Till en forskningsantologi som jag håller på och sammanställer med mina mediehistoriska kollegor vid Lunds universitet har jag själv precis skrivit klart en artikel, “Överflöd, brist & begagnade medier”. Den resonerar om abstrakta kategorier som brist och överflöd vilka framstår som alltmer relevanta för en mediehistorisk analys av skillnader (och likheter) mellan ’det analoga’ och ’det digitala’. Brist är exempelvis en sorts mediehistorisk belägenhet som förändrat sig under de senaste tio, eller möjligen femton åren. Det är skälet till att jag intresserat mig för denna medieprocess med utgångspunkt i medier som är begagnade, det vill säga som redan använts.
Ett längre avsnitt i artikeln handlar om “digital second hand” och lyder som följer:
I en tid när alltmer av den samtida mediekonsumtionen flyttar till det omtalade molnet har frågeställningen och den gradvisa framväxten av en e-andrahandsmarknad kring begagnade medier/filer blivit allt mer central. Uppkomst, idéer och teknik kring lansering av en e-andrahandsmarknad har bland annat haft som syfte att säkra, eller åtminstone försöka att bibehålla det ekonomiska värdet av det enskilt nedladdade och lagrade exemplaret. Det är nämligen ett värde som snabbt raseras, ja närmast raderas i en strömmande mediekontext. Ersättning per spelad låt i exempelvis strömmande musikmedier ligger ofta så lågt som mellan ett till fem öre. Jämför man med att kostnaden för att köpa och ladda ned en musikfil via iTunes Store är 12 kronor, så inser man vilken ekonomisk skillnad och försäljningsdiskrepans det handlar om – en låt måste inte sällan strömmas mer än tusen gånger för att bli ekonomiskt jämförbar med ett sålt låtexemplar. Återanvända i strömmande form kostar begagnade filer helt enkelt en bråkdel av vad de gör i nedladdningsbara format.
Visserligen kan alla strömmande medier göras nedladdningsbara (med tillräcklig digital know-how), men skapandet av en andrahandsmarknad för begagnade filer är tekniskt-ekonomiskt komplicerad också på andra sätt. Bland annat innebär det att filer måste bli närmast anti-digitala, det vill säga inte kopierbara som vanliga filer – för då börjar de likna strömmande medier och tappar igen i värde. Av den anledningen är försäljning av begagnade filer förknippad med en längre webbhistorik kring olika – och skiftande – sätt att begränsa, eller åtminstone kontrollera spridning av digitalt innehåll. Främst har det handlat om sätt att förhindra olovlig och illegal fildelning genom så kallade DRM-system (Digital Rights Management). DRM är en samlingsbeteckning för ett flertal olika tekniker som har (och haft) som syfte att ”från utgivarens perspektiv kontrollera spridning och användning av digitalt material såsom film, musik, ringsignaler … Förespråkarna hävdar att systemen är nödvändiga för att säkra upphovsmännens integritet och inkomster, kritiker menar att de begränsar användares rättigheter”, inte minst eftersom de senare (ofta) på legala sätt införskaffat produkterna i fråga.
Redan i den omtalade amerikanska Digital Millennium Copyright Act från 1998 förbjöds programvara som kunde eliminera DRM – med sinistra konsekvenser för mediebranschen. Det har ofta hävdats att DRM tar år och miljontals dollar att utveckla. Bara för att hackas på några minuter. DRM-systemens mediehistoria är därför en berättelse om ett slags ständig katt-och-råtta-lek mellan mediebransch och hackers. I princip har alla skydd som implementerats underminerats. Eftersom DRM består av kod, som alltid är mer eller mindre digitalt porös, kan den (på ett eller annat sätt) alltid kringgås av annan programvara. Håller man sig till musik, finns på opensource.com en illustrativ artikel i ämnet, ”The DRM graveyard: A brief history of digital rights management in music” , där de flesta äldre tekniker som införts – och hackats, eller snarare crackats – är omnämnda.
Företaget Apple är centralt i sammanhanget eftersom man genom sin iTunes Store redan 2003 skaffade sig kontroll över den globalt digitala musikmarknaden. Med programvaran FairPlay – ett minst sagt dubiöst namn i sammanhanget – skapade Apple emellertid en rad restriktioner kring umgänget med legalt införskaffad musik: den kunde bara lyssnas på tre olika datorer (vilket senare utökades till fem), det vara till en början bara tillåtet att göra tio kopior av låtlistor (vilket senare minskades till sju) etcetera. Tekniken byggde, i korthet, på att en krypteringsfil utgjorde en del av själva musikfilen, vilka hackers förstås snart lyckades (åter)separera från varandra. Även Apple insåg att restriktionerna begränsade mer än de tillförde, men musikbranschen höll länge fast vid att skydd var nödvändiga. I början av 2007 postade Apples VD Steve Jobs ett öppet brev, ”Thoughts on Music”, i vilken han frankt påtalade att DRM aldrig fungerat – ”and may never work, to halt music piracy.”
Det var det huvudsakliga skälet till att Apple 2009 lyckades övertyga musikbranschen att sälja musik genom iTunes utan kopieringsskydd. Spärrar och restriktioner fanns dock kvar för andra medieformer, och tankegången kring digitala mediers inkodade begränsningar är fortsatt högst levande. I relation till en andrahandsmarknad för begagnade medier är det intressanta med historien bakom FairPlay och Jobs öppna brev såtillvida att principen kring digitala restriktioner fortsatt att vara stark hos Apple. Genom det så kallade Apple-ID, som man numera behöver för att köpa medier på iTunes Store, kan man till exempel idag bara auktorisera fem datorer där det inköpta innehållet kan spelas upp. Eftersom vi i en digital miljö är vana att flytta filer hit och dit skapar detta ständiga problem – vilket många säkert är bekanta med. Det är dock själva poängen med alla kopieringsskydd; digital friktion måste till för att förhindra sömnlösa funktioner.
Samtidigt har många påpekat att den här typen av digitala restriktioner är oförenliga med hur en fri marknadsekonomi fungerar. Om jag på legal väg inhandlat en produkt så äger jag den och är, enligt äganderätten, fri att göra vad jag vill med den. Det gäller för min bil – och borde också gälla för de digitala medier jag köper. Jag kan sälja min bil, och borde förstås också kunna sälja mina gamla musikfiler om jag så önskar. Äganderätt är en grundläggande juridiska rättighet, vilken ställs på huvudet om olika restriktioner ständigt kringskär den – i synnerhet om de är inkodade i själva innehållet. Det är kring sådana frågeställningar som etableringen av en legal andrahandsmarknad för digitala medier stött på patrull. I teorin har det handlat om en sorts digitalt omstöpande av mediefiler till unika, och därigenom försäljningsbara objekt – inte bara en gång utan flera. Problemet är då att de underminerar marknadens behov av brist som prisreglerande mekanism; istället hotar överflöd då varje fil potentiellt kan kopieras/säljas hur många gånger som helst. Begagnade digitala medier upphäver helt enkelt traditionell marknadslogik.
Det är en handling som ser ut som en tanke att samma år som Apple tog bort sina kopieringsskydd på musik, sökte Amazon patent för en teknik med syfte att etablera en kontrollerad elektronisk marknadsplats kring återförsäljning av e-böcker, ljud, video och dataprogram. Patentansökan, ”Secondary market for digital objects”, lämnades in 2009 – men beviljades först i januari 2013. På patentprosa beskriver den emellertid grundproblematiken på ett pedagogiskt sätt:
“När användningen av digitala objekt ökar, kan användare tänkas vilja överföra digitala objekt till andra användare. Sådana överföringar kan inkludera försäljning, hyra, gåva, lån, handel etcetera. Det uppstår dock flera problem när man överför digitala objekt. Medan ett fysiskt objekt som en kopia av en pocketbok bara finns på ett ställe i taget, kan enkla och billiga kopior av ett digitalt objekt göras utan förlust av exakthet [loss of fidelity]. Därför är kopiering och upprepad försäljning av samma digitala objekt möjligt, vilket eliminerar brist [scarcity] av det digitala objektet. […] En andrahandsmarknad som tillåter användare att på ett effektivt och tillåtande sätt överföra ’använda’ digitala objekt till andra, samtidigt som brist upprätthålls är därför önskvärd. Ett ’använt’ digitalt objekt är ett objekt till vilken en användare har legitim tillgång eller äganderätt [access rights], och för vilken användaren kan överlåta denna nyttjanderätt till andra.”
Även Apple har sökt patent för snarlik teknik, ”Managing Access to Digital Content Items”, vilken beviljades strax efter Amazons ansökan 2013. Från Apples sida förefaller det dock mest handla om hur ett använt och överfört digital objekt, det vill säga en begagnad fil, inte ska kunna återanvändas av användaren som sålt filen ifråga. Principen är densamma som med DRM-skydd, det vill säga att data lagras inherent i den begagnade filen som ”fastställer vilken användare som för närvarande har tillgång till det digitala objektet.”
Både Amazons och Apples tanke – och affärsidé – med den här typen av digital second hand är att ta ut en mindre avgift på de bytestransaktioner som utförs. En infrastruktur måste till, som om den konstrueras sinnrikt och användarvänligt har potential att bli profitabel. App Store har exempelvis varit otroligt lönsam där 30 procent av all försäljning tillfaller Apple, trots att man enbart tillhandahåller själva plattformen där handelsutbytet sker (samt förhandsgranskning av appar). Andra företag har därför inte varit sena att haka på denna trend. Mest omtalat har bolaget ReDigi varit, med konceptet att låta användare legalt sälja och köpa begagnade musikfiler av varandra genom molnteknologi snarare än DRM-teknik (och där ReDigi på snarlikt manér tar ut en mindre avgift på varje transaktion). Uppenbarligen var idén bakom ReDigi till en början att hitta en molnbaserad lösning där användare legalt kunde donera sina begagnade mediefiler som de inte längre hade användning för. Läser man på företagssajtens FAQ framgår att ReDigi ägnar sig åt ”recycled digital media”, om så i form av musik, mjukvara, e-böcker eller ljudböcker – ”we’re sort of like your favorite used record store, but for digital music files.” ReDigi är framför allt att betrakta som en molnbaserad handelsplattform; företaget köper inte själv begagnade digital musik från användare. Snarare är ReDigi ett system som gör det möjligt för användare att via molnet inte bara dela, utan också köpa och sälja begagnad digital media av varandra.
I takt med att konsumtionsbeteenden kring digitala medier förändras, där det idag finns flera (och tydliga) tecken på att vi köper mer och mer kod, så är den här affärsutvecklingen helt logisk. Den innebär emellertid ett konstant experimenterande med de juridiska ramverken kring legalt införskaffat e-material, i akt och mening att luckra upp och göra dem mindre strikta för att underlätta uppkomsten av nya marknader. Försäljning av begagnade digitala medier utgör i så motto ett alternativt till både strömmande medier och den illegala fildelningen. Det är den positiva sidan av denna utveckling. Men där finns förstås även problem. Så har exempelvis ett litet start-up-företag som ReDigi inte betraktats med blida ögon av vare sig IT- eller mediebransch. Nätgiganter som Amazon och Apple vill naturligtvis själva behålla kontrollen över denna marknad. Sedan något år tillbaka pågår också en juridisk process där musikbolaget Capitol Records stämt ReDigi för olovligt upphovsrättsintrång, eftersom den senare agerar mellanhand (och tjänat pengar på) handeln av filer man inte äger immaterialrätten till.
I viss mån har det gjort att ReDigi hamnat i centrum för en pågående diskussion kring konsumenträttigheter i den digitala tidsåldern. Den har lite olika förtecken, där bland annat äganderätt, fri information och behovet av att etablera fungerande digitala marknader utgör variationer på samma tema. Amazons tanke med sin ”Secondary market for digital objects” är till exempel besläktad med de sätt som ägare av läsplattan Kindle (med ett abonnemang på Amazon Prime), idag fritt kan låna e-böcker ur bolagets bibliotek med 500 000 e-böcker. Frågan kring försäljning av begagnade medier har såtillvida även bäring på den pågående träta om e-lån som bibliotek och förlag idag är inbegripna i. Just i USA har bibliotekssektorn fått backa; amerikanska lån av e-böcker har följaktligen utvecklats till en ganska bisarr verksamhet, där det ofta bara är möjligt att låna en e-bok åt gången – trots deras oändliga kopierbarhet. Men anledningen är förstås att det är omöjligt att bygga upp en fungerande e-boksmarknad om det samtidigt är lagligt sanktionerat att gratis låna exakt samma bokfiler två klick bort. På samma sätt oroar sig både förlags- och författarbranschen för vad legal digital second hand egentligen skulle innebära. Farhågorna är att begagnade e-böcker tämligen omgående skulle påverka försäljningen av nya e-böcker (vilket i USA är en betydande försäljningsframgång). ”Who would want to be the sucker who buys the book at full price when a week later everyone else can buy it for a penny?”, som författaren och ordföranden i den amerikanska författarföreningen, Scott Turow, drastiskt påpekat i en intervju.
Det svårt att sia om exakt vilka prismekanismer som en fungerande e-andrahandsmarknad egentligen skulle innebära – förmodligen handlar det om rejäl prispress. Situationen liknar därför den kring e-lån och bibliotek. Men begagnade filer riskerar förstås också på sikt att fullständigt underminera nedladdningsmarknaden av medier som både Amazon och Apple byggt upp sina digitala imperier kring. Här finns också betydande risker för så kallad kannibalisering i det att nya försäljningskanaler slår ut dem man redan tjänar på, som exempelvis den amerikanska försäljningen av e-böcker. Men här finns också en (viss) ekonomisk potential för de allra största nätjättarna så länge som de själva behåller kontrollen över den infrastruktur som används.
Next week at Lund university I will participate in a symposium at the Department of Philosohy entitled, “Is Google enough?”. Apparently the symposium seeks to address “questions surrounding Google’s position in today´s culture of search: Why does Google dominate the search landscape? Does Google shape how we see the world? Which relevant aspects and alternatives are part of today’s search engine landscape?” The purpose is to engage in a critical discussion on Google and existing – and imagined alternatives – which I guess the panel I will participate in will try (at least) to discuss. The symposium is organized by the interesting project, Knowledge in a Digital World – Trust, Credibility & Relevance on the Web, located at Lund university and funded by the by the Swedish Research Council between 2013-2016. Since my own project on Streaming Heritage is also funded the Swedish Research Council, I am interested in hearing about project experiences as well as the possibility and potentials of future collaborations.
Till hösten kommer jag att inom ramen för min professur ge en doktorandkurs i medieteori om 7,5 hp. Kursen är i princip klar, och det är egentligen bara beslut från prefekt som fattas. Kursen är öppen för alla behöriga som är intresserade – kursplan och schema kan laddas ned här: medieteori_kursplan_2014. Målet är att erbjuda doktorander en lika god överblick som djupgående insikter i en vital och skiftande medial teoribildning. Följer man kursplanen ska det handla om ungefär detta:
Vad är ett medium? En till synes enkel fråga – utan entydiga svar. Om medierna i dag konvergerar i digitala gränssnitt gäller det knappast 1900-talets mediala teoribildning. Den är snarare lika brokig som full av sylvassa uppslag – därtill ständigt pådriven av nya mediala kommunikationsformer. Tanken med doktorandkursen ”Mediernas teori” är att syna olika medieteorier och deras kapacitet att förklara exempelvis mediepåverkan, mediebruk eller medieutveckling. Kursen syftar till att ge ett vidsträckt panorama över olika föreställningar och idéer kring medier och kommunikation – från skrift, press, foto och film över grammofon, radio och television till dagens digitala medielandskap. Ett speciellt fokus kommer att riktas mot kritisk medieteori, ett annat mot teoretiska föreställningar kring det ”digitala”. Kursen kommer att genom olika medieteoretiska konstellationer visa på såväl brott – som kontinuiteter.
I ämnet medie- och kommunikationsvetenskap vid Umeå universitet har det lysts ut tre doktorandtjänster: en med inriktning mot digital humaniora, en mot mediehistoria och en mot strömmande medier. De ingår i en större utlysning av 25 doktorander till humanistisk fakultet. Nedan finns mer information om varje tjänst som jag ansvarar för – deadline för ansökan är den sista mars. Ytterligare information finns på min institutions hemsida.
Doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot strömmande medier vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper (dnr AN 2.2.1.5-255-14)
Institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet söker en doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot strömmande medier. Digitala lagringskulturer har under de senaste åren snabbt förändrats i riktning mot medier i molnet. Om föreställningar om den himmelska jukeboxen utlovade musik i molnet för alla, är exempelvis Spotify idag det främsta exemplet på musikbranschens teknologiska omställning. Andra medieformer och format står inför snarlika utmaningar. Strömmande medier innebär förändringar för både produktion, distribution liksom konsumtion av innehåll – frågeställningar som är angelägna att undersöka från en medievetenskaplig horisont. I en tid när alla som äger en dator ska betala tv- och radiolicens aktualiseras bland annat gränser mellan lag och lagring, speciellt då streamingtjänster som SVT Play blir alltmer populära. Utlysningen är kopplad till Vetenskapsrådsprojektet ”Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution” (2014-18), förlagt till HUMlab på Umeå universitet. Den doktorand som antas kommer att ingå i projektets tvärvetenskapliga forskargrupp. VR-projektet analyserar strömmande mediekulturer i allmänhet och musiktjänsten Spotify i synnerhet, bland annat med bäring på de digitala utmaningar som direktaccess till musikarvet innebär för minnessektorn. Med hjälp av digitala metoder och digital etnografi är ambitionen att observera filers färd genom det digitala eko-system som utgör den strömmande mediekulturens svarta låda – vanligtvis oåtkomlig för den traditionelle medieforskaren. Grundtanken är att digitalisering av medieobjekt förändrat hur de bör konceptualiseras, analyseras och förstås med utgångspunkt i de spår av information och betydande mängder data som filer lämnar i olika nätverk – från studiet av statiska musikartefakter till ökat vetenskapligt fokus på dynamiskt aktiva filer. Projektet har sin hemvist i skärningspunkten mellan medievetenskap, digital humaniora och mjukvarustudier.
Doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper (dnr AN 2.2.1.5-255-14)
Institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet söker en doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora. Tjänsten är del i en strategisk satsning som universitetets humanistiska fakultet gör under 2014. Digital humaniora är ett snabbt växande forskningsfält som dock utgår från grundläggande humanvetenskapliga frågeställningar: Vad innebär det att vara människa i en digitaliserad värld? Hur förändras informationslandskapet när alla medier är uppbyggda av kod? Förlorar medierna sin specificitet när de konvergerar i ett digitalt gränssnitt? Mediernas digitalisering innebär också en rad samhälleliga och socio-kulturella förändringar. Som medieforskare blir det allt svårare att inte förhålla sig till digitala material och digitala studieobjekt – å den ena sidan är sociala medier och den digitala världen ett studieobjekt i sig, å den andra sidan blir alltmer empiri och äldre kulturarv tillgängligt i digital form. Det senare gäller inte minst för storskalig kvantitativ data-analys; all digitalisering innebär en form av medietransfer. Nya mediemetoder utvecklas bland annat inom det expanderande fältet för datajournalistisk, och den snabba teknikutvecklingen öppnar också upp helt nya sätt att genomföra medieundersökningar och datainsamlingar med hjälp av läsplattor och smarta telefoner. Digital humaniora är idag samlingsnamn för olika forskningsinriktningar som kännetecknas av systematisk användning av digitala verktyg och analysmetoder. Inom detta forskningsfält sker metodutveckling inte sällan med tvärvetenskapliga frågeställningar. Digitaliseringen av medielandskapet har såtillvida öppnat för nya perspektiv på frågor om tekniker och publiker, deltagande och makt, kultur och politik, gränser och materialitet, kön och etnicitet.
Doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot mediehistoria vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper (dnr AN 2.2.1.5-255-14)
Institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet söker en doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot mediehistoria. Mediehistoria är ett internationellt expanderande fält, både inom medie- och kommunikationsvetenskap och angränsande discipliner med kulturhistoriskt fokus. Konvergens, intermedialitet, remediering och mediala systemaspekter hör inte bara hemma i vår egen digitala tid – vid varje tidpunkt i historien finns ett vidsträckt medielandskap som väntar på att utforskas. Monomediala perspektiv och traditionella mediebegrepp har här dock inte sällan visat sig otillräckliga. Med ett brett mediebegrepp kan också en rad andra kommunikationsformer utöver de traditionella massmedierna inkluderas – som utställningar, böcker, dagerrotyper, e-post eller arkiverade webbsidor. Vår digitalt omvälvande samtid öppnar för nya perspektiv på det förflutna, där mediernas historia ofta gör vår egen belägenhet mer begriplig. Den sökandes intresse för historiska perspektiv på mediala fenomen i nutid eller dåtid är huvudsaken.
Häromdagen skickade jag så äntligen in slutmanus till min kommande bok, Digitalisim. När allting blir internet, som utkommer på Volante förlag i maj. Återstår gör nu arbete med korrektur och tryck-PDF. Det har blivit en mer omfattande bok än jag tänkte mig från början. Originalmanus är nu uppemot 80 000 ord. Struktur och disposition ger vid handen en bok uppdelad i förord, inledning, sju kapitel om – överflöd, kvalitet, delande, öppenhet, information, lagring och digitalisering – samt ett efterord och kommenterad referenslista. Viktor Hertz designar, så jag vet åtminstone att den kommer att bli snygg.
Vid sidan av denna monografi har jag arbetat med ett par antologiprojekt som också kommer att bli färdiga under året. Det gäller för det första en bok som dröjt en aning, vilken ursprungligen hade sin upprinnelse i en konferens på KB i slutet av 2012. Boken borde publicerats under förra året, men är nu i alla fall snart tryck-klar. Information som problem. Medieanalytiska texter från medeltid till framtid, har vi redaktörer kallat den. Min tidigare kollega på KB, Jonas Nordin, har haft huvudansvar och en annan tidigare kollega, Otfried Czaika, fungerar också som redaktör. Boken utkommer i serien Mediehistoriskt arkiv under våren.
Det kommer också en annan mediehistoriska antologi att göra, och det i samma serie. Tillsammans med kollegor i Lund (Patrik Lundell & Marie Cronqvist) har jag under hösten arbetet med ett bokmanus som även det hade sin utgångspunkt i en konferens, denna gång om kulturhistorisk medieforskning som vi arrangerade i Lund förra våren. Även det bokmanuset börjar nu bli klart. Boktitel är ännu inte satt, men manuskriptet innehåller en hel del intressanta mediehistoriska perspektiv på bland annat skrivbord som medier, på fildelning via radio eller på själva medieforskningens historia och framväxt. Själv är jag också snart klar med min egen artikel som kort och gott heter, “Begagnade medier”. Den handlar dels om återförsäljning av gamla medier som en gång var nya, dels om mediers problematiska andrahandsvärde, och då framför allt i digital form.
Det är nu klart att min kommande bok, Digitalism. När allting är internet, utkommer i maj. Jag sitter för närvarande och slutredigerar manus. Med anledning av detta har mitt förlag gjort en intervju med mig (dom brukar göra så med sina författare), Fyra frågor till Pelle Snickars där jag berättar lite om mig själv, samt inte minst vad boken kommer att handla om.
Min förläggare Olle Grundin på Volante förlag har skrivit en rolig och illustrativ bloggpost om arbete med omslaget till min kommande bok, Digitalism. När allting är internet. “Att göra ett bokomslag hör till både det roligaste och det svåraste i processen när en bok blir till”, skriver han. “Roligt är det därför att det ju är fundamentet i den fysiska gestaltningen av boken: det ”blir” boken. Omslaget blir det vi ser framför oss när när vi tänker på boken.” I mitt fall provade formgivaren Vikor Hertz uppenbarligen 35 gånger – läs mer och se alla omslagen, Work in progress: ett omslag blir till.
Det bokmanus jag arbetat med under hösten håller nu på att omarbetas i en sista omgång. Bokens titel blir – Digitalism. När allting är internet – och mitt förlag Volante presenterade häromdagen lite mer information och omslag till boken. Boken ställer stora frågor som vilken sorts medial och kulturell process som digitaliseringen egentligen har inneburit? Hur påverkar den människor, var kom den ifrån – och vart leder den oss? Det kan låta luddigt, men min utgångspunkt är ett antal begrepp som används för att förankra, konkretisera och fortsätta den pågående debatten och diskussionen om digitaliseringens effekter inom kultur- och mediebranschen. Boken utkommer i maj 2014.
Mattias Berg på SR har gjort en serie program som handlar om robotförfattare – ett tema som är av viss relevans för det VR-projekt kring Spotify vi snart kommer att påbörja. I dagens Kulturnytt gör jag ett kort uttalande i frågan, Robotböcker sprider viktig information. Möjligen kommer det fler inslag i programserien framöver.
I am please to announce that together with my colleague, Johan Jarlbrink, we have started working with the HUMlab Media History Seminar, to be launched this fall. The idea, in short, is to historicize new media formats, contemporary digital technologies or the media history of the web – not to mention the notion of ’the digital’ itself. The purpose of the HUMlab Media History Seminar is to become an international, multidisciplinary conversational platform for scholars interested in historical perspectives on media, the ’digital’ and/or media perspectives on history. More information will follow – our sketch at present runs as follows:
Digital technology by nature always seems to be directed towards the future. New forms and formats replace older ones in a constant – and recurring pattern. Media is always already new. As a consequence technological amnesia often becomes a distinctive feature of today’s debates around ”new” media. A prevalent digital imperative, in short, reduces a number of (media)historical insights to be gained. In addition – and broadly speaking – (new) media studies has tended to focus contemporary issues, by ad large reducing media history to a scholarly neglected field. There are of course exceptions. The concept of media archaeology has, for example, during the last decade emerged as one way of addressing the history of media without the limitations of teleological media trajectories and linearities. Nevertheless, historicizing the computer, new media formats, contemporary digital technologies or the media history of the web – not to mention the very notion of ’the digital’ itself – is a to important task to be overlooked when dealing with new media technologies.
The purpose of the HUMlab Media History Seminar is to become an international, multidisciplinary conversational platform for scholars interested in historical perspectives on media, the ’digital’ and/or media perspectives on history. As is well known, the development of digital media today opens for new ways of understanding the past, but exploring media history is also a way of historicizing our current situation. The rapid digitization of cultural heritage, of historical newspapers and audiovisual media, for example, makes new research possible, with new methods. Yet, the bias of digital media is reciprocal. Like filesharing it always involves transitions moving both ways. Consequently, old media today can be understood completely different through digital media forms. In addition, with the blurring of boundaries within today’s digital media landscape – i.e convergence of both hard and software – there is a need to redefine the very concept of media itself. If media today can be reduced to lines of code – with all media analyses gravitating it seems towards software studies – a broader definition of media can also be deployed historically. It might (and should) include media forms beyond traditional mass media, such as exhibitions and panoramas, typewriters and tape recorders. With the inclusion of such formats, media history (again) alters its appearance.
The idea behind the the HUMlab Media History Seminar is, hence, to open for a wide range of topics and themes, audiences and technologies, as well as contents and contexts. Perspectives will vary and be both theoretical, empirical and/or methodological. The seminar will be held at HUMlab twice every semester – occasionally organized in co-operation with scholars interested in similar issues. Funding is secured for at least ten seminars between 2014 and 2016. International guest will dominate the seminar; invites will predominantly come from Europe – with a slant towards non-native English speakers. The first seminar will be held in September/October 2014.