Idag har ETC publicerat en intervju med mig apropå den bok om iPhone som jag och Patrick Vonderau publicerat. “Med över 700 000 appar är den en mediemaskin som mäter löprundan, reglerar värmen i sommarstugan, fungerar som klocka, kamera, spelapparat och ger oss senaste innehållet i tidningar från hela världen”, kan man läsa i ingressen. Boken Moving Data: The iPhone and the future of media “granskar hur iPhone förändrar våra liv – på gott och ont.” Intervjun finns online på dagens.etc.se – och kan läsas här: Hur sociala är vi egentligen?.
Jag har skrivit en krönika för fackförbundet DIK, Öppen data är ett sätt att slippa investera, där jag kort försöker problematiser begreppet öppen data – och vad det möjligen på sikt innebär för myndigheter inom framför allt minnessektorn.
Öppen data – är det verkligen nåt att ha? Eller snarare ge bort. Och vad kan man egentligen förvänta sig att medborgare ska få tillbaka? Är fri rådata eller snyggt förpackad information framtidens melodi för myndigheter, museer, bibliotek eller arkiv? Nyligen släppte exempelvis Europeana sitt kulturella dataset med information om 20 miljoner objekt. All data är fri att använda – framför allt i kommersiella sammanhang. Tanken är att boosta innovation: Sätt fart och gör närande appar på tärande kulturarv! Min egen arbetsgivare, KB, släppte redan för ett år sedan nationalbibliografin som öppen data på samma sätt.
Men precis som termen öppenhet i digitala sammanhang är ett slirigt begrepp – Google är exempelvis en öppenhetsindustri – så är öppen data också tvetydigt. Den digitala öppenhetsnaivismen är vida spridd, exempelvis med föreställningar om att marknaden är intresserad av att förädla den här typen av data och skapa lika innovativa som lönsamma e-tjänster. Det är förvisso riktigt att nyttan med öppen data uppstår först när den används; undanstoppad på svenska myndighetsservrar är värdet av den noll. Staten erbjuder alltså gratis rådata – som näringslivet sedan putsar och paketerar mot betalning.
Men är det verkligen till fromma för alla medborgare? Vänder man på resonemanget är öppen data faktiskt ett sätt att slippa investera i tjänsteutveckling. Det får någon annan göra. Typ, marknaden. Risken är här att starka aktörer börjar ta rejält betalt för nya e-tjänster. Inom bibliotekssektorn, på basis av KB:s öppna data, finns i dag sådana tendenser. Samtidigt hanterar starka offentliga aktörer (som exempelvis public service) knappast sin data på det här sättet. De bygger egna innovativa applikationer och ger bort nada. I kraft av sin rådata blir de snarare marknadsledande; allt enligt devisen ”more data – is better data”, vilket somliga blivit multimiljardärer på. Att förädla data är ju dyrt. Om marknaden ska bygga tjänster på öppen data kommer sådana aktörer näppeligen att ha upplysningstjänster till allmänheten framför ögonen. I dem lyser snarare dollartecken. Verkligt användbara tjänster innebär alltid betydande investeringar – vilka förstås måste ge avkastning. Affärsintresset ljuger aldrig.
Pär Nygårds, närinspolitisk expert på IT/Telekomföretagen har svarat i en bra kommentar – och jag har därtill gjort ett förtydligande. Diskussionen lär fortsätta.
Nästa vecka är open access-vecka. Det låter kanske inte helt lockande, men ämnet är mer intressant än vad man kan tro. Själv ska jag moderera ett samtal på biblioteket på Kulturhuset nästa lördag – Universitetet på plattan. Frågan om hur och var forskningsresultat publiceras är av vikt, och inte minst belysande för det digitala samhällets många paradoxer. Fri tillgång till skattefinansierad forskning är i princip en utmärkt idé, men alla är inte vinnare och förestälning om öppen access som allenarådande drivkraft för kunskapsutveckling bör också problematiseras. Att etablera en fungerande digital marknad handlar ju allt mindre om att fritt och öppet ge bort innehåll, vilket inte minst tidningsbranschen nu intensivt diskuterar. Forskningsresultat är en annan sak – men mekanismerna för hur information sprids är inte olika, åtminstone inte inom humaniora (där skillnaden mellan avancerad kulturjournalistik och humanistiska studier inte sällan är hårfin). En helt genomförd open access-modell innebär exempelvis att forskare betalar för att publicera sina alster; pengaströmmarna går alltså på tvärs mot en rådande mediekapitalsitisk logik. Själv försöker jag alltid maximera spridningen av mina texter – men det görs inte alltid bäst över den öppna webben eller genom peer-reviewade tidskrifter. Columbia University Press som exempelvis gjort vår nya bok om iPhone är förstås tusen gånger bättre på att marknadsföra och sprida den kunskap som finns i den boken – och de ger förstås inte bort den gratis. Öppenhet står inte med nödvändighet i paritet med genomslag. I medie-ekonimsika termer är det snarare knapphet än överflöd som leder till exklusivitet, intresse, och betalningsvilja. Det är en viktig dimension av open access-diskussionen som alltför sällan uppmärksammas.
Den senaste tiden har flera utredningar, SOU:er och propositioner presenterats med bäring på hur framtidens mediepolitik bör hantera digitaliseringens utmaningar. Det handlar exempelvis om Public service-utredningen, om Litteraturutredningen, eller om en ny proposition kring filmpolitik (Bättre villkor för svensk film). Igår presenterades därtill undersökningen om Svenskarna och internet, den årliga studien av nationella internet- och medievanor som nu har mer än tio år på nacken. Allting blir internet – är en kort och koncis sammanfattning av den. Och det går snabbare än vi tror.
Intresserar man sig för medielandskapet i stort är det slående hur pass lite dessa olika utredningar har att göra med varandra – trots att de alla otvetydigt bär digitaliseringens närmast fördömda sigill. Alla medie- och kulturformer värnar ständigt om sitt – och samtidigt sitter de numera samman i ett enda gemensamt gränssnitt. Litteraturutredningen vill främja djupt och kontemplativt läsande i en tid av digital flyktighet, en ny medieskatt (snarare än licens) på radio och tv ska garantera dessa medieformers fortlevnad – och film är fortsatt bäst på bio och därför måste också biograferna digitaliseras. 2012 präglas av en analog mediepolitik á la 1970-tal. Redan då fanns förvisso röster mot detta mediala stuprörstänk (som i hög grad är en effekt av hur statsapparaten ser ut). Som en grammofonskiva med hack återkommer jag ständigt till Harry Scheins lilla fundering från 1971 (till utbildningsminister Ingvar Carlsson): ”Det finns en filmutredning, en litteraturutredning, en massmediautredning, presstödsutredning, etc. Dessutom håller jag på med kabel-TV. Är det riktigt att på detta sätt isolera frågorna från varandra? Krävs det inte en sammanhängande informations- och kommunikationspolitik?”. Frågan är lika aktuell idag – som då. Det samhälleliga behovet av en lika bred som övergripande digital medieutredning är större än någonsinn.
Sam Sundberg har idag publicerat en streckare om boken Moving Data. Det är en utmärkt kritisk läsning av vår bok, med både beska och sötma. Sundberg skriver bland annat att “smarta mobiler är i full färd med att förändra våra upplevelser av världen och tiden, samt våra relationer till andra människor. Pelle Snickars och Patrick Vondereau har med andra ord valt ett brännande intressant ämne för sin antologi Moving data. The Iphone and the future of media … Som undertiteln antyder har redaktörerna snävat in ämnet från smarta mobiler i allmänhet till att särskilt fokusera på Apples Iphone. Skribenterna är forskare som representerar olika ämnen och infallsvinklar. Tack vare insnävningen kan de vara mer konkreta och specifika än om de beskrivit mobilutvecklingen i sin helhet. Å andra sidan gör den också att deras iakttagelser delvis blir mindre relevanta som allmän lägesbeskrivning.” Det senare är helt sant – därtill har det snart gått ett och halvt år sedan vi lämnade in bokmanuskriptet till förlaget. I mobilbranschen är det en evighet och sedan dess har även Apples roll förändrats. Sundberg menar att vi i boken ställvis är alltför okritiska till Apple – så även uttryckligen jag själv i min egen text om App Store. Det är möjligen sant att man bländas av sitt studieobjekt. Men för egen del baserar sig min fascination framför allt på den uppskattning som Apple rönt bland externa utvecklare (som jag intervjuat). Hursom, det är roligt att en så pass akademisk bok uppmärksammas i dagspress; läs alltså gärna Sundbergs streckare Är vi lurade av de smarta mobilerna?.
Idag har Andreas Engström recenserat Myten om internet i Sydsvenskan i en artikel betitlad Koden till framtiden. Engström skriver bland annat att det inte är “utan frustration jag läser texterna i den nya ambitiösa antologin ”Myten om internet”. Vi är ju åtminstone några skribenter som i offentligheten har sagt exakt de här sakerna under åtminstone halva nollnolltalet. Nej, en gratistjänst är inte gratis. Nej, det blir inte ”lika bra” för professionella kulturutövare utan en fungerande upphovsrätt. Nej, alla de där teknikföretagen är inte enbart på vår sida.” Det är en fin recension; det enda märkliga med artikeln är att det inte framkommer vem som redigerat boken ifråga – men allt kan man inte få.
Idag har Gefle Dagblad publicerat en recension av vår bok, Myten om internet. Det är en bra recension, Internet under lupp, där boken sägs ha “samlat ett antal röster som från olika utgångspunkter belyser och motbevisar ett antal utbredda uppfattningar om hur saker och ting fungerar på internet.” Bland annat uppmärksammas min egen artikel: “En annan angränsande mytbildning, som granskas av redaktören Pelle Snickars, till vardags forskningschef på Kungliga biblioteket, är den om öppenheten på nätet. I essän ”Öppet slut” belyser Snickars hur det öppenhetsparadigm som ofta oreflekterat framställs som ett självändamål i själva verket handlar om starka kommersiella intressen som vill vinna större inflytande. Mest tongivande bakom denna öppenhetsideologi är sökmotorföretaget Google, som paradoxalt nog själva inte är särskilt öppna med sin verksamhet. På den andra sidan i denna strid om öppenheten på nätet står inte bara rättsväsende och myndigheter utan också företag som Apple, som i stället valt att gå rakt motsatt väg gentemot Google. Genom att knyta hårdvara och mjukvara till varandra, samt genom tjänster som Itunes och Appstore stycka upp nätet i små slutna enheter som därmed faller utanför Googles kontrollområde”
På bokmässan köpte jag en bok som jag redan snabbt läst ut, Anders Ekström och Sverker Sörlins humanistiska stridskrift, _Alltings mått_. Med undertiteln, Humanistisk kunskap i framtidens samhälle frågar sig författarna hur det samhälle egentligen är beskaffat som ifrågasätter värdet av humanistisk kunskap? Att man från departementshåll inte är speciellt intresserad av detta kunskapsområde är allom bekant; den forskningsproposition som kommer om några veckor lär exempelvis inte innehålla många meningar om humaniora. Det är oacceptabelt – och i längden inte till båtnad för landets utveckling.
Men att jämt och ständigt beklaga sig är heller ingen hållning som är fruktbar i längden; talet om kris inom humaniora binder bara ris för rygg. Som författarna skriver har humaniora både förstärkts och försvagats; för att förstå detta kunskapsområdes utbredning och relativa nedgång behövs därför ett slags dubbel optik. Ekström och Sörlin visar exempelvis på hur humanister idag återfinns inom en rad yrkeskategorier. Humaniora spelar idag därför redan en mycket större roll än vad folk tror; myten om humanisten utan framtid är just en myt. Humaniora håller också på att återuppfinna sig själv genom nya konstellationer som medical humanities, environmental humanities och fältet digital humanities (som jag själv är mycket intresserad av).
Bäst är Ekström och Sörlin när de diskuterar hur kunskap egentligen uppstår. Här finns ett förståelsedjup som både är historiskt och samtida – därtill på tvärs mot aktuella forskningspolitiska förkunnelser. Att tämligen enfaldigt satsa miljard efter miljard på naturvetenskaper som ligger i kunskaps frontlinje med förhoppning om att kunskapsinnovationer ska generera ekonomisk avkastning visar mest på en platt förståelse av hur vetande egentligen uppstår. Författarna menar just ironiskt att denna tankegång är “generande enkel”. Ställvis är Altings mått just en lika elak som rolig uppgörelse med forskningspolitiska förhoppningar som sällan uppfylls; polemik är bokens default. Kunskap om det nya informationslandskap som jag själv arbetar med avtäcks ju knappast i en handvändning; för det behövs “miljontals kunskapselement” som Ekström och Sörlin skriver. När ny kunskap sägs vara nödvändig för landets fortsatta konkurrenskraft bör humanister därför framöver osäkra sina revolvrar – och anlägga moteld.
Columbia UP keeps promoting our book, Moving Data. The iPhone and the Future of Media. Apparently it has sold pretty well – and as long as Apple makes the news (and the company of course does constantly), the book will be of some relevance. The launch of the new iPhone 5 is naturally also a way of promoting our book, and today the Columbia UP blog published a post I wrote.
Many have argued that the iPhone 5 launch was the most important product announcement for Apple since the first iPhone arrived back in 2007. Previous new models and versions have, in effect, been minor upgrades, so it was finally time for Apple to face the increased competition and secure its cutting edge smart phone profile. It’s now been five years since Apple entered the smart phone market—and literally altered and redesigned it. The iPhone rapidly became the prototype of the constantly connected gadget, blending media consumption, mobility, and social media. No other mobile phone—before or after—has even come close to the iPhone’s sociocultural impact, or demonstrated the extent to which mobile technology shapes new media culture. The very term mobile media in fact means something completely different after the iPhone. However, with the release of the iPhone 5, the promise back in 2007 of the iPhone becoming an ever expanding mobile media machine might have come to a halt. At least temporarily.
The question still remains regarding what kind of technology a smart phone actually is—and has become. Is it primarily a piece of shiny hardware, a mobile platform for innovative code distribution, or a gadget targeting new forms of media consumption? What about the blurred boundaries between smart phones and tablets; are they different gadgets or essentially the same devices (only with screens in various formats)? Being mobile and connected as well as handling various forms of media—be they music, films, books or web based content—are important features that nearly all these new devices share. If the laptop or stationary computer once was our default machine, this is not the case any more. Today, mobile devices are our primary communication tools for voice, text, image, video, sound and gaming. The iPhone didn’t start this development—but it increased the speed of technological change dramatically.
Pre-orders and sales have apparently been strong for the iPhone 5—as usual with new Apple products. Jony Ive, Apple’s chief designer claims that the iPhone 5 has been “completely redesigned” and many have already praised the new phone’s beauty. Daring design remains Apple’s trademark, and some have even, perhaps with a touch of hyperbole, suggested that the iPhone5 ”glass-and-aluminum body carries the design cues of a Stealth bomber.” Marketed by Apple as an object of high tech desire the new smart phone is definitively fetishized as a true technological sublime.
But, in most other ways, the new iPhone 5 is essentially the same as before. It will definitively not have the same impact on spurring technological development as the first (and earlier versions) have. The iPhone 5 is longer—and that, more or less, seems to be it. One more row of glowing icons; will that actually be enough to keep market shares and leave competitors behind? Maybe the apple has, after all, become a bit soft. The original iPhone was revolutionary with its touch screen and its inherent and emerging app culture. This is not the case anymore. Apple has not lost its edge; the company has more money than God but no firm can be revolutionary all the time. The iMother of 2007 remains the same. Older and wiser, perhaps—but will she continue to attract users?
Smartphones launched this Fall (before Apple) by competitors like Samsung have been more daring: new, radical ways of wireless charging, longer battery life, more advanced camera solutions, etc. A copy cat that infringes on original patents might of course be regarded as a weak rival and unworthy competitor—but everything Samsung does is not second-rate. Digital development does not only stem from the brain of a genius; it can take many forms. And while the iPhone 5 seems to be a nice product, it’s hardly a life-changing object.
Finally, here is the original posting – With the iPhone 5, Has Apple Lost Its Edge?.
Under våren och sommaren har Mats Jönsson, filmvetare vid Lunds universitet, och jag arbetat med bok om filmarkivet.se – “Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien. Den är nu klar (min trettonde bok!) och kommer att presenteras på bokmässan på fredag. Baksidetexten anger vad det hela handlar om:
Bör filmarkiv främst bevara eller förevisa sina samlingar? Noggrant tillvarata och katalogisera – eller visa och sprida film? Henri Langlois, grundaren av Cinémathèque Français menade att om film aldrig visas, utan endast förvaras i metallburkar, kommer den att sluta som skosmörja. Den digitala utvecklingen förefaller givit honom rätt; bred tillgänglighet till filmens historia är allra viktigast på en sajt som filmarkivet.se. Samtidens digitala utveckling återverkar idag på flera sätt medialt på arkivsektorn. Frågan är därför vad ett filmarkiv numera egentligen är för något – och vad det ska ägna sig åt? Arkivet innehåller ju inte bara det förflutna; snarare får det alltid sin innebörd i relation till nuet och framtiden – och den kommer inte att vara analog. Ny teknik påverkar alltid arkiv och deras bestånd. Digitaliseringen av filmens historia innebär naturligtvis stora möjligheter, både forsknings och folkbildningsmässigt, men också nya format, arkiv och urval sproblem. Frågan är komplex och tål att diskuteras, vilket flertalet filmvetare och filmarkivarier gör i denna bok. Ju mer arkivens filmer tillgängliggörs digitalt – desto mer kommer dock intresset för Sveriges filmarv att växa; det gäller såväl forskning som undervisning, liksom publikt – och förstås även politiskt. Digital tillgänglighet är idag det bästa medlet för att bevara det rörliga bildarvet.
Boken är cc-licensierad och distribueras fritt online – ladda ned den här.