I den debatt som pågått i GP om digitalisering av kulturarvet, och i vilken jag deltagit, har det ibland hävdats att marknadens lösningar inte är att lita på. Bevarandet och tillgängliggörandet av det svenska kulturarvet kan och får inte säljas ut till Yahoo, Google etcetera. Det är uppfattning som man inte sällan stöter på i olika kulturarvsammanhang; för att garantera bevarande, tillgänglighet och beständighet måste tekniska system byggas internt, och helst från grunden. Då går det långsamt – och i längden blir det otroligt dyrt. Kulturarvsmyndigheter i Sverige lägger idag stora summor och mycket resurser på att bygga tekniska lösningar enligt denna tankemodell.
Marknaden sitter naturligtvis inte inne med alla svar, men den digitala domänen är inte “kommersiell” på samma sätt som tidigare; Googles strategi är ju som bekant att locka användare genom gratiserbjudanden – något som även den offentliga sektorn borde kunna dra nytta av. I USA finns just antydningar till en sådan diskussion; nyligen publicerade exempelvis Vivek Kundra, tidigare i Obama-adminstrationen och nu på Harvard Berkman Center for Internet and Society, ett ledarstick i New York Times där han påpekade att “the United States cannot afford to be left behind in the cloud computing revolution.” Det låter kanske pompöst, men fortsättning är lika polemisk som den förankard i ett slags nytt personligt dataumgänge:
“Cloud computing is often far more secure than traditional computing, because companies like Google and Amazon can attract and retain cyber-security personnel of a higher quality than many governmental agencies. And government employees are so accustomed to using cloud services like Dropbox and Gmail in their personal lives that, even if their agencies don’t formally permit cloud computing, they use it for work purposes anyway, creating a “shadow I.T.” that leads to a more vulnerable organization than would a properly overseen cloud computing system.”
Molnet är givetvis inte lösningen på digitaliseringen av kulturarvet. Men att ignorera och blunda för de tekniska system som redan existerar, och som ofta kan tas i bruk för liten eller ingen kostnad alls, är faktiskt att backa in i framtiden.
Idag har Ester Pollack och Sigurd Allern publicerat en slutreplik i debatten om näthat i SvD, Publicisterna måste ta sitt ansvar på allvar. Mitt eget och Jonas Anderssons inlägg kommenteras genom att inte kommenteras: “Jonas Andersson och Pelle Snickars kommenterar (6/8) inte det publicistiska ansvaret eller etiken i sitt svarsinlägg till oss, utan nöjer sig med nätideologernas fasta mantra om det vidunderliga i att ”alla kan komma till tals” i en värld där redaktöransvar framställs som ”övervakning”. Förra veckan blev jag kallad nätevangelist i GP och nu är jag nätideolog – det är inte helt enkelt att föra en resonerande diskussion kring vad det innebär att vara människa i en digital tid.
Beträffande själva sakfrågan, nämligen den kring “anonymitet” online finns heller inga enkla svar. Att förbjuda osignerade kommentarer förefaller nu vara mediebranschens svar på den aktuella frågan, allt medan nätaktivister snarare progagerar för allehanda anonymiseringstjänster för att stävja den personliga datainflationen online: konkreta tips kan man exempelvis få i den aktuella tyska boken Die Datenfresser och sajten kring boken. Diskussionen är med andra ord minst sagt polariserad – och lär så förbli.
Idag har jag publicerat en text i GP, “Lindgrens kritik träffar fel”, detta apropå Håkan Lindgrens artikel, Kulturarv – så länge Yahoo vill? som publicerades för en tid sedan. Artikeln handlar framför allt om framtida digitala strategier för att tillgängliggöra kulturarvet – och börjar så här:
Är det så klokt att lägga ut arkiv-, biblioteks och museisektorns digitala kulturarvssatsningar på kommersiella företag, frågade Håkan Lindgren (GP 10/8). ABM-sektorns kulturarv riskerar ju att kommersialiseras och minnesinstitutionerna förlora kontrollen över ”sitt” material. Ska Yahoo (som äger Flickr) verkligen få tjäna pengar på reklambanners bredvid, säg, Strindbergs gamla celestografier? Borde inte hans himmelska bilder få vila i frid, snarare än att laddas upp i molnet där de – hemska tanke – kunde (åter)sättas i kulturell cirkulation? Det mest beständiga arkivet är ju det som aldrig används.
Läs hela artikeln här.
Vad är medieforskningens egentliga syfte, och vem är den till för? Ska man som forskare fortsätta att skriva böcker – men vad är egentligen en bok nuförtiden? Bokens gränser är ju minst sagt otydliga, något som jag för övrigt skall vara med och diskutera på bokmässan om någon månad (i ett arrangemang av RJ och Ink Förlag i samband med Rasmus Fleishers nya Boken och biblioteket.) Det vetenskapliga samtalet är ju inte opåverkat av webb 2.0., men vem lyssnar eller läser idag medievetare – när, hur och på vilket sätt? Och hur bör man som medieforskare egentligen tänka kring nya publiceringsformer?
Själv har jag som medieforskare under några år drivit bokserien Mediehistoriskt arkiv, där vetenskapliga resultat förpackats för att tilltala både en kultursideläsande allmänhet liksom akademiskt specialintresserade. Medialt har det varit en tämligen framgångsrik strategi, dessutom har ett redaktionsråd bevakat den vetenskapliga kvaliteten. De senaste böckerna har också parallellpublicerats i elektronisk form med fri cc-licens. Ändå har dessa publikationer utförts inom bokens bokstavliga ramar. Men är det en framtida strategi? Nätet håller tveklöst på att underminera monografin som genre, men hur skall medieforskningen framöver förpackas och distribueras?
Ibland hävdas det att medievetenskapen måste vara kritisk, ofta med en allt blekare teoripalett hämtat från Frankfurtskolans standardkolorit. Själv vill jag hävda att medievetenskapliga studier i långt högre utsträckning är i behov av att tänka som, eller i linje med mediebranschen (snarare än mot den), liksom med de digitala medieformer som ibland kallas för ‘nya’. Att kontinuerligt följa vad som exempelvis skrivs på New York Times teknologisidor ger ofta mer analytiskt insikt (och intellektuellt bränsle) än ganska förutsägbar akademisk kritik av till exempel public service förmodade kommersialisering. Idag hittar man ofta de skarpaste analyserna av medielandskapets förändring inom branschen själv (publicerat på någon av webbens otaliga fora), snarare än i monografier eller tidskrifter som legat till sig på de traditionella akademiska förlagens skrivbord.
Framtida publiceringsformer framstår såtillvida som ett lika angeläget som metamedialt vetenskapsområde att undersöka. Precis som nätbaserad forskning, från Richard Rogers ”digitala metoder” över Lev Manovichs ”cultural analytics” till Franco Morettis kvantitativa ”distant reading”, numera arbetar och tänker med nätet och dess tekno-mediala specificitet, bör man nog som medievetare ställa sig fråga vad man är bra till i den digitala tidsåldern, samt hur man ska nå ut med sina resultat – analogt, digitalt eller båda? När exempelvis det arkiv man som forskare arbetar med finns tillgängligt online, varför skulle man då inte använda detta forskningsmaterial i den egna framställningen? I den webbok, Kulturarvet som data, som jag för närvarande slutför, är just den här typen av frågeställningar centrala.
P1 Medierna gjorde för en tid sedan ett inslag om de två nya dygnet-runt-kanaler för nyheter som lanseras i SR och TV4 under hösten 2011. Journalisten Nils Eriksson har gjort ett reportage – där jag uttalar mig om bland annat de klassiska medieformernas rivalitet visavi webben, inte minst i termer av uppmärksamhet och avsaknad av tablåbegränsning. Programmet återfinns här.
Är internet en ond kommunikationsform? Naturligtvis inte – men kring denna föreställning resonerar jag och Jonas Andersson idag en debattreplik i SvD, Övervakning leder inte framåt, dels apropå nätbacklashen efter händelserna i Norge i allmänhet, och dels apropå Sigurd Allerns och Ester Pollacks artikel, Ansvaret har förskingrats (SvD 1/8) i synnerhet. Ingressen anger tämligen väl vad det hela handlar om: “På internet florerar både det kreativa och det destruktiva, ofta i skydd av anonymitet. Alla kan komma till tals, och det är det som utgör nätets demokratiska värde, menar Jonas Andersson och Pelle Snickars.” Vi hoppas på en fortsatt livlig debatt.
I det senaste numret av tidskriften Biblis (nr. 54) har jag publicerat en artikel om ”iPad, boken och biblioteket”. Tanken var att skriva något mer personligt om min egen erfarenhet av att arbeta, läsa, se och lyssna med hjälp av denna nya läsplatta. Artikeln börjar så här:
På min iPad har jag ett program som heter GoodReader. Namnet förpliktigar möjligen, men man läser faktiskt lika effektivt som behagligt med denna lilla, gröna e-boksapp. Den är busenkel att hantera, ganska snygg och många menar att den är främst i sitt slag. GoodReader erbjuder en mängd e-textuella möjligheter, men framför allt tillåter den att samla och spara digitala böcker, texter och pdf:er som man hittar på nätet, liksom förstås egna utkast och textfragment. Använder man GoodReader under en tid har man ganska snart samlat ihop till ett litet nätt, prototypiskt e-bibliotek. Allt i form av böcker som data.
Artikeln kan laddas ned i sin helhet som pdf här.
Häromdagen publicerade Randall Stross, en av de mer insiktsfulla kommentatorerna av det amerikanska medie- och IT-landskapet, en artikel i New York Times. Under rubriken The Auteur vs. the Committee, diskuterar han den allt viktigare roll som design av data – från hård- till mjukvara – har för samtidens informationsteknologi. Samt inte minst skillnaden i synsätt som existerar mellan Apple och Google. Den övergripande mediehistoriska förändringen när det gäller datorer handlar ju i hög grad om hur de har omprogrammerats från att vara maskiner som processar data, till att bli kreativa verktyg för hur data gestaltas. Men vem skall egentligen bestämma utseende, design och gränssnitt? På Google styr algoritmerna, och på Apple Steve Jobs smak. Med Stross terminologi framstår den senare alltmer som en klassisk filmauteur, som med ett kollektivt team bakom sig driver sin personliga (produkt)vision. “[At Apple] one person is the decider for final design choices. Not focus groups. Not data crunchers. Not committee consensus-builders. The decisions reflect the sensibility of just one person”. För tillfället gagnar detta som bekant Apple. Men frågan är vilken strategi som är bäst på sikt, och därtill aktualiserar den formens ökade betydelse – möjligen på bekostnad av innehåll.
En ljudupptagningen av det seminarium som jag deltog på under Almedalsveckan, “Kulturpolikens utmaningar” – arrangerat av forskningsfinansiärer som RJ och VR – har nu publicerats på rj.se. Inga bilder, men utmärkt ljud – lyssna gärna här.
En pdf med min minst sagt kort hållna inledning kan också laddas ned här.
När jag var i Almedalen i förra veckan gjorde jag en intervju med Pär Strömbäck som jobbar med sajten Netopia, ett forum för digitala samhällsfrågor som drivs av medie- och förlagsbranschen. Intervjun handlade framför allt om framtidens bibliotek i relation till den digitala utvecklingen – och kan ses här.