndighet till, arkivet som ska spara alla filmer, skivor, och alla program i radio och teve. En ny myndighet kallad Arkivet för ljud och bild, invigdes idag i Stockholm. Allt som sänds i radio och teve skall arkiveras, liksom alla långfilmer som visas på biograferna. Också alla kassettband, grammofonskivor och videokassetter som sprids i fler än 50 exemplar ska sparas. Samlingarna blir endast tillgängliga för forskare.”
Nyheten var lika kortfattad som den var kärnfull. Det nya mediearkivets uppgift framgick väl, liksom vilka som skulle kunna ta del av det material som samlades in: forskare. Dagens Eko följde upp den korta nyhetsnoteringar med en längre intervju i kvart-i-fem-ekot, som gjorts av reportern Erik Fichtelius i samband med invigning och öppnandet av ALB på Kronobageriet i Stockholm. Han talade där med Leif Larsson, som var den nya myndighetens första chef. De diskuterade bland annat hur ALB:s referensbandning skulle komma SR till del och underlätta för programhantering. Men intressant nog fokuserade intervjun främst på samma sak som flera av remissvaren på DAK:s delbetänkande – nämligen hur arkivet skulle användas, och av vem.
”Leif Larsson, vad ska ni nu göra med alla de mängder av band, filmer och videokassetter som ni kommer att få in till det här arkivet?”, frågade Fichtelius. ”– Ja, vår huvuduppgift är ju att se till att de kommer forskningen till del. Att det får en meningsfull användning hos massmedieforskningen”, svarade Larsson. ”Men allmänheten då”, undrade Fichtelius, ”de vanliga radiolyssnarna, och teve-tittarna och biobesökarna, vad kommer de att ha för nytta av ert arkiv?” Larsson, som inte förefaller haft någon större medievana, tvekade och höll länge inne med sitt svar: ”– Ja, ingen direkt nytta. Upphovsrätten lägger hinder i vägen för ett bredare utnyttjande än just för forskningsändamål av vårt material. Men … det är alltså en forskningspolitisk reform det här. Och inte någon reform som allmänheten har glädje av i första hand.” Fichtelius, som redan då var en driven reporter, tvekade inte att ansätta Larsson med en elak följdfråga ”Men vad har forskningen för nytta av att man sparar på all melodiradio som har sänts?” ”– Ja, ääh”, svarade Larsson och stakade sig, ”det får du nästan fråga forskningen om … och inte mig. Men … men genom att samla på melodiradio får vi nu en unik möjlighet att studera hur musikutbudet har präglats, både utländska och svenska [låtar] som präglat allmänheten”. Att Leif Larsson skulle svara på vad forskningen skulle ha det material som ALB hade börjat att samla in, var möjligen för mycket att begära – även om han givet sin nya roll borde ha kunnat svara mer utförligt. Larsson gav dock tydligt besked om vem som kunde få access till de medier som sparades. Det handlade om ”massmedieforskning” – inget annat.
Mellan dessa (bevarade) radioinslag och de remissvar som inkom till Utbildningsdepartementet sommaren 1975 hade det förflutit ytterligare ett par år. Det var i februari 1978 som regeringen beslutade att bifalla ”proposition 1977/78:97 om åtgärder för att bevara skrifter och ljud- och bildupptagningar”. Föredragande var dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström. Det var tveklöst något som underlättade etableringen av ALB – Wikström hade ju redan 1972 motionerat i ärendet. Till grund för propositionen låg emellertid tre helt olika utredningsförslag, utarbetade av såväl Datarkiveringskommittén, Tidningsfilmningskommittén och ”en särskild utredare i betänkandet (Ds U 1977:12) Pliktexemplar av skrift”. Propositionen var därför bred och handlade dels om vidgad leveransskyldighet av skrifter (framför allt till landets universitetsbibliotek), dels om mikrofilmning av svensk dagspress, men framför allt om en utvidgad pliktexemplarslag som skulle omfatta ”ljud- och bildupptagningar”.
Det var med andra ord en omfattande proposition. Det framstår dock som anmärkningsvärt att även om flera medier diskuterades parallellt – det handlade som sagt om både pliktexemplar av skrift, om mikrofilmande av dagspress och om bevarande av etermedia – så förblev den organisatoriska struktur som skulle ta hand om dessa medieformer intakt (med tillägget av ny myndighet för audiovisuella medier). Till sist kan därför två avslutande anmärkningar därför göras om den proposition som lade grunden för Arkivet för ljud och bild. Den ena handlar om hur propositionen och utbildningsminister Wikström kom att förhandla, och förhålla sig till viken slags forskning och forskningsbegrepp som tillhandahållandet av medier på ALB skulle regleras av. Den andra iakttagelsen behandlar den stuprörsmentalitet som präglade såväl statsförvaltningen som forskningens- och mediepolitikens infrastruktur
[…]
Etableringen av ALB var därför både framsynt – och förhastad. Ur ett medieforskningsperspektiv var fokus på audiovisuellt material nödvändigt; här fanns ett uttalat behov. Men genom att enbart ägna sig åt insamling, katalogisering och tillhandahållande av tidsbaserade medier blev ALB också delvis marginaliserat. Den faktiska användningen av mediematerialet var aldrig speciellt imponerande – inte i början av verksamheten och heller inte senare. Brytpunkten 1979 var därtill helt godtycklig från ett forskningsperspektiv. Före fanns inget bevarat, efter fanns (nästan) allt. Redan under verksamhetens första år insåg (åtminstone myndighetschefen) att detta var ett problem. Det framstår därför som symptomatiskt att Leif Larsson senare tillsattes som utredare för en SOU som kom att kallas, Att följa medieutvecklingen. Uppdraget kom från dåvarande kulturminister Bengt Göransson, och uppgiften var ”att förbereda insatser för att förbättra underlaget för massmediepolitiska bedömningar och beslut.” I sin utredning påpekade Larsson att ”en satsning bör göras på [en] mer systematisk dokumentation av mediepolitik och debatten om medieutvecklingen” – och hans förslag var föga förvånande att bredda ALB:s uppdrag mot exempelvis dokumentation av samtida mediediskussioner.
Larssons utredning var ett initiativ att korrigera verksamheten och göra mediearkivet på ALB mer omfattande. Under årens lopp påbörjades därtill olika försök att retroaktivt rekonstruera de audiovisuella samlingarna, främst beträffande fonogram. Men dessa försök var tämligen tafatta, speciellt beträffande radio och teve. Anledningen var att den audiovisuella insamlingen på ALB var lagbunden – och möjligen var det just detta som Uno Willers hade fruktat. Den gick inte att påverka, och var helt enkelt omöjlig att dra sig undan eftersom den styrdes av bindande juridiska föreskrifter. En senare revidering av pliktexemplarslagen gav visserligen undantag för somliga medieformer som exempelvis närradio – men lagbunden insamling av pliktexemplar tog i princip alla resurser på ALB i anspråk. Den visade sig därför starkt begränsa ALB:s möjligheter att bygga andra sorters arkiv som medieforskare ställvis skulle haft större nytta av. Mediestudiets infrastruktur gavs därför under lång tid ingen samlad lösning.
I den debatt i Mittmedia som handlat om medieforskningens aktualitet – och framför allt dess status visavi mediepolitik och bransch – har jag framför allt tryckt på den generella bristen på digitala metoder inom den samtidsorienterade medieforskningen. Det är exempelvis symptomatiskt (och förmodligen ofrivilligt aningslöst) att Gunnar Nygren i sitt repliksvar häromdagen skriver att både “på Göteborgs universitet och på Södertörns högskola har det gjorts enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar användning av sociala medier i det dagliga arbetet”. Min poäng var just denna; medie- och kommunikationsvetenskapens fullständiga oförmåga att upphöra med “enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar [med] sociala medier”. Det är just detta som är själva problemet.
En annan och viktigare dimension av denna debatt är dock mediehistorisk. Jag har valt att inte föra in den i diskussionen – men det är frågor som jag under våren 2015 arbetat intensivt med tillsammans med mina kollegor Per Vesterlund på Högskolan i Gävle och Mats Hyvönen på Mittuniversitetet. Vi driver nämligen ett bokprojekt om mediestudiets formering i Sverige mellan 1960 och 1980; Massmedieproblem kallar vi den forskningsantologi som kommer ut till hösten. En central tanke i denna bok är att det akademiska mediestudiet uppstår i skärningspunkten mellan akademi, bransch och politik. I en offentlig utredning från 1977 (där den svenska massmedieforskningen inventerades) konstaterades exempelvis hur ”massmedieproblemen varit föremål för en allt större uppmärksamhet.” I korthet, uppstår medieforskningen ur ett samhälleligt (och socio-kulturellt) behov av att förstå de högst olika massmedieproblem som präglar dåtiden. Medieforskningen är såtillvida en effekt av att politik och bransch vill ha bättre underlag om exempelvis mediepåverkan.
Det är därför något av en mediehistoriens ironi att när jag är bekymrad över det glapp som idag uppstått (givet mediernas digitalisering) mellan bransch/politik och akademi, så kontrar fem medieprofessorer med att skriva att det givetvis “inte är fel om politiker eller bransch kan bygga på vad forskare kommit fram till, men det kan aldrig vara forskningens huvuduppgift att skapa ett sådant underlag. Forskningen måste ha sin agenda och styras av ett fritt sökande efter ny kunskap och följa sin logik.” När ett ämne som medie- och kommunikationsvetenskap – som alltså föds ur ett upplevt samhälleligt behov för ett halvt sekel sedan – inte längre fyller detta behov, ja då blir naturligtvis honnörsord om autonomi och “fritt sökande efter ny kunskap” viktigare än någonsin.
En central slutsats ur vår kommande bok Massmedieproblem är dessutom att den mediehistoriska kopplingen mellan politik/bransch och akademi som bidrog till att mediestudier etablerades i mångt och mycket är det som gjort att (delar av) medie- och kommunikationsvetenskapen fortsatt haft betydande anspråk. Medieforskningen har givetvis många accenter (och nedan drar jag argument till sin spets). Men vissa medieforskare har gjort det till sin uppgift att bistå samhället med viktig information om exempelvis medieanvändning. Den typen av forskning (som jag kritiserade i min artikel, till exempel när det gäller nyhetsundvikare) blir förstås extra sårbar när samhället inte längre ser denna information som relevant eller adekvat.
Paradoxen är emellertid att denna typ av medieforskning (som fortsatt baseras på analogt genererad kvantitativa information om medieanvändning, som branschen på det stora hela alltså inte har användning för) förlänas akademisk betydelse just i kraft av att den alltjämt bistår samhället med information. I korthet, finns det en mängd medieforskare som har byggt sin karriärer på att att analog mediestatistik årligen tas fram med hjälp av enkäter, fokusgrupper och intervjuer. Detta trots att denna har föga inom-vetenskapligt värde i relation till exempelvis digitala mätmetoder (metodmässigt är denna forskning just sjuttiotalsaktig och närmast vetenskapligt antikvarisk). Vill man vara elak karakteriseras faktiskt den självuppskattade mediestatistiken av hittepå; i svenska SOM-undersökningen finns exempelvis en lika tydlig som graverande nedåtgående trend i svarsfrekvensern (under trettio procent svar bland yngre åldersgrupper). Och detta som sagt i en tid när digitala aktörer hanterar användardata på radikalt nya sätt. Bransch/politik har därför inte längre har nytta av dessa “vetenskapliga” mätningar. Likväl baseras medieforskningens legitimitet fortsatt på denna medieinstitutionella (snarare än vetenskapliga) grund. Det är pudelns kärna.
En av slutsatser i boken Massmedieproblem är därför att mediehistoriskt visa att när samhället (det vill säga bransch och politik) kan – eller skulle kunna – få mer relevant data från annat håll än akademin, ja då ställs givetvis nya krav på medieforskningen. Antingen uppdaterar den sina metoder (vilket debatten i Mittmedia framför allt handlat om), eller så etablerar den helt andra och intellektuellt hållbara sätt att analysera medieanvändning och innehåll än de analogt kvantitativa sätten som använts alltför länge (vilket förstås delar av medieforskningen redan gör).
Idag har det på Mittmedias kultursidor publicerats ett uppslag i den debatt om medieforskning jag initierade för några veckor sedan. Det är ett antal professorer vid framför allt Göteborgs universitet som opponerar sig mot mina resonemang i en artikel med den signifikanta titeln, Vi kan inte lita på maskinernas statistik! – liksom professor Gunnar Nygren vid Södertörns högskola som menar att mitt inspel handlar om Löst tyckande i stället för fakta – detta eftersom den analoga medieforskningen ju givetvis bara ägnar sig åt fakta.
Mitt svar på ovanstående finns också online – Ni skapar ett förakt för medieforskningen – som tar fasta på det gap som uppstått mellan bransch och akademi. Det hela är därtill publicerat på ett snyggt uppslag på kultursidorna som jag tar mig friheten att länka upp: medieforskningsdebatt_mittmedia.
Den debatt om medieforskning (förankrad i digitala medier) som jag initierade i Mittmedia kommer i veckan att få en fortsättning – jag länkar upp motargumenten när de publiceras. Som svar har jag givetvis skrivit en replik – som inleds så här: “Alla som använder Spotify kan logga in på spotify-yearinmusic.com. Själv lyssnade jag under 2014 på 19 570 minuter musik – alla mina låtar är loggade, genrer, artister, vilken apparat jag lyssnade med, vilket land jag befann mig. You name it. I alla digitala medier skapas idag sådan data per automatik. Denna data upprättas genom mediekonsumtionen som sådan. Statistiken är alltså inte en sorts latent variabel som regleras (och styrs) genom att ställa en intervjufråga. Den handlar inte om egenuppskattat medieumgänge – utan om ett faktiskt sådant.”
Den här diskussionen kring digital mediemätning hänger dessutom samman med en ansökan om forskningsinitiering till Riksbankens jubileumsfond som jag och min kollega Jonas Andersson Schwarz arbetar med. Ansökan är nu snart är klar, och i den kan man bland annat läsa nedanstående. Ett nytt digitalt medielandskap (nåja), kräver helt enkelt nya forskningskompetenser med fokus på digitala metoder. Det är det vi avser att undersöka i detta projekt – och det är det som debatten i Mittmedia egentligen handlat om:
Det fanns en tid när journalistiken i sig utgjorde en attraktiv, exklusiv produkt till vilket det gick att bifoga en rad lukrativa reklamytor. Den modellen är inte längre hållbar. Det blir allt vanligare att medieföretag förlorar pengar på själva publicistiken, medan andra verksamheter under den egna koncernens paraply (annonsförmedling och nätverk, bolån, jobbförmedling, pensionsförvaltning, väderrapporter) är de som genererar intäkter. … Interna branschperspektiv på hur medieanvändning mäts och hur mätresultaten omsätts har med andra ord snabbt ändrat karaktär. När medieforskare intresserar sig för samma data uppstår dock problem. Ett betydande metodologiskt problem för den samtida medie- och kommunikationsvetenskapliga forskningen – liksom för närliggande discipliner som undersöker exempelvis mediebeteenden på webben eller kollektivt spridd norm- och åsiktsbildning – är svårigheten att få tag på relevant data. Den användardata som både Aftonbladet och Expressen tillmäter sådan vikt är enbart tillgänglig intern på tidningen (och inom Schibsted-koncernen) – inte för medievetare och akademisk forskning. Den användardata som Facebook, Twitter och Google samlar på sig är exklusiv för dessa aktörer, som i sin tur säljer utvalda rapporter av denna data (eller data per se), där omvärlds- och medieanalysföretag som Retriever står som mellanhänder. Användardata är idag pengar och når därför (i regel) inte medieforskare – om man inte köper den i forskningssyfte, något som enbart förekommer i undantagsfall (t.ex. avseende Twitterdata). En besvärande följd av bristen på tillgång till data/studieobjekt är att den kritiska, tolkande medievetenskapen snabbt hamnar i ett strategiskt underläge eftersom den inte längre på ett övertygande sätt kan uttala sig om det som den säger sig studera. Det leder också till den paradoxala situation att det blir nästintill omöjligt att formulera en vederhäftig kritik av samhällets allt starkare tilltro till ”big data” eftersom forskarna varken har tillgång till datan i fråga – eller bereds tillräcklig kompetens att tolka den.
Idag har jag publicerat ett debattinlägg på Mittmedias kultursidor – som tydligen går ut på sex kultursidor samtidigt (och hela 200 000 exemplar i pappersupplaga) – som inspel i en pågående diskussionen om en ny mediepolitik och den forskning denna vilar på. “En illa uppdaterad medieforskning har skapat en verklighetsfrämmande mediepolitik”, hävda jag. Artikeln ligger online här, men uppslaget är också fint med en kommentar av nya kulturchefen Gunilla Kindstrand – detta som en del i Mittmedias satsning på nya gemensamma kultursidor får man förmoda – så jag tar mig friheten att också länka upp det som PDF: Kultur Snickars.
Tomorrow I will give a lecture at HUMlab within the current PhD-course in Digital humanities. I will talk quite generally around the title, “Databases & Big Data – the Case of Digitised Heritage”, and predominantly focus on digitization within the heritage domain and a number of projects I am currently leading. In addition, my colleagues Johan Jarlbrink, Maria Eriksson and Roger Mähler will also provide insights regarding these research projects from various perspectives.
My 91 slides can be downloaded in PDF here: snickars_dh_databases_big_data.
Vi är en grupp medie- och kulturforskare vilka för närvarande skriver på våra respektive bidrag till en kommande forskningsantologi om mediestudiets framväxt i Sverige. “Massmedieproblem” kallar vi projektet, som jag ansvarar för tillsammans med Per Vesterlund vid Gävle högskola och Mats Hyvönen vid Mittuniversitetet i Sundsvall (där vi nästa vecka har vår sista work shop). Min egen artikel till den kommande boken handlar om mediestudiets infrastruktur, närmare bestämt om etableringen av Arkivet för ljud och bild. I skrivande stund ser texten ut så här:
Strax före midsommar 1976 skickade Massmedieforskningsutredningen (MMFU) en skrivelse till dåvarande utbildningsminister Bertil Zachrisson. Utredaren Stig Hadenius och forskningssekreteraren, Lars Nord, ville i skrivelsen fästa uppmärksamhet på ”två omständigheter”, vilka bägge hade betydelse för MMFUs utredningsarbete kring hur den nationella massmedieforskningen bäst skulle organiseras. En förutsättning för en ”allsidig och effektiv forskning om våra massmedier”, påtalade Hadenius och Nord, var att det fanns ”tillgång till forskningsmaterial”. Det var närmast en självklarhet i sammanhanget – och heller ingen nyhet: statsmakterna hade i en rad avslutade och pågående utrednigar uppmärksammat de brister som förelåg inom ”arkivering av såväl ljud och bild som tidningar”. Inte bara ”den historiska massmedieforskningen utan även annan väsentlig forskning om massmedierna” var beroende av att utbudet fanns ”tillgängligt i efterhand.” De tentativa kartläggningar som MMFU ägnat sig åt under första halvan av 1976 hade indikerat att det fanns en hel del missnöje bland forskare beträffande tillgång till mediematerial. Bristfällig access till relevanta källor var just ”ett av de stora hindren”, enligt Hadenius och Nord, för en ”vital och allsidig etermedieforskning”.
Det hade sommaren 1976 kommit till MMFUs kännedom att den här typen av arkivfrågor var under beredning inom utbildningsdepartementet. För det första var det därför av ”synnerlig vikt att frågan om bevarandet av radio- och tv-program löses snabbt”. Hadenius och Nord syftade här på utredningen, Bevara ljud och bild. Förslag om arkivering av radio- och tv-utsändningar, grammofonskivor, spelfilmer m.m. (SOU 1974:94) vilket den så kallade Dataarkiveringskommittén arbetat med under flera år och vars remissrunda avslutats precis ett år tidigare. Sedan dess hade det dock varit stilltje på utbildningsdepartementet. Skrivelsen vittande därför om en viss irritation över att ingenting hade hänt på ett år – ”den förstörelse av värdefullt material som nu pågår är utomordentligt olycklig inte bara ur forskningens synvinkel utan också av allmänna kulturhistoriska skäl” – och Hadenius och Nord underströk att det i sammanhanget var ”ett rimligt forskarkrav” att det audiovisuella material som eventuellt skulle samlas in ”blir mera lättillgängligt än vad som nu är fallet.”
Den andra omständigheten som MMFU ville fästa uppmärksamhet på när det gällde det eventuella ”skapandet av ett massmediearkiv” var mer betydande. Den handlade om vilka medier som egentligen skulle inkluderas. Från ett medieforskningsperspektiv var det knappast optimalt att medier skulle särskiljas beroende på format. Det var inte bara en fråga om ”service till forskare”, utan snarare ett större arkivariskt spörsmål av såväl principiell som nationell betydelse. Inte minst aktualiserade frågan hur statsmakterna de facto tänkte sig att nya medier skulle hanteras inom arkiv- och bibliotekssektorn. Hadenius och Nord påtalade exempelvis att det vore värt att undersöka om det gick att ”nå en samlad lösning av de aktuella arkivfrågorna: ljud, bild, tidningar”. Framsynt påpekades att det framstod som centralt att ”sträva efter en forskning som berör samtliga medier och inte endast endera press, eller radio och tv. Konstlade gränser inom området hindrar [ofta] den nödvändiga jämföreselsen mellan medier.” Avslutningsvis framhävde Hadenius och Nord såtillvida att det ur ”MMFU:s synvinkel” fanns många skäl som talade för att ”frågan om arkiv för ljud och bild samt tidningar behandlades i ett sammanhang och ges en samlad lösning”.
Från departementshåll kom man alls inte att hörsamma och följa de förslag som Hadenius och Nord lanserade. Samtigt gav Massmedieforskningsutredningens framöver ändå stöd åt etableringen av ett framtida mediearkiv. Det låg i sakens natur att lyfta fram att den nationella medieforskningen behövde viss infrastruktur för att fungera åtminstone någorlunda optimalt. I en schematisk skiss (i MMFUs slutbetänkande) över vilken service som massmedieforskningen framgent borde förfoga över, framgår till exempel att både ”Arkiv” och ”Datainsamling” var centrala komponenter. [illustration 1] Faktum är att mediearkivfrågor diskuterades redan på MMFUs första konstituerande möte i februari 1976. Hadenius redogjorde där för betänkandet Bevara ljud och bild – och uppenbarligen tänkte han sig att man på ett sådant hypotetiskt mediearkiv möjligen skulle kunna ”placera ett antal massmedieforskare”.
Faktum är att även skrivelsen till utbildningsminister Zachrisson tog sin utgångspunkt i en arkivdiskussion. På ett MMFU-möte i början av juni 1976 resonerade man under punkten ”Arkivfrågor” ingående kring såväl mikrofilmande av dagspress som varför Dataarkiveringskommitténs (DAK) betänkande tog så förfärligt lång tid att beredas på departementet. Ur en minnesanteckning framgår bland annat att det senare arbetet försvårades av oklara förhållanden inom sektorer som ”tangerar kommitténs verksamhetsfält. Således kommer den nya utformningen av upphovsrättsbestämmelserna, liksom problemen kring videogrammens framtida roll i samhället, att påverka arkiveringsfrågorna.” Intressant nog resonerade MMFU ingående kring hur en ”helhetslösning” på de mediearkivariska problemen borde se ut. Ur mötesdiskussionen framgick bland annat att man från ett forskningsperspektiv borde betrakta all mediearkivering ”i ett sammanhang”. Beslut togs därpå att sätta samman den skrivelse som sedermera skickades till utbildningsdepartementet, och att i denna ”understryka vikten av att arkiveringsproblemen inom masmedieområdet inte ses [som] isolerade från varandra”.
Mediearkivfrågor var därför på flera sätt centrala för etableringen av massmedieforskning i Sverige. Att de framöver letade sig in i MMFUs betänkande, Forskning om massmedier (SOU 1977:11) är därför inte förvånande. Där framhölls att ”det finns önskemål om ett massmediearkiv för att dels garantera att både material från etermedier och tryckta medier bevaras, dels försäkra forskningen tillgång till material.” Om upprinnelsen till detta mediearkiv – ett tänkt Riksmedietek – som emellertid framöver fick det mer profana (och lätt missvisande) namnet Arkivet för ljud och bild, handlar detta kapitel. Syftet är att beskriva och diskutera en pusselbit i forskningens infrastruktur kring det nationella mediestudiets framväxt. Fokus ligger dock på förhistorien kring och själva etableringen av Arkivet för ljud och bild – inte detta mediearkivs faktiska verksamhet. Genom en tämligen omfattande mediehistorisk rundmålning redogör kapitlet både för detta mediearkives långa förhistoria, om forskningsinitiativ och mediearkivariska debatter, om DAKs omfattande utredningsarbete, liksom om mediearkivariska och organisatoriska konfliktytor visavi Sveriges Radio, samt om skiftande lagrings- och biblioteksmässiga synsätt och praktiker – vilka alla sammantagna låg bakom ALBs tillkomst 1979.
En av de frågor jag funderar en del över för närvarande är glappet mellan analoga mediemätningar och sådana som sker digitalt – så att säga i mediet. I veckan presenterades till exempel den stora SOM-undersökningen, vilken som vanligt är intressant läsning. Attitydundersökningarna är det inte mycket att orda om, värre är det med mediemätandet. Svarsfrekvensen på denna typ av enkätforskning sjunker nämligen stadigt, och bland yngre svarsgrupper ligger den så lågt som under 30 procent. Redan förra året påtalade SOM själva att “medievanefrågor påverkas mest av skevheten i svarsunderlaget och attitydfrågor påverkas mycket lite.” Frågan är emellertid vilken relevans som undersökningarna egentligen här. Som jag skrev i en artikel i veckan (som publiceras på Mittmedias nya kultursidor i början av maj) så finns det för närvarande ett betydande glapp mellan mediebransch (där allt stavas d a t a) och akademin: “I en tid när branschperspektiv på hur medieanvändning undersöks drastiskt ändrat karaktär, så fortsätter den traditionella medievetenskapen att kvantitativt studera medievanor med sedan länge etablerade analoga metoder och fokusgrupper, som om ”det digitala” inte fanns. Trots att enkätskolket ökar – svarsfrekvensen för Nordicoms Mediebarometer var förra året 74 procent, en siffra som stadigt minskar – så uppmanas medborgare att i telefonintervjuer eller på pappersenkäter med blyertspennan i högsta hugg, kryssa i hur mycket ‘internet’ de använder, hur mycket strömmande musik de lyssnar på eller hur mycket ‘nyheter’ de läser. I senaste Mediebarometern kan man ta del av ‘lyssnande till musik på … vinylskiva’.” Min poäng är i sammanhanget ganska enkel: självuppskattad medieanvändning är idag speciellt paradoxal eftersom alla digitala aktörer på fältet har mer detaljerad data än någonsin.
Igår– inom ramen för seminarieserien Mediespaningar MSP III PROGRAM 2015 – höll jag en föreläsning på Lunds universitet med rubriken “Mediala anspråk”. Jag pratade dels om mediearkeologi och dels om medialiseringsteori – samt hur dessa forskningsfält i viss mån kommit att utmana mer traditionella medievetenskapliga forskningsfält i takt med att mediebegreppet vidgats. För den intresserade kan 100 föreläsnings-slides laddas ned här: snickars_mediespaning_III.
Jag har ägnat en del av påskledigheten att skriva (eller åtminstone fundera kring) en ansökan till Hera – Humanities in the European Research Area – och utlysningen kring “Uses of the Past“. Tillsammans med bland andra professor Eggo Müller vid Utrechts universitet håller vi nu på med en kortansökan som tar sin utgångspunkt i återanvändning av televisuellt kulturarv. Arbetstiteln är Pirated Television Heritage: Online Video, Counter-narratives and European Identity, och tanken är fokusera på hur äldre tv-material piratkopieras ur sin arkivariska ursprungskontext och ges nya mening – ofta i mer sinister bemärkelse som i anti-islamistiska eller ultranationalistiska videos på exempelvis YouTube. Hursom, en variant av vårt abstract ser för närvarande ut som följer:
Based on the 20 European television archives and audiovisual collections participating in EUscreen this research project addresses the re-use of television heritage online in contexts where European history and values are challenged, negotiated and even deliberatly misinterpreted. So far, research into online heritage culture has highlighted official and pro-social forms of re-use such as contributions to European identity, cultural memory and awareness of conflicts. However, the re-use of digitized heritage also flourishes in contexts where television heritage is blatantly mis-used and de-contextualized to create ideological or cultural counter-narratives that deconstruct institutional narratives about European history and values. The project hence focuses the dark side of video based participatory cultures as these flourish on open platform as YouTube or semi-public and ideologically charge subsites. Such re-use is often hard to detect; the cultural and political power of counter-narratives re-using television heritage online thus needs to be investigated in empirical detail. The project refers to re-used footage of associated partner’s collections as ‘pirated television heritage’—not to point at copyright issues involved, but to discuss the cultural dynamics of recycled audiovisual heritage as re- or mis-uses of the past. The project employs and further develops cutting edge tools and methods of Digital Humanities and Citizen Science to trace, analyse and evaluate pirated television heritage. It aims at contributing to a better understanding of how participatory cultures negotiate European history and values. The project will also use innovative virtual forms to present the outcomes to a broader audience.