Vilken funktion hade egentligen sociala medier under den arabiska våren? Vilka är den digiala underklassen? Och hur har en handfull teknikföretag i Silicon Valley lyckats sprida ryktet om sig själva som det fria ordet och kunskapens främsta förespråkare?När internet ska diskuteras används ofta begrepp som frihet, demokrati och delaktighet. Att internet har haft en otrolig betydelse tvivlar ingen på, men samtidigt finns en mängd löst grundade föreställningar att internet kommer infria alla förhoppningar, en sorts tekno-utopi. Internet är på ett plan öppet och fritt, men lika mycket är det skapat av offentliga regleringar, teknik och affärsintressen. 85% av de så kallade stadsnäten ägs av kommunala bolag. Den grundläggande infrastrukturen för nätet i Sverige är alltså i allmän ägo, tvärtemot den gängse bilden att internet drivs av marknadskrafterna.
Mer information om min och Per Strömbäcks kommande antologi, Myten om internet finns här.
Idag rapporterade DN det som varit på gång ända sedan regeringen avsatte 100 miljoner till publice service för att öppna deras mediearkiv online: Tv-klassiker läggs ut på nätet. Sveriges Television öppnar sina arkiv, meddelar DN. “Public service-företaget har ingått ett historiskt upphovsrättsavtal, som nu gör 50 års tv-historia tillgänglig på webben. Avtalet har slutits med Copyswede, som fördelar pengar till rättighetshavare.” Det är lika lovvärt för användare online som det är problematiskt för mig egen institution, Kungliga biblioteket – för vad ska vi nu ägna oss åt? KB har inga rättigheter till sitt, i sammanhanget något paradoxalt laginsamlade audiovisuella material. KB:s digitala mediearkiv är bland de bästa i världen, men inget material kan tillgängliggöras online. Att staten ska bekosta insamlandet av public service på landets nationalbibliotek och samtidigt betala för tillgänggliggörandet av samma material på svt.se framstår faktiskt som ett föga effektivt utnyttjande av skattemedel.
Den artikel jag skriver för boken Myten om internet (Volante förlag, 2012) börjar nu bli klar. Boken redigeras av mig och Per Strömbäck och utkommer i mitten av september – i Almedalen kommer vi att också prata mer om den under ett evenemang. Min egen text, ”Öppet & stängt” börjar så här:
Under senvåren 2012 publicerade .SE-bloggen en utmärkt serie poster under rubriken, ”Ett öppet internet”. Tanken var att propagera för devisen att ett öppet internet behövs för en mer öppen värld. ”Vi belyser ur olika vinklar varför vi tycker att ett internet fritt från blockering och filtrering är så viktigt”, kunde man läsa. .SE är en privat stiftelse med uppdrag att ansvara för internets svenska toppdomän. Stiftelsen överskott finansierar delar av utvecklingen av nätet i Sverige, och de bedriver också ett informativt upplysningsarbete i nätfrågor. .SE-bloggen är exempelvis en vital kanal kring det mesta som sker inom nätområde, och bloggserien behandlade följaktligen både nätreglering liksom nätneutralitet, behovet av ökade programmeringskunskaper och blockering av domännamn. Bloggserien var också bokstavligen länkad till konferensen Stockholm Internet Forum – med tema, ”Internet Freedom for Global Development” – som .SE arrangerade tillsammans med Utrikesdepartementet och Sida. Med tämligen hög svansföring diskuterades också där behovet av frihet på nätet – allt med syftet ”att fördjupa diskussionen om hur frihet och öppenhet på internet kan främja ekonomisk och social utveckling i hela världen.” Vilka är de nödvändiga förutsättningarna för framsteg på internet, frågade man sig, och vilka är egentligen de viktigaste frågorna ”för frihet och utveckling” när man exempelvis beaktar ”ökad rörlighet och cloud computing?” Att utrikesminister Carl Bildt inledde konferensen var på många sätt följdriktigt. Med en touch av geek är han sedan länge en lika varm teknikanhängare som frekvent bloggare. Bildt har kanhända inte varit den nätpolitiska pådrivare somliga önskat, men i jämförelse med andra politiker är han påtagligt intresserad av digitala frågor. Visserligen medgav han klädsamt att Sverige dessvärre ”inte uppfann internet”. Men fortsatte han, ”vi kan stolt hävda att vi har gått i spetsen för användning av nätet och andra nya kommunikationsteknolgier”. Inte utan viss belåtenhet påpekade Bildt att redan 1994 deklarerade faktiskt ”en statlig utredning under ledning av statsministern – som då råkade vara jag – att Sverige skulle ligga i framkant när det gäller tillämpningen av nya digitala tekniker.”
Som liberal frihetskämpe á la moderat classic förefaller frihet på nätet ligga Bildt varmt om hjärtat – inte minst om det gäller elaka diktaturer som hotar att släcka ned flödet av bits och bytes. Anonymiseringsverktyg, som när det gäller (fil)delandets kultur betraktas som otillbörliga, ges numera svenskt bistånd. Krypteringsprogrammet Tor som hjälper nätaktivister att kringgå övervakning utvecklas idag faktiskt med stöd från den svenska regeringen. Att motarbeta skumma regimer med svensk informationsteknologi som ”frihetsvapen runt om i världen”, vilket utrikesministern hävdat i andra sammanhang, är måhända lovvärt – även om det ibland sker med en metaforik som avslöjar mer än den beskriver. Kampen är dessutom politiskt korrekt så det förslår. Frihet på nätet är en fråga som strängt tagen ingen demokratisk sinnad statsman kan förlora några politiska poäng på. Men ur ett mer filosofiskt eller kunskapsteoretiskt perspektiv är frihet alltid relativ. Min frihet att exempelvis betala mindre i skatt går i regel ut över någon annan, undsoweiter. Samma praktiska doktrin gäller även i den digitala domänen. Om Sverige ska stödja och uppmuntra fri digital kommunikation i diktaturer, ”måste vi också inse”, som bloggserien på .SE framhöll, att vi inte samtidigt ”kan stoppa själva överföringen av olagligt material, oavsett om det handlar om fildelning, bombrecept eller konspiration mot regeringen.” Wikipedia är en lika interaktiv informationskanal för världens skolbarn som för en norsk tokstolle. Och detta i kraft av att vara öppen för alla; yttrandefrihet kommer alltid att innebär ett visst mörkertal. Med andra ord krävs mod hos politiker att ”stå upp och säga att det är en mänsklig rättighet till ofiltrerad kommunikation”, även om det innebär att en hel del ”hemskheter måste få passera”, som .SE framhöll.
Det här är en kommunikativ logik som Bildt knappast missat – och som han även debatterat. Staten har ”en roll i att skydda friheten på internet och för att stävja olagligheter”, har utrikesministern bland annat hävdat; det vill säga, min frihet sammanfaller inte nödvändigvtis med din. Men frågan är snarare hur mycket digital öppenhet som vi egentligen tål. I USA, ”Land of the Free”, har Wikileaks radikala öppenhet som bekant orsakat ramaskri, och det av högst förklarliga skäl. Här hemma drogs offentlighetsprincipen för några år sedan till sin spets när The Pirate Bay länkade till hela förundersökningen kring de då uppmärksammade barnamorden i Arboga. En parts frihet att öppna – eller reglera – flödet av information uppfattas inte med nödvändighet på samma sätt av en annan aktör. Åsikter går snarare i regel isär. En konsekvens är, som Christopher Kullenberg framhållit, att det idag finns goda och dåliga nätaktivister. De som gegrafisk befinner sig långt borta är i regel de ”nya demokratikämparna”, för tillfället företrädesvis lokaliserade i arabvärlden, medan de som är nära och hemma ofta ses som usla fildelare. Men eftersom internet upphäver de flesta avstånd är det inte alltid så lätt att veta vem som definieras som god nätaktivist alternativt stämplas som IT-terrorist. Möjligen bör det ”fria” nätet alltså vara lite halvöppet – eller halvstängt – beroende på perspektiv. Min ambition i den här artikeln är emellertid inte att diskutera denna närmast mytiska föreställning om frihet på nätet, om så i demokratisk eller nätpolitisk tappning. Vad som intresserar mig är istället den angränsande nätdiskursen kring öppenhet och slutenhet, det vill säga hur vi idag talar och skriver om behovet av ett öppet internet och vilka föreställningar och praktiker som är förknippade med det – och inte minst vem som tjänar på dessa resonemang. Precis som diskussionen om frihet kan öppenhet förefalla självklar – och god. Men vid närmare betraktande är den samtida öppenhetsdiskursen långt ifrån entydig. Likväl finns en utbredd föreställning om behovet av öppenhet på internet, och de flesta av oss är nog positivt inställda till ett öppet nät – elller ett öppet samhälle för den delen. Karl Popper skrev redan 1945 i sin klassier, The Open Society and Its Enemies att det öppna samhället utgjorde motsvarigheten till ett öppet system, utan slutmål eller förutbestämda lagar. Denna öppenhet genererade enligt honom vitalitet och dynamik, och på många sätt har även internet följt en sådan utveckling – från Arpanet, BBS:er, Usenet och The Well till dagens webb. Men det finns också skäl att ifrågasätta ett slags digital öppenhet som både ideal och generell förklaringsmodell för nätets utveckling på senare år. Appkulturen till exempel styr idag bort från den öppna webben – och på denna är öppenhet numera lika mycket ett kommersiellt som politiskt koncept. Öppenhet är rentav den kommersiella logik som exempelvis Google byggt sitt webbimperium kring. Ett ”öppet internet” är i så motto ett slags ideologi vilken radikalt förändrat det samtida informationslandskapet. Popper skulle möjligen vänt sig mot en sådan läsning, men han fick aldrig möjlighet att googla en enda gång – han avled 1994, samma år som den kommersiella webben fick sitt publika genomslag med webbläsaren Netscape Navigator.
I den här artikeln kommer jag därför att argumentera för att till synes enkla begrepp som öppet och slutet framstår som allt viktigare dialektiska drivkrafterna för internets mediala utveckling. Användarmassans Google är exempelvis beroende av ett öppet och reklamfinansierat nät – därav animositeten mot Facebooks socio-slutna vänuniversum. Apple säljer i sin tur lika bedårande som slutna apparater, men delar av affärsidén baseras samtidigt på ett öppet utvecklingsverktyg (SDK Kit) för externproducerade medier och programkod – som Apple samtidigt skaffat sig en närmast diktatorisk kontroll över. App Store är följdriktigt en lika profitabelt prunkande som kontrollerad affärsmiljö. Det finns därför flera anledningar att skärskåda myterna kring nätets och den digitala kulturens förmenta öppenhet. Webbhistoriskt har en (mer eller mindre) innehållsligt manipulativ kulturindustri (Hollywood) på senare år flankerats av såväl en (påstådd) neutral öppenhetsindustri (Google) som en sluten hårdvaruindustri (Apple). Pengaflöden läcker sedan ett decennium från den senare till de förra, och den stora frågan för dagens mediebolag är hur webbekonomin egentligen ska tätas till. Är sluten kreativitet vägen framåt – eller ett slags öppen destruktion av etablerade affärsmodeller?
Den bok som jag och Per Strömbäck arbetar med är nu snart klart, Myten om internet. En första längre puff för boken finns nu att läsa, och snarlik information om boken kommer också snart på förlaget Volantes sajt liksom på Kulturekonomi.se. Olle Grundin på Volante har gjort en intervju med mig och Per med följande (något hyperboliska) ingress: “Pelle Snickars och Per Strömbäck är tillsammans redaktörer för antologin ”Myten om internet” där några av Sveriges och världens mest intressanta röster samlats för att förändra och nyansera bilden av internet, och inte minst blottlägga vilka som har gynnats av de rådande föreställningarna. Delar av boken kommer att presenteras i Almedalen och släpps sedan i sin helhet i september på Volante förlag.”
Läs intervjun i sin helhet på Netopia.
Den bok som jag och Mats Jönsson håller på och sammanställer om filmarkivet.se börjar nu att bli klar. Boken kommer att parallellpubliceras med fri CC-licens; boksläpp i slutet av augusti. Min egen artikel, “Prognos: digitala filmarkiv” inleds så här:
För hundra år sedan var det få personer som ansåg att film var värdefull att bevara – än mindre att visa efter att populariteten falnat på repertoaren. Filmmediet var en kommersiell produkt i en växande upplevelseindustri med en snabb biograftillväxt som stadig marknadsgarant. Till en början var filmen lika lågkulturell som det så kallade biografeländet var spritt; värderingar, smakhierarkier och kulturella synsätt förändrades långsamt. Länge ansågs bara den dokumentärt, icke-fiktiva filmen ha något större kulturellt och samhälleligt värde, den var pedagogisk och didaktisk för samtidens barn och unga – liksom för kommande generationer. ”För framtida forskning blir det givetvis av allra största värde att kunna följa gångna tiders liv så fullständigt som kinematografbilden möjliggör”, som filmtidskriften Biografen en gång uttryckte det 1913.
På Svenska Filminstitutets och Kungliga bibliotekets gemensamma webbsajt filmarkivet.se är det just sådan dokumentär film som tillgängliggjorts. Det ska visserligen tillstås att det inte är dokumentära genrer som sedermera gjorde filmen till en av 1900-talets mest centrala medieformer. Icke-fiktiv film har aldrig konkurrerat med vare sig den europeiska konstfilmen eller Hollywood, i synnerhet inte på den kommersiella biografen. Idag är biosituationen förstås annorlunda. De stora dukarna blir allt färre i takt med att de små skärmarna blir fler. Filmen må ha haft sin glanstid under 1900-talet, men den är förstås långt ifrån död. Möjligen anar vi slutet på filmen; åtminstone om man ska tro Jan Holmbergs melankoliska meditation i hans bok med just den titeln. Men filmediet är samtidigt digitalt sedan mer än ett decennium – först produktionsmässigt, och på senare år också när det gäller visning och distribution. Utbyggnaden av digitala biografer sker för fullt. Regeringen har hävdat att digitalisering av biografer är en viktig insats för att kunna upprätthålla ett rikt kulturliv i hela landet och anslagit 60 miljoner för ändamålet. Det är en satsning som SFI administrerar och ansvarar för.
Det finns förstås en korrelation mellan digitaliseringen av biografen och digitaliseringen av filmens historia. Filmen har alltid nyttjat både sin hägrande teknologiska framtid och sitt rika narrativt förflutna; gamla berättelser har under filmens hundra år ständigt framkallats i ny teknologisk skepnad, om så i ljud, färg, 3D, widescreen, video eller dvd. Den digitala filmen är dock på flera sätt annorlunda, inte minst eftersom den förefaller upplösa mediets traditionella gränser. På drift mellan olika visningsgränsnitt ser vi idag ny och äldre film på högst olika sätt – och i digital form betraktar filmen även oss som tittar. Den binära blicken har på senare år växlat riktning. Även Hollywood vill ju tänka som Google. Mer än hälften av intäkterna hos Netflix till exempel, den mest populära video-on-demand-sajten i USA, kommer numera från algoritmbaserade rekommendationer hämtade ur den data som filmanvändare genererar. Mediet väljer ut sig för åskådaren. Enligt samma perceptuella (penga)logik registrerar olika former av eye-tracking, kopplade till interaktiva reklamskyltar, var någonstans i bildflödet konsumenten fäster blicken. Den inbyggda kamera som finns i de flesta laptops och smarta mobiler har samma potential. Logiken gäller förstås även på filmarkivet.se där alla sätt att se bokstavligen registreras. Alla digitala produkter har idag karaktären av panoptiska medieformer, och var just filmen som medium slutar är inte helt lätt att fastställa. Faktum är emellertid att så också var fallet för hundra år sedan. Under filmens första tio år särskiljdes den knappt från andra projektionsmedier; rörlig bild var fram till och med 1905 lika synonymt med kinematografi som med laterna magica-bilder eller tittskåp. Först med etableringen av fasta biografer ändrade sig denna mediala förförståelse. Idag är det snarare det mobila seendet, rörelsen mellan olika skärmar och blick/klick-riktningar som data, konstitutiva för det samtida rör(l)iga bildlandskapet.
Film var länge synonymt med bio, men är det alltså inte längre. Det har dock aldrig gällt den dokumentära filmen som snarare (efter åtminstone 1950) associerats med framför allt tv. Televisionen är förmodligen det medium som spelat störst roll för filmhistoriens publika genomslag; public service har ju ställvis fungerat som ett slags folkligt cinematek. Idag är tv-utbudet dock högst diversifierat. Televisionen är nästan lika mycket webb, men i traditionell form håller den jämväl greppet om publiken. Även de nya medier som nyss betraktades som spjutsspetsteknologier, från dvd-spelare till hemmabiosystem, blir snabbt konkurrensutsatta – på senare tid av allt skarpare surfplattor och smarta tv-digitalboxar. Tjänsten Netflix är till exempel väl integrerad med spelkonsoller som XBox, Wii och PlayStation. Somliga menar att film fortfarande är bäst på biograf, men webbens skiftande hård-och mjukvara håller sakta men säkert på att underminera denna föreställning. De gäller ny som gammal film – och även sättet att presentera den. Digital filmdistribution (legal och illegal) har resulterat i att dvd-försäljningen som länge varit ett av filmbolagens viktigaste inkomstkällor, snabbt sjunkit. Om filmbranschen håller fast vid lika traditionella som hierarkiska visningsfönster finns det mycket som talar för att filmindustrin mycket väl kan gå samma öde till mötes som musikbranschen. Nättjänster i Sverige som Headweb, Film2Home och Voddler levererar allt bättre filmupplevelser, men utbudet är skralt (både när det gäller ny och äldre film) eftersom branschen fortsatt tjänar pengar på den traditionella filmkedjan. Biografnäringen och Svensk filmindustri bestämmer alltjämt när visningsfönster öppnas och stängs. Fortsatt lönsamma affärsmodeller överges inte i första taget, åtminstone inte så länge det råder oklarhet i hur man egentligen ska lyckas ta lika mycket (eller helst mer) betalt för film online som på bio. Den slags digitala devalvering som musikindustrin genomlidit kommer dock med all sannolikhet att drabba även filmindustrin – vare sig biografbranschen vill det eller inte. Det ligger i digitaliseringens natur. I det digitala ekosystemet finns visserligen pengar; att tillväxten är god visar om inte annat världens högst värderade företag, Apple. Men webbutbudet (av exempelvis film) har fortsatt en marginell ekonomi, åtminstone jämfört med hårda och mjuka affärsmodeller för nätaccess. Mediehistoriskt har en (mer eller mindre) innehållsligt manipulativ kulturindustri (Hollywood) på senare år flankerats av såväl en (förment) neutral öppenhetsindustri (Google) som en sluten hårdvaruindustri (Apple). Pengaflöden läcker sedan ett decennium från den senare till de förra, och den stora frågan för innehållsproducerande mediebolag är hur webbekonomin ska tätas till.
Poängen är att denna samtida digitala utveckling förstås också ”återverkar” medialt på arkivsektorn, för att nu använda ett av Walter Benjamins mest centrala mediebegrepp. Arkivet innehåller ju inte bara det förflutna; snarare får det alltid sin innebörd i relation till nuet och framtiden – och den kommer inte att vara analog. Benjamin hävdade faktiskt annu dazumal att medierna låg ”förborgade” i varandra; nära nog havande med nya egenskaper. I sin klassiska konstverksessä menade han att reproduktionen av konstverk och filmkonst för just en sisådär hundra år sedan hade börjat ”återverka på konsten i dess traditionella form”, detta eftersom ”den tekniska reproduktionen [då] nått en nivå där den inte bara började göra samtliga bevarade konstverk till sitt objekt och utsätta deras verkan för djupgående förändringar, utan också erövrade en egen ställning”. Att den modernistiska konsten uppstod som en reaktion på mediemoderniteten är ingen djärv gissning. Men föreställningen om medial återverkan är mer produktiv än så. Reproduktion, kopiering, återverkan; alla medieformer bygger på varandra och många existerar parallellt. Med de influerar varandra också retroaktivt. Idéen om återverkan – som Jay Bolter och Richard Grusins begrepp ”remediering” är mer eller mindre kalkerat på – förutsätter därför att medieutvecklingen samtidigt alltid blickar bakåt. En ny digital situation lämnar inte bara nya filmlager – för att med ”layers” apostrofera en annan produktiv digital metafor och praktik för att beskriva det samtida medielandskapet – den förändrar också (för)förståelsen av det (film)material som tidigare bevarats, speciellt när äldre analoga filmer omkopieras digitalt till nya filmfiler. Man behöver inte vara tysk filosof eller allmänt deterministiskt lagd för att inse att ny teknik alltid påverkar arkiv och deras bestånd. Återverkan är dock reciprok; den rör sig åt båda håll samtidigt, i synnerhet när ny lagrings-, distributions- och uppspelningsteknik konfigurerar om arkivets själva förutsättningar. Mikrofilmens revolution av bibliotekssektorn är kanske det mest illustrativa exemplet från 1900-talet. Mer eller mindre explicit resonerar därför den här artikeln om samtidens digitala utveckling och hur minnesinstitutioner och filmarkiv svarat upp mot den – för det bör de, och inte låtsas som om allt är business as usual.
Efter en minst sagt lång produktionsfas hittar jag plötsligt den introduktionsfilm om Dag Hammarskjölds mediearkiv på KB som jag spelade in för något år sedan. Filmen är upplagd på KBs YouTube-kanal och i den berättar jag ett och annat om Hammarskjöld och det då samtida medielandskapet.
Nicholas Carr skrev häromdagen en blogpost om en artikel han publicerat i Technology Review, The Library of Utopia. Som alltid med Carr är det en mycket läsvärd text. Utgångspunkten är det misslyckande som Googles bokskanningsprojekt förefaller resulterat i – en ny rättsrunda inleds i sommar – samt de nya initiativ som bland andra Robert Darnton driver kring etablerandet av ett Digital Public Library of America. Av en händelse blev jag också själv för en tid sedan intervjuad av Kulturnytt som frågade sig vad som hänt i frågan; inslaget sänds nästa vecka.
Som Carr framhåller är det inte längre tekniken som utgör problem för att skapa ett universellt bibliotek utan fastmer juridiken: “the major problem with constructing a universal library nowadays has little to do with technology. It’s the thorny tangle of legal, commercial, and political issues that surrounds the publishing business.” Problemområdet inbegriper givetvis även frågan om e-lån och e-böcker, en konflikt där bibliotekens positioner alltmer undermineras. Så länge immaterialrätten inte förändras spelar det alltså ingen någon roll hur avancerad teknologi vi har; att Darnton skulle lyckas med sitt digitala bibliotek där Google misslyckats är det inte mycket som talar för. Drömmen om det digitala biblioteket kommer därför att förbli en utopi – eller som Carr uttrycker det: “Internet or not, the world may still not be ready for the library of utopia.”
I det senaste numret av tidskriften Axess har Peter Luthersson skrivit en spänstig artikel om Kulturdebattens förlorade centrum. Det är visserligen en något nostalgisk betraktelse, men i åtminstone ett avseende träffar den rätt: hur ska humanister förhålla sig till var de publicerar sig? Ska det vetenskapliga samtalet alltid stå i fokus, eller har humanister ett vidare uppdrag givet att forskningen finansieras över skattsedeln? Luthersson tangerar alltså den diskussion som förs inom humaniora kring övergripande publiceringsstrategier där internationella peer-review-tidskrifter numera alltid står högst i kurs vare sig de läses eller inte; “de internationella facktidskrifternas olästa anonymitet”, som han träffande kallar dem. En äldre generations humanister, som exempelvis Staffan Björck i Lund, skrev inte internationell “meriteringsmakulatur utan böcker för en bildningsintresserad offentlighet”. På många sätt har ju de samtida akademiska meriteringssystemen gjort att humanistiska forskare sviker den nationella offentligheten; en förhandsgranskad artikel i en mer eller mindre oläst tidskrift är bokstavligen på förhand alltid mer meriterande än en understreckare i SvD – även om den senare spritts i hundratusentals exemplar. För egen del menar jag att detta är beklagligt; humanistisk forskningskommunikation borde kort och gott värderas högre än det gör idag.
Begrepp som öppet och slutet framstår på fler än ett sätt som viktiga dialektiska drivkrafter för internets mediala utveckling. I SvD har jag publicerat en kommentar om detta, Öppenhet nära slutet. Ambitionen är att utveckla detta resonemang i den bok som jag och Per Strömbäck jobbar med, Myten om internet, vilken Volante förlag ger ut efter sommaren. Artikeln börjar så här:
I takt med en ökad digital mognad finns all anledning att fundera över nätets materiella bas. Tillgång till ett fritt internet ses av somliga som en medborgerlig rättighet, men denna föreställning har ett pris. Det kostar ju att vara uppkopplad. Väl online har innehållsindustrins stora dilemma varit att få folk att betala igen. De apparater och tjänster som är nätets förutsättning köper vi dock glatt. Nätleverantörer, mobilmakare och Apple täljer guld; det är bolagen som tar oss till nätet och dess innehåll (Google) som är kungar.
Det låter banalt – men är inte det; snarare paradoxalt då en tom webb inte intresserar någon. Alltmer socialt trötta medier är heller inte vägen framåt; teknikbolag liksom nätleverantörer är beroende av ett kvalificerat innehåll – som vi som konsumenter fortfarande inte ser skäl att betala för. I det digitala ekosystemet finns pengar, men webbutbudet har en marginell ekonomi, åtminstone jämfört med hårda och mjuka affärsmodeller för nätaccess. I längden är det ohållbart.
Begrepp som djup och bredd ställs ofta i ett slags motsatsförhållande till varandra, inte minst i mer generella historiska sammanhang. Ska partikulära detaljer i det förflutna fokuseras eller mer generella utvecklingstendenser? Men frågan är vad som egentligen de facto är ett vitt perspektiv på exempelvis mediernas historia – eller för den delen hela 1900-talet. Är det ens möjligt att försöka “tänka” det förra seklet? I min egen verksamhet har jag ofta satt bredd i fokus; det är bara så som mediehistorien låter sig förstås. Det har åtminstone varit ett återkommande sätt att resonera. Tony Judts samtalsbok med Timothy Snyder, Thinking the Twentieth Century, väcker snarlika frågor – och bekräftar ånyo att ett slags panorama-metod för att få korn på förändring ofta fungerar väl. Hos Judt handlar ett ständigt resande tankegods lika mycket om USA, England och Frankrike som om Centraleuropa, Polen och Israel – allt förankrat i hans egenartade biografi. Som så ofta är det de breda infallsvinklarna som skapar oväntade djup.