Sveriges Riksdagen arrangerar nu på torsdag (26/1) en så kallad framtidsdag om hur de kommande årens stora utmaningar ska tacklas. Själv ska jag vara med och diskutera de digitala utmaningar vi står inför; seminariet “Framtiden på nätet” kommer att både webbsändas och bandas av SVT. Min ambition är att ta upp frågor kring digitalisering och bibliotekens framtid, den paradoxala frågan om e-lån – aktuell i den pågående SvD-debatten – samt hur en klyfta alltmer skiktar nätanvändare i det som vet hur information letas fram på webben och de som mest googlar.
Thomas Steinfeld har idag i Süddeutsche Zeitung skrivit en utmärkt artikel om situationisten, konstnären, filmaren och teoretikern Guy Debord och dennes idémässiga relation till Occupy Wall Street-rörelsen, det vill säga hur den senares företrädare ibland sägs vara inspirerade av den förra. Artikeln finns ännu inte online, men av en händelse läser jag samtidigt om Debords 221 teser, vilka sammantagna utgör La Société du Spectacle (1967). Han gjorde för övrigt några år senare om denna bok till film – en intressant medial transfer om något – och den senare finns förstås på YouTube.
I korthet (och något förenklat) är frågan som Debord ställer sig hur den medierade 60-talsvärlden egentligen påverkar människor. Svaret är lika negativt som det är marxistiskt influerat; det så kallade spektakelsamhället manipulerar folk som inte har vett att se igenom en varufetischerad verklighet. Argumentationen är högst tidsbunden, skriven med utgångspunkt i ett västeuropeiskt välfärdssamhälle präglat av lika delar konsumtion som stigande förväntningars politiska missnöje. Representation är dock centralt i sammanhanget, men “spektaklet” sägs inte vara en uppsättning bilder. Snarare handlar spektakelsamhället – eller skådespelsamhället som det kallats i den svenska översättningen – om sociala relationer medierade genom bilder. Enligt Debord är spektaklet vidare kapital i en sådan ackumulerad omfattning att det blir bild – oklart hur. Det hela är just tämligen snårigt, och Debords bok försöker vara (alltför) mycket, från bildteoretisk traktat till ekonomiskt manifest. En stor del av tankegodset är dessutom hämtat från Daniel Boorstin och hans bok The Image (1962) – vilken också kommenteras – inte minst ett återkommande fokus på reklam och medierade pseudo-händelser. Det hindrar inte att La Société du Spectacle är ett intressant tidsdokument, men Debord framstår nog trots allt i andra sammanhang (exempelvis beträffande idéer kring rumslig psykogeografi) som en mer originell och egensinnig figur än som (förment) teoretisk kritiker av konsumtionssamhället.
De senaste tio årens digitala mediekultur har knappast gjort Adorno och Horkheimers Upplysningens dialektik till en mer mångsidig studie än när den publicerades 1947. Faktum är boken knappt tål en omläsning, i synnerhet inte kapitlet om kulturindustrin. Givetvis är den färgad av sin tid och dessa exiltyskars ofrivilliga vistelse i Hollywoods (mar)drömsfabrik. Men kritiken av mediesamhällets uniforma kultur är så ensidig att den blir närmast parodisk. Inför en kommande medieteorikurs (på KTH) läser jag om boken, och i ett vidare mediehistoriskt perspektiv är det rentav obegripligt hur dessa filosofer så gravt kan missförstå exempelvis filmindustrin med sina diversifierade marknadsstrategier att skapa begär och efterfrågan. Om inte annat visar boken hur lätt en marxistiskt färgad medieteori missar att adekvat förstå kulturella fenomen; istället för analys, “kritiska” diatriber i oändlighet. Suggestiv är däremot efterkrigsdiskussionen kring det förvaltade samhället, det vill säga ett slags övergripande rationaliseringstendens där byråkrati och administration tagit över. Det är också teman Adorno utvecklar i andra sammanhang. Arbetar man på en statlig myndighet är det lätt att känna igen sig; en administrativ apparat fyller snart sitt eget syfte – och långt mer därtill.
Häromdagen lanserades en ny nationell strategi för digitalisering, Digit@lt kulturarv. Kulturarvet ska i digital form bevaras, används och utvecklas. Men för att de skall kunna ske måste det tillgängliggöras, och frågan är (alltjämt) hur och med vilka resurser. Som kommunikationsform är nätet fortfarande starkt associerat med föreställningar om att vi alla genom webben ska få tillgång till vårt gemensamma förflutna. Men vilken slags slags “historia” erbjuds egentligen online trots allt tal om nätet som fri plattform? Är det inte snarare så att olika slags juridiska regelverk resulterat i en tämligen urvattnat utbud av digitalt kulturarv – åtminstone beträffande de senaste hundra åren? Följer institutioner lagen (och de måste de göra) ger de såtillvida access till material av (tämligen) begränsat intresse. Samtidigt håller olika digitaliseringsinsatser i viss mån på att “skriva” om förståelsen av det förflutna. De digitalt förflutna är på många sätt lika reglerat som det är missvisande för vad som egentligen bevarats.
En sällsynt intressant diskussion om digitaliseringen av kulturarvet gick av stapeln för en tid sedan i Berlin under konferensen, Ins Netz gegangen – Neue Wege zum kulturellen Erbe. Stefan Gradmann påtalade exempelvis i sitt inlägg att den semantiska webben inte bara kommer att innebära att alla digitaliserade kulturarvsobjekt per definition kommer att knytas till den globala informationskontext som nätet innehåller. Denna webbutveckling kommer med all sannolikhet också betyda ett politiskt ifrågasättande av själva existensen av mängden kulturarvinstitutioner. Givet att informationen konvergerar online, och att det är av relativt ointresse för användare var såväl metadata som digitala objekt egentligen kommer ifrån (givet att all grundinformation är “korrekt”), hur många sådana institutioner har samhället egentligen råd med? Med ett nät finns faktiskt inget behov av hundratals kulturarvsinstitutioner. Både Süddeuteche Zeitung och FAZ har tidigare rapporterat om Gradmanns polemiska slutsats, och en videodokumentation finns också tillgänglig på konferenssajten liksom på YouTube.
Ett annat lika intressant föredrag hölls av Oliver Sander, chef för bildarkiv B6 på tyska Bundesarchiv. Sander har varit drivande för det fotografiska samarbete som för några år sedan (från och med december 2008) etablerades mellan Bundesarchivs och tyska Wikimedia. Samarbetet handlade om vidaredistribution och uppladdning av 100 000 fotografier ur Bundesarchivs samlingar, vilka under en CC-3.0-licens gjordes tillgängliga genom Wikipedia. Föga förvånande har projektet lett till en storskalig ökning av användningen av dessa bilder, men icke desto mindre har Sander sett sig tvungen av avbryta samarbetet eftersom CC-licensieringen inte respekterats i den digitala domänen – dock inte av Wikimedia/Wikipedia, utan beträffande den vidare webbanvändningen av fotografierna. Framför allt har metadata och den ideella upphovsrätten alls inte respkterats online; bilderna har figurerat i de mest skilda kontexter – från att vara till salu på eBay till att radikalt beskäras. Mer än 90 procent av återbruket lär ha åsidosatt de licensregler som Bundesarchiv föreskrivit, vilket dels vittnar om ett slags institutionell blåögdhet – all access är alltid binär; antingen behåller man kontrollen eller så gör man inte det – och dels antyder fallet ånyo hur lag och digitalt bruk frontalkolliderar online.
Regeringen beslutade i början av året att att tillsätta en Litteraturutredning för att, som det heter, “analysera litteraturens ställning i dag och identifiera utvecklingstendenser som förväntas kunna påverka litteraturområdet framöver.” Till denna utredning håller det på att sammanställas en forskningsantologi som redigeras av Jenny Johannisson och Ulla Carlsson vid Nordicom. Jag har nyligen skickat över min artikel, “Boken som medium”, till den kommande boken – vilken inleds med en diskussion kring läsplattor i allmänhet och Kindle Fire i synnerhet:
I slutet av september 2011 presenterade Amazon ett ny slags surfplatta, Kindle Fire. Till skillnad från företagets tidigare läsplattor, som (nästan) enbart handlat om läsning på skärm, var detta en Kindle som behärskade hela det samtidsmediala spektrat. Under ledning av Amazons VD Jeff Bezos var själva lanseringen av Kindle Fire visserligen en ganska platt historia. Bezos är ingen estradör och en föga karismatisk företagsledare med än mindre publikreaktioner gör inte någon succé – eller som en kommentator av inspelningen på YouTube uttryckte det: ”good product, bad introduction”. Amazon kan trösta sig med att den amerikanska tv-reklamen för Kindle Fire varit desto snyggare. Ett (översatt) Voltaire-citat med orden ”fire” och ”kindle” iscensätts i ett snabbt mediehistoriskt montage, där Gutenbergs lösa typer tonas över i surfplattans medialt tilltalande gränssnitt: ”a Kindle for movies, music, web, games and reading.” Denna mediala utveckling kan tyckas uppenbar, inte minst givet framgångarna med Apples iPad. Men som (den ursprungliga) termen läsplatta antyder har den varit långt ifrån självklar och speciellt inte för Amazon. Kindle har ju på många sätt varit den läsplatta som drivit utvecklingen av e-böcker. Miljontals apparater har sålts i USA och under 2012 är det många som menar att surf- och läsplattan kommer att få sitt publika genomslag i Europa. Amazons Kindle har i USA gjort bokläsande på skärm till en massföreteelse, och när den introducerades under slutet av 2007 var den tänkt (och lanserad) som ett slutgiltigt substitut för boken. Givetvis finns det förelöpare; Alan Kays Dynabook från sent 1960-tal brukar exempelvis ibland lyftas fram som den första e-läsaren. Men Kindle var på många sätt den första apparat som marknadsfördes mot potentiella ‘bokälskare’. Å den ena sidan insåg Amazon tidigt att förenklad konsumtion av e-böcker kunde innebära stora intäkter, därav en gratis 3G-uppkoppling till amazon.com för att underlätta spontana bokinköp. Å den andra sidan fick Kindle den teknologiska effekt att andra företag (både i USA och internationellt) påbörjade produktion av läsplattor.
Ladda ned en första version av min artikel här.
I en tid när nätet som kommunikationsform alltmer dominerar det offentliga samtalet – även om den pågående dialogen är högst splittrad – kan man fråga sig om det är värt att lägga ned tid på att producera analoga böcker. Inför 2012 har jag inte desto mindre tre inplanerade bokprojekt på gång, och möjligen tillkommer ytterligare ett. För det första är ambitionen att skriva klart manuskriptet till webboken, _Kulturarvet som data_, till vilken jag samlat kopiöst med material och skrivit delar av, men där ett samlat grepp ännu saknas. För det andra kommer en uppföljande bok (och interaktiv webbok) till den konferens om filmarkivet.se som nyligen genomfördes på Filmhuset i utmärkt samarbete med Svenska filminstitutet. Konferenstiteln var Filmens 1900-tal, och framöver kommer det att tjäna som arbetstitel på det manuskript som jag och Mats Jönsson redigerar under våren. Slutligen skall även en andra KB-konferens resultera i en bokvolym, nämligen den om Information som problem, vilken anordnades i mitten av november. KB har nyligen erhållit medel för en uppföljande bok. Former, innehåll och upplägg för denna publikation kommer att diskuteras under den närmaste tiden med medarbetare på KB:s Avdelning för forskningsverksamhet.
Är det inte snart dags att skolan lär elever att skriva kod? Den frågan ställde sig Nicklas Lundblad nyligen på sin blogg, Should we teach coding in schools?. Svaret är nog – nja. Å den ena sidan finns det helt klart ett behov att lära sig att koda, detta den digitala tidsålderns latin. Och det på högst olika undervisningsnivåer, inte minst i olika digitala forskningssammanhang som exempelvis det växande fältet kring digital humaniora. Å den andra sidan är det med all sannolikhet så att den konsekutivt användarfokuserade web n.0 ställer i utsikt nya (för)kodade gränssnitt där det (snart) kommer att bli möjligt att “koda” med ett slags “drag-and-drop”-funktionalitet. Tekniken förfinas ständigt och företaget med stort G (där Lundblad själv arbetar) är naturligtvis en livlig aktör i sammanhanget. Att elever bör ges insikt i hur kod egentligen fungerar och reglerar dagens globala informationsflöden är dock ställt bortom allt tvivel.
Together with Patrick Vonderau I have during 2011 edited and worked on a forthcoming book on Apple’s iPhone – Moving Data: The iPhone and the Future of Media. The book will be published by Columbia University Press in July next year, and has now been announced online:
Less than two years after its 2007 release, the iPhone revolutionized not only how people communicate with each other and the world, but also how they consume and produce culture. Combining traditional and social media with mobile connectivity, the iPhone and other smart phones have redefined as well as expanded the dimensions of everyday life, allowing individuals to personalize media as they move and process constant flows of data. Today, millions of consumers love and live by their iPhones, but what are the implications of its special technology on society, media, and culture?Featuring an eclectic mix of original essays, Moving Data explores the iPhone as technological prototype, lifestyle gadget, and platform for media creativity. Media experts, cultural critics, and scholars consider the device’s newness and usability—especially its “lickability”—and its “biographical” story. Contributors provide ethnographic studies illuminating patterns of consumption; the fate of solitude against smartphone ubiquity; the economy of the app store and its perceived “crisis of choice;” and the distance between the accessibility of digital information and the protocols governing its use. Alternating between critical and conceptual analyses, essays link the design of participatory media to the iPhone’s technological features and routines of sharing, and they follow the extent to which the pleasures of gesture-based interfaces are redefining traditional notions of media usage and sensory experience. They also consider how user-led innovations, collaborative mapping, and creative empowerment are understood and reconciled with changes in mobile surveillance, personal rights, and prescriptive social software. Presenting a range of perspective and argument, this collection reorients the practice and study of media critique.
Den bok om iPhone som jag arbetat med under året är nu (till sist) aviserad på Columbia University Press sajt – Moving Data: The iPhone and the Future of Media. Uppenbarligen kommer det att ta ytterligare ett halvår innan den finns i tryckt version – men det är faktiskt en riktig bra bok så den tål att väntas på.