Idag har jag publicerat en stort uppslagen recension av Evgeny Morozovs nya bok, To Save Everything, Click Here. The Folly of Technological Solutionsim i SvD. Rubriken anger ganska tydligt vad det handlar om, “Stridsskrift mot internets tillbedjare” – texten återfinns på svd.se här – och givet ämnet kan man nog tänka sig att somliga har en del invändningar. Hursom, recensionen i sin helhet lyder som följer:
Ibland undrar jag om somliga faktiskt inte älskar internet lite för mycket. I ganska många kretsar är nätet något av religion. Internets kultvärde frodas här i det fördolda bland kablage och switchar, och så fort en skärm lyses upp får internetälskarna något religiöst i blicken. Bland sådana nätkramare flockas förstås också nätkrämarna – två punkter gör här skillnad – liksom de heligt troende, fast övertygade om att internet inte bara är en medial kommunikationsform (som andra) utan snarare en sorts analytisk kategori med vars hjälp allt potentiellt kan förklaras.
Evgeny Morozov tillhör inte de troendes skara. Tvärtom menar denna digitale kättare att den här typen av intrasslade förvillelser bäst beskrivs som ”internetcentrism” – en sorts ideologisk föreställning om internet som universell samhällsmanual. Hans nya bok, med den lika uppmanande som kongeniala titeln, ”To save everything, click here”, anger exakt vad det handlar om. Tron att man kan spara allt genom ett enda klick är ju inte så lite naiv (för att inte säga religiös). I sin bok skriver Morozov utförligt – och emellanåt långrandigt – hur och på vilket sätt ”internet” blivit till denna förklarande kraft och lösningsmodell för allsköns samhällsproblem, trots mängder av digitala skygglappar som döljer förslagens brister. Några exempel: ”Crowdfunding” – eller gräsrotsfinansiering – utgör möjligen ett alternativ att finansiera kultur men bör därför inte ersätta befintliga system. Digitala distanskurser är kanhända ett bra komplement men knappast ett substitut för reell undervisning. Användardriven politisk aktivism och möjligheter till direkt demokrati innebär inte att politiska partier blivit obsoleta. Icke-hierarkiska organisationer är inte med nödvändighet bättre än traditionella institutioner, etcetera.
Morozovs exempel på de digitala lösningarnas dårskap är många; det är en besk anrättning han kokat ihop som dock med fördel bör inmundigas av såväl piratpartister och nätevangelister som digitaliseringskommissionärer. Men framför allt är Morozovs bok en stridsskrift mot Silicon Valley och dess teknikfilosofi som ständigt hyllar internet som en gudom. Inte sällan är hans framställning här elak, ibland på ett spirituellt och underhållandet sätt. Men magsurheten är heller inte långt borta. I princip alla amerikanska internet-tyckare får sig en rejäl känga. Morozov har rätt, alla andra fel. I så måtto påminner argumentation inte så lite om hans förra bok, ”The net delusion”, där han gick till storms mot nätapostlar och cyberutopiker, lika begeistrade av det fria nätets potential för politisk emancipation, som blinda för dess potential för reglering och repression.
I somliga fall är Morozovs kritik emellertid smärtsamt precis. Kanske framför allt då han dissekerar begrepp som frihet och öppenhet. Det senare har ju blivit ett närmast fundamentalistiskt värdeord i nätsammanhang, och så fort man reser invändningar så utmålas man snabbt som teknikfientlig. Men, som Morozov framhåller, initiativ som exempelvis Open Government bör granskas kritiskt. Att offentligöra data är på många sätt bra, men det innebär också möjliga risker för oväntade feedback-mekanismer. Vetskapen om att data kommer att offentliggöras innebär därför potentiellt mindre transparens, inte nödvändigtvis mer. Enligt Morozov är öppenhetsfundamentalismen dock lika naiv i sin tilltro kring Open et consortes som den är blind för sina tillkortakommanden, för att nu inte tala om öppenhetsindustrins (Googles) kommersiella intressen i frågan. ”So open it hurts”, är hans bitska karakteristika.
Morozov har också helt rätt i att den samtida nätdiskussionen är påfallande historielös. Det digitala imperativet gör att vi ständigt blickar framåt. Teknologisk amnesi, menar Morozov, är därför det mest utmärkande draget för dagens nätdebatt. Det är som om it inte skulle ha en historia, eller omvänt som om nätet skulle ha evigt liv. Men även internet som kommunikationsform kommer att förändras, utmanövreras och till sist försvinna. Det är den enda sanning som informationsteknologins historia lär oss. Därför är det enligt Morozov bekymmersamt när flera samhällsproblem, i enlighet med internetcentrismens logik, ska lösas med hjälp av en kommunikationsform som trots sin dödlighet förefaller att sitta inne med eviga (och heliga) svar på allt. Det gör den inte. Internet R.I.P.
Jag läste nyligen Steven Johnsons, Future Perfect, och är nu strax klar med Evgeny Morozovs nya bok, To Save Everything, Click Here: The Folly of Technological Solutionism, som jag också är i färd med att recensera för SvD. Just mellan dessa två har New Repuplic publicerat ett meningsutbyte med hög läsvärdhet, dels Why Social Movements Should Ignore Social Media, dels replikskiftet, Up for Debate: Can Social Media Solve Real-World Problems?. I ena ringhörnen står här den digitale kättaren, sluggern och anti-cyberutopikern Morozov; mot honom den kolloborative internetcentristen och “peer-progrevisten” Johnson, två poler som för närvarande sammanfattar helt olika synsätt på internet egentligen är – och innebär.
En första version av min artikel, “Publikationshack”, är nu färdigskriven. Texten kan laddas ned här. Den kommer (så småningom) att ingå i Matts Lindströms och Adam Wickberg Månssons antologi om universitetet som en sorts medieform, en bok som utkommer i serien Mediehistoriskt arkiv under våren 2013.
Till boken med titeln, Universitetet som medium, vilken Matts Lindström och Adam Wickberg Månsson håller på att sammanställa nu under våren 2013, skriver jag på en artikel om de vetenskapliga publikationskulturernas förändring under de senaste tio åren. Tanken är bland annat att ta fasta på den sorts digitala dubbelhet som präglar publikationsmönstren online. Akademiker vill ju gärna fritt sprida sina alster eftersom de i regel inte är beroende av försäljningsinkomster (till skillnad från till exempel frilansande journalister eller kulturarbetare), vilket är en lika begriplig som en emellanåt diskutabel inställning.
Men som bekant finns inga fria luncher, och i slutändan är det alltid någon som måste betala. Öppen access framstår idag (möjligen) som vägen framåt, men även open access (OA) förutsätter en fungerande förlagsekonomi. Det finns naturligtvis fortsatt ett behov av att förpacka forskningsresultat, vilket förlag av tradition varit allra bäst på. Med all sannolikhet bör det dock göras på nya sätt givet nätets distributiva potential. Men det är alltjämt en öppen fråga hur det akademiska publikationslandskapet kommer att förändras, och inte minst vilken form det kan tänkas anta givet nätets roll som global default. Det vetenskapliga samtalet är naturligtvis inte opåverkat av webb 2.0, och digitala publikationskulturers mediala omdaning av all forskningskommunikation framstår därför som en betydande fråga att undersöka.
Artikeln menar sig för närvarande handla om följande:
Publikationskulturer ser förstås högst olika ut i skiftande vetenskapskontexter. Inte minst utskiljer sig humanvetenskaperna eftersom det här föreligger betydande likheter med medie- och kultursektorn generellt – och då även med den digitala (kris)situation som uppstått där. Dessa digitalt brandskattade branscher präglas ju numera knappast av att de önskar ge bort innehåll gratis; snarare ägnas idag en febril aktivitet åt att försöka implementera och tillämpa nya digitala betalmodeller. Tvärt emot denna utveckling står alltså den vetenskapliga OA-trenden, samt förstås mer eller mindre (il)legal akademisk fildelning av (kanhända) främst humanvetenskapliga böcker som är eftertraktade, en aktivitet som i vissa forskarkretsar är vanligare än man tror. Generellt värnar humanister (speciellt om de tillhör de mer etablerade) gärna om den traditionella förlagsmodellen där deras böcker och bokkapitel publiceras på renommerade förlag som sköter bokproduktion, distribution och marknadsföring. Samtidigt är i princip alla akademiker oberoende av försäljningsintäkter, och tar sig därför inte sällan friheten att illegalt fildela både original-PDF:er eller inskannade böcker på olika mer eller mindre öppna nätverk. Precis som när det gäller all annan fildelning räcker det med att en enda person laddar upp en bok för att, säg, hundratusen andra användare ska få access till den. I det följande är det värt att hålla denna slags dubbla humanistiska logik i huvudet, även om den förefaller ge stöd åt två diametralt olika synsätt: det vill säga, att värna upphovsrätten och att komplett strunta i den.
Situationen är med andra ord komplex, och den här artikeln kommer försöka att problemtisera såväl open access (framför allt utifrån ett humanistiskt perspektiv) liksom akademisk fildelning – samt möjligheten att hacka de traditionella publikationsmodellerna. I termens urspungliga betydelse innebar ju ett hack att göra en ändring i ett system som åstadkom en möjlig lösning. Ambitionen är dock inte att på ett heltäckande sätt diskutera frågan, och då framför allt inte det stadigt växande bibliometriska forskningsfältet. Vetenskapliga publikationssätt hänger idag ofta tätt samman med olika former för att mäta och värdera vetenskaplig kunskap genom bibliometriska indikatorer. Följer man beskrivningen på Vetenskapsrådets hemsida sägs bibliometri ofta användas för ”att mäta vetenskaplig produktivitet (antal publikationer) och för att uppskatta publikationernas genomslag. Det sistnämnda sker genom beräkningar av hur publikationerna citeras, det vill säga uppmärksammas av andra forskare.” I korthet, bygger bibliometriska metoder på kvantitativa studier av den vetenskapliga litteraturens sammansättning och förändring – det vill säga, man räknar. Denna teknokratiska styrning av forskningen har med rätta kritiserats av flertalet ämnesrepresentanter inom humaniora; när krav på matematisk mätbarhet blivit viktigare än att producera ny kunskap är forskningsoptiken kanhända inte så välkalibrerad som vore önskvärt. Samtidigt är dessa frågor naturligtvis av stor betydelse eftersom de tenderar att reglera hur forskningsfinansiering struktureras; den bibliometriska forskningslitteraturen är också redan närmast oöverskådlig.
I den (kommande artikeln) har jag dock valt att inte fokusera på specifik mätning och värdering av akademiska publikationer. Snarare är tanken att ta fasta på ett antal iakttagelser, inte sällan utifrån mer personliga erfarenheter, vilka på ett mer generellt plan antyder hur omvälvande de (human)vetenskapliga publikationskulturernas förändring faktiskt är och varit under det senaste decenniet. Fokus ligger i det följande alltså på humanvetenskapliga publiceringspraktiker, ett område som genomgått och alltjämt står inför stora förändringar i det att publikationer av monografier och bokkaptel (som denna text) ofta skriver in sig i publikationskulturer som ställer andra krav än strikt (och matematiskt mätbart) vetenskapligt artikelförfattande. C. P. Snows klassiker, De två kulturerna är trots ett halvsekel på nacken – samt otaliga försök att överbrygga vetenskapsklyftan mellan natur- och humanvetenskaper – fortfarande hyperaktuell. Forskningens digitalt förändrade förutsättningar förefaller faktiskt bara ställvis slagit broar mellan dessa vetenskapskulturer – exempelvis när det gäller ett forskningsfält som digital humaniora – men publikationskulturen tillhör inte ett av de områden som förenar. Snarare har framför allt den bibliometriska trenden gjort att humanvetenskaperna alltmer kommit att ifrågasätta de vetenskapsideal som för närvarande styr akademi och universitetssektor.
Jag är för närvarande tjänstledig från mitt arbete på KB; skriver på ett bokmanus. Under tiden är min kollega Jonas Nordin tf för mig. Idag har han publicerat en utmärkt blogpost på RJ:s hemsida, Nödvändigt med forskning i ABM-sektorn. Texten tar sin utgångspunkt i erfarenheter från de satsningar som RJ och Vitterhetsakademin gjorde för några år sedan för att stärka kunskapsläget på ett antal minnesinstitutioner, något jag själv talat mig varm för och arbetat med i många sammanhang. “ABM-sektorn ingår naturligt i det som brukar kallas forskningens infrastruktur, men det är inte alla institutioner som ser forskning på de egna samlingarna som en självklar del av verksamheten”, skriver Nordin. “Det brukar heta att man skall tillhandahålla verktygen som underlättar för forskningen (utveckling), men man skall inte själv aktivt producera ny kunskap (forskning). Det finns många argument mot en sådan syn.” Det främsta är just att FoU i de flesta sammanhang är samma sak; det är med andra ord genom forskningsrelaterade aktiviteter – från EU-projekt till utarbetandet av slagkraftiga ansökningar – som en verksamhet de facto utvecklas.
Häromdagen publicerade Library of Congress ett vitpapper, Update on the Twitter Archive At the Library of Congress om det pågående samarbete med att lagra alla tweets som skickas. Det rör sig givetvis om ett gigantiskt socialt mediematerial med än fler potentiella forskningsingångar. I en första fas har det amerikanska nationalbiblioteket ägnat sig åt “to acquire and preserve the [Twitter] archive; to establish a secure, sustainable process for receiving and preserving a daily, ongoing stream of tweets through the present day; and to create a structure for organizing the entire archive by date.” Nu förefaller man försöka att optimera det sätt som materialet kan användas på. Här slås det mycket riktigt fast att: “It is clear that technology to allow for scholarship access to large data sets is lagging behind technology for creating and distributing such data. Even the private sector has not yet implemented cost-effective commercial solutions because of the complexity and resource requirements of such a task.”
Jag skulle vilja hävda att just detta är minnessektorns stora utmaning de kommande åren; det vill säga, att gradvis strukturera om verksamheten från att underlätta studiet av enskilda dokument (artiklar, böcker, filmer, program) mot digitaliserade informationsflöden som forskare med ny teknik kommer att vilja behandla på helt andra sätt än tidigare – inte minst uppslags- och hypotesmässigt (i mer eller mindre laborativ bemärkelse). I Sverige går implementeringen av e-plikten dock inte i denna riktning; tillgängliggörandet av den information som samlas in är dessvärre inte prioriterad. En minst sagt trög juridisk process bakbinder här KB. Emellertid finns undantag; själv arbetade jag i höstas exempelvis fram en större ansökan för KBs räkning till Wallenbergstiftelsen (KAW) kring en uppgradering av webbinsamlingen kring Kulturarw3 som just satte användandet av det insamlade webbmaterialet i fokus. Besked om medel väntas till våren; ansökan är väl ingen statshemlighet och är någon intresserad kan den laddas ned här.
Den här veckan medverkar jag i två, högst olikartade aktiviteter. På tisdag blir det diskussion på ISOC-SE (The Sweden Chapter of the Internet Society) – “en svensk ideell allmännyttig förening som verkar för ett demokratiskt, sunt, lättanvänt och säkert Internet för alla utan onödiga regleringar” – kring vad som egentligen menas med ett fritt och öppet internet. Och på torsdag blir det (med allra högsta sannolikhet) ett helt annorlunda samtal på Göteborgs filmfestival om film och hembygd inom ramen för seminarieserien Cinemix. Tanken är bland annat att med utgångspunkt i filmarkivens samlingar – och i samarbete med Landsarkivet i Göteborg – diskutera frågor vad en hembygd egentligen är för något? ”Är det samma sak som hemma? Vem känner sig hemma i hembygden och vem känner sig inte hemma där? I ett samhälle där allt fler osynliga murar byggs, vad betyder det väl inrutade område som brukar kallas för hembygd, och är alla välkomna i hembygden?”
Sam Sundberg publicerade idag (som alltid) en utmärkt artikel om den pågående diskussionen kring länkandets vara, Länkkrig värt att ta på allvar. Sundbergs resonemang är snarlikt det vi skrivit om i Myten om internet, det vill säga hur Google (och telekomsektorn) profiterar på innehållsleverantörers produkter utan att ge speciellt mycket tillbaka. “Mycket av materialet som länkas tillhör tidningar som låtit Google hållas i förhoppningen att tjänsterna är bra för användarna, bra för Google och bra för tidningarna”, skriver Sundberg. “Men det har blivit plågsamt uppenbart att samtidigt som Google slussar folk till tidningssajterna så glufsar de i sig oproportionerliga delar av annonskakan, en livsviktig intäktskälla för tidningarna. Och när en så stor del av kakan hamnar hos Google hjälper det inte att sökmotorn skickar folk till tidningssajterna … Har Google spelat schyst i konkurrensen om annonspengarna?”
Frågan är synnerligen komplex. För som vi skrev i Mytboken så sitter ju mediebolagen “i knät på både telekomsektorn och den stora sökgiganten på nätet. Google är förstås helt nödvändig för att driva webbtrafik – en beroendesituation som ingen riktigt vet hur man ska ta sig ur.” Alla länkar driver förstås trafik, men omvänt minskar de också värdet på information. Stewart Brands gamla maxim angav ju att information å den ena sidan vill vara fri, å den andra sidan exklusiv och dyr. Det distributiva länkandet står alltså i direkt relation till en sorts värdeminskning i den digitala kopierbarhetens tecken.
En första version av den artikel jag arbetat med en tid till boken, Information som problem är nu klar. Det är en lång text, nästan femtio sidor, om än med gles satsyta och fulformaterad som en sorts bok för ökad läsbarhet. Artikeln handlar om informationsöverflöd – och kongenialt med sitt ämne innehåller den förstås en uppsjö av exempel och iakttagelser. Artikeln kan laddas ned här.
Programmet Medierna i P1 sände idag ett tämligen kritiskt inslag om KB och den elektroniska pliktleveranslagstiftning som gradvis håller på att implementeras, Digitalt kulturarv går förlorat. Definitionen i lagförslaget på vad som enligt lag ska levereras är ”en avgränsad enhet av elektroniskt material med text, ljud eller bild som har ett på förhand bestämt innehåll som är avsett att presenteras vid varje användning”. Så ser förstås bara marginella delar av den digitala domänen ut – och lagen är också sällsynt uddlös. Som en händelse handlar flera artiklar (bland annat min egen) i den bok jag för närvarande slutredigerar, Information som problem, om just dessa frågor. I inslaget i Medierna påpekas att det digitala materal som enligt lag ska samlas in är högst selektivt; bättre vore därför att lagstifta kring den webbinsamling, Kulturarw3, som KB ägnat sig åt sedan 1997. Det har också alltid varit min egen hållning i frågan. I höstas skrev jag till exempel en större ansökan för KBs räkning om extra medel till denna verksamhet, som alltså inte är lagstyrd – men som borde ha blivit det istället för den mycket selektiva e-plikt som i skrivande stund dränerar KB på resurser.