Idag har till sist min artikel om Kenneth Goldsmith och hans bok Uncreative Writing publicerats, Försvar för återanvändning av digital text i Svenska Dagbladet. Det är ett slags recension, men på ett mer generellt plan handlar texten om grundläggande koncept som kopiering och kreativitet i den digitala domänen. Även om få nog skulle erkänna det så är min (och Goldsmiths) tes att kopiering – både som praktik och tankefigur – förmodligen är det allra främsta verktyget att vara (digitalt) kreativ. Givetvis finns det en rik litteratur-, musik-, medie- och konsthistoria kring snarlika figurer som exemeplvis appropriering, upprepning och återanvändning; Andy Warhol var närmast en kopia av sig själv och Walter Benjamin kopierade sig igenom halva 1800-talet. Men likafullt kan man argumentera för att datorn som kultur- och kopieringsmaskin inneburit ett brott och helt nytt förhållningssätt till den kreativa processen.
Den digitala användarkulturen har som bekant många vedersakare. Amatörernas afton är ett hot brukar det hävdas mot professionell kulturproduktion i alla led (produktion, distribution, intäkter etc.). Att 1900-talets medier producerades för “massan” är ingen nyhet; masskulturens ekonomi har länge vilat på en mer eller mindre global kundbas – därav också diverse medieteoretikers rädsla för kollektivets mediala dupering. En teoretiker av senare snitt, Geert Lovink, placerar i en intervju denna mediehistoriens övergripande ramverk i en samtida kontext. Stora delar av den digitala mediekulturen produceras numera av en snarlik “massa” som (i generell bemärkelse) tidigare var passiva konsumenter, åtminstone enligt ett äldre teoretiskt synsätt. Att masskulturens digitala teknologisering är skild från tidigare produktionssätt förvånar inte, men att på allvar förankra den mediehistoriskt sker mer sällan. Förståelsen av dagens digitala brukare är i så motto både beroende av mediekulturens brottytor som av dess kontinuitet, parallellitet och tröghet.
Vad är en blogg – och hur fungerar egentligen en blogg-gemenskap? I Stephanie Fayth Hendricks nya avhandling, Beyond the blog, (disputation imorgon; jag sitter i betygsnämnden) diskuteras både sådana övergripande frågor och mer specifika fallstudier av partikulära bloggar. Huruvida det egentligen går att studera bloggar som generell kommunikationsform ska vara osagt; redan för fem år sedan fanns mer än 100 miljoner av dem. Som kommunikatiosnform uppstod bloggen under andra halvan av 1990-talet och dess nuvarande standardiserade form är i mycket en följd av den användargenererade webbens och sociala mediers uppkomst. Men behöver sociala medier alltid vara sociala? Och måste bloggen som generell kommunikationsform alltid ingå i en mer eller mindre definierad nätgemenskap? Kan den inte också betraktas som ett slags singulärt och diskret läsobjekt online? Geert Lovink betitlade för några år sedan sin bok om bloggar, Zero Comments – detta som en ironisk kommentar att det näranog finns fler av dem än läsare. Men frågan är om det är läs- eller skrivakten som är konstitutiv för denna medieform? Är bristen på kommentarer alltid ett uttryck för avsaknad av intresse? Jag tror inte det; själv kommenterar jag i princip aldrig något online. Och på min egen sida här finns just heller inga kommentarer, men somliga böcker har likväl laddats ned hundratals gånger – och i något fall 1.300 gånger. Kommunikation på webben kan också ske i det tysta, tämligen obemärkt.
För några dagar sedan publicerade Stanley Fish, professor i “humanities and law”, i New York Times en svidande tvådelad granskning av det akademiska fältet kring digital humaniora, som åtminstone internationellt växer stadigt. En av de stora poängerna med denna datorbaserade kunskapsmetod är möjligheten att vidga studiet av exempelvis litteraturhistorien till att handla om mer än traditionell kanon. Men Fish ifrågasätter de resultat forskningen kommer fram till, inte minst hur fokus på data ersätter hypotesskapande och hur arbiträra konklusioner förpackas vetenskapligt: “first you run the numbers, and then you see if they prompt an interpretive hypothesis. The method, if it can be called that, is dictated by the capability of the tool.” Denna kritik av sättet som tekniken styr forskningen är inte lätt att skaka av sig; generellt styrs just forskningsfältet inom digital humaniora av teknikens möjligheter och gränser. Och med all sannolikhet kommer den att fortsätta göra det ännu en tid – kanhända i allt starkare konflikt med traditionell humaniora.
Sveriges Riksdagen arrangerar nu på torsdag (26/1) en så kallad framtidsdag om hur de kommande årens stora utmaningar ska tacklas. Själv ska jag vara med och diskutera de digitala utmaningar vi står inför; seminariet “Framtiden på nätet” kommer att både webbsändas och bandas av SVT. Min ambition är att ta upp frågor kring digitalisering och bibliotekens framtid, den paradoxala frågan om e-lån – aktuell i den pågående SvD-debatten – samt hur en klyfta alltmer skiktar nätanvändare i det som vet hur information letas fram på webben och de som mest googlar.
Thomas Steinfeld har idag i Süddeutsche Zeitung skrivit en utmärkt artikel om situationisten, konstnären, filmaren och teoretikern Guy Debord och dennes idémässiga relation till Occupy Wall Street-rörelsen, det vill säga hur den senares företrädare ibland sägs vara inspirerade av den förra. Artikeln finns ännu inte online, men av en händelse läser jag samtidigt om Debords 221 teser, vilka sammantagna utgör La Société du Spectacle (1967). Han gjorde för övrigt några år senare om denna bok till film – en intressant medial transfer om något – och den senare finns förstås på YouTube.
I korthet (och något förenklat) är frågan som Debord ställer sig hur den medierade 60-talsvärlden egentligen påverkar människor. Svaret är lika negativt som det är marxistiskt influerat; det så kallade spektakelsamhället manipulerar folk som inte har vett att se igenom en varufetischerad verklighet. Argumentationen är högst tidsbunden, skriven med utgångspunkt i ett västeuropeiskt välfärdssamhälle präglat av lika delar konsumtion som stigande förväntningars politiska missnöje. Representation är dock centralt i sammanhanget, men “spektaklet” sägs inte vara en uppsättning bilder. Snarare handlar spektakelsamhället – eller skådespelsamhället som det kallats i den svenska översättningen – om sociala relationer medierade genom bilder. Enligt Debord är spektaklet vidare kapital i en sådan ackumulerad omfattning att det blir bild – oklart hur. Det hela är just tämligen snårigt, och Debords bok försöker vara (alltför) mycket, från bildteoretisk traktat till ekonomiskt manifest. En stor del av tankegodset är dessutom hämtat från Daniel Boorstin och hans bok The Image (1962) – vilken också kommenteras – inte minst ett återkommande fokus på reklam och medierade pseudo-händelser. Det hindrar inte att La Société du Spectacle är ett intressant tidsdokument, men Debord framstår nog trots allt i andra sammanhang (exempelvis beträffande idéer kring rumslig psykogeografi) som en mer originell och egensinnig figur än som (förment) teoretisk kritiker av konsumtionssamhället.
De senaste tio årens digitala mediekultur har knappast gjort Adorno och Horkheimers Upplysningens dialektik till en mer mångsidig studie än när den publicerades 1947. Faktum är boken knappt tål en omläsning, i synnerhet inte kapitlet om kulturindustrin. Givetvis är den färgad av sin tid och dessa exiltyskars ofrivilliga vistelse i Hollywoods (mar)drömsfabrik. Men kritiken av mediesamhällets uniforma kultur är så ensidig att den blir närmast parodisk. Inför en kommande medieteorikurs (på KTH) läser jag om boken, och i ett vidare mediehistoriskt perspektiv är det rentav obegripligt hur dessa filosofer så gravt kan missförstå exempelvis filmindustrin med sina diversifierade marknadsstrategier att skapa begär och efterfrågan. Om inte annat visar boken hur lätt en marxistiskt färgad medieteori missar att adekvat förstå kulturella fenomen; istället för analys, “kritiska” diatriber i oändlighet. Suggestiv är däremot efterkrigsdiskussionen kring det förvaltade samhället, det vill säga ett slags övergripande rationaliseringstendens där byråkrati och administration tagit över. Det är också teman Adorno utvecklar i andra sammanhang. Arbetar man på en statlig myndighet är det lätt att känna igen sig; en administrativ apparat fyller snart sitt eget syfte – och långt mer därtill.
Häromdagen lanserades en ny nationell strategi för digitalisering, Digit@lt kulturarv. Kulturarvet ska i digital form bevaras, används och utvecklas. Men för att de skall kunna ske måste det tillgängliggöras, och frågan är (alltjämt) hur och med vilka resurser. Som kommunikationsform är nätet fortfarande starkt associerat med föreställningar om att vi alla genom webben ska få tillgång till vårt gemensamma förflutna. Men vilken slags slags “historia” erbjuds egentligen online trots allt tal om nätet som fri plattform? Är det inte snarare så att olika slags juridiska regelverk resulterat i en tämligen urvattnat utbud av digitalt kulturarv – åtminstone beträffande de senaste hundra åren? Följer institutioner lagen (och de måste de göra) ger de såtillvida access till material av (tämligen) begränsat intresse. Samtidigt håller olika digitaliseringsinsatser i viss mån på att “skriva” om förståelsen av det förflutna. De digitalt förflutna är på många sätt lika reglerat som det är missvisande för vad som egentligen bevarats.
En sällsynt intressant diskussion om digitaliseringen av kulturarvet gick av stapeln för en tid sedan i Berlin under konferensen, Ins Netz gegangen – Neue Wege zum kulturellen Erbe. Stefan Gradmann påtalade exempelvis i sitt inlägg att den semantiska webben inte bara kommer att innebära att alla digitaliserade kulturarvsobjekt per definition kommer att knytas till den globala informationskontext som nätet innehåller. Denna webbutveckling kommer med all sannolikhet också betyda ett politiskt ifrågasättande av själva existensen av mängden kulturarvinstitutioner. Givet att informationen konvergerar online, och att det är av relativt ointresse för användare var såväl metadata som digitala objekt egentligen kommer ifrån (givet att all grundinformation är “korrekt”), hur många sådana institutioner har samhället egentligen råd med? Med ett nät finns faktiskt inget behov av hundratals kulturarvsinstitutioner. Både Süddeuteche Zeitung och FAZ har tidigare rapporterat om Gradmanns polemiska slutsats, och en videodokumentation finns också tillgänglig på konferenssajten liksom på YouTube.
Ett annat lika intressant föredrag hölls av Oliver Sander, chef för bildarkiv B6 på tyska Bundesarchiv. Sander har varit drivande för det fotografiska samarbete som för några år sedan (från och med december 2008) etablerades mellan Bundesarchivs och tyska Wikimedia. Samarbetet handlade om vidaredistribution och uppladdning av 100 000 fotografier ur Bundesarchivs samlingar, vilka under en CC-3.0-licens gjordes tillgängliga genom Wikipedia. Föga förvånande har projektet lett till en storskalig ökning av användningen av dessa bilder, men icke desto mindre har Sander sett sig tvungen av avbryta samarbetet eftersom CC-licensieringen inte respekterats i den digitala domänen – dock inte av Wikimedia/Wikipedia, utan beträffande den vidare webbanvändningen av fotografierna. Framför allt har metadata och den ideella upphovsrätten alls inte respkterats online; bilderna har figurerat i de mest skilda kontexter – från att vara till salu på eBay till att radikalt beskäras. Mer än 90 procent av återbruket lär ha åsidosatt de licensregler som Bundesarchiv föreskrivit, vilket dels vittnar om ett slags institutionell blåögdhet – all access är alltid binär; antingen behåller man kontrollen eller så gör man inte det – och dels antyder fallet ånyo hur lag och digitalt bruk frontalkolliderar online.
Regeringen beslutade i början av året att att tillsätta en Litteraturutredning för att, som det heter, “analysera litteraturens ställning i dag och identifiera utvecklingstendenser som förväntas kunna påverka litteraturområdet framöver.” Till denna utredning håller det på att sammanställas en forskningsantologi som redigeras av Jenny Johannisson och Ulla Carlsson vid Nordicom. Jag har nyligen skickat över min artikel, “Boken som medium”, till den kommande boken – vilken inleds med en diskussion kring läsplattor i allmänhet och Kindle Fire i synnerhet:
I slutet av september 2011 presenterade Amazon ett ny slags surfplatta, Kindle Fire. Till skillnad från företagets tidigare läsplattor, som (nästan) enbart handlat om läsning på skärm, var detta en Kindle som behärskade hela det samtidsmediala spektrat. Under ledning av Amazons VD Jeff Bezos var själva lanseringen av Kindle Fire visserligen en ganska platt historia. Bezos är ingen estradör och en föga karismatisk företagsledare med än mindre publikreaktioner gör inte någon succé – eller som en kommentator av inspelningen på YouTube uttryckte det: ”good product, bad introduction”. Amazon kan trösta sig med att den amerikanska tv-reklamen för Kindle Fire varit desto snyggare. Ett (översatt) Voltaire-citat med orden ”fire” och ”kindle” iscensätts i ett snabbt mediehistoriskt montage, där Gutenbergs lösa typer tonas över i surfplattans medialt tilltalande gränssnitt: ”a Kindle for movies, music, web, games and reading.” Denna mediala utveckling kan tyckas uppenbar, inte minst givet framgångarna med Apples iPad. Men som (den ursprungliga) termen läsplatta antyder har den varit långt ifrån självklar och speciellt inte för Amazon. Kindle har ju på många sätt varit den läsplatta som drivit utvecklingen av e-böcker. Miljontals apparater har sålts i USA och under 2012 är det många som menar att surf- och läsplattan kommer att få sitt publika genomslag i Europa. Amazons Kindle har i USA gjort bokläsande på skärm till en massföreteelse, och när den introducerades under slutet av 2007 var den tänkt (och lanserad) som ett slutgiltigt substitut för boken. Givetvis finns det förelöpare; Alan Kays Dynabook från sent 1960-tal brukar exempelvis ibland lyftas fram som den första e-läsaren. Men Kindle var på många sätt den första apparat som marknadsfördes mot potentiella ‘bokälskare’. Å den ena sidan insåg Amazon tidigt att förenklad konsumtion av e-böcker kunde innebära stora intäkter, därav en gratis 3G-uppkoppling till amazon.com för att underlätta spontana bokinköp. Å den andra sidan fick Kindle den teknologiska effekt att andra företag (både i USA och internationellt) påbörjade produktion av läsplattor.
Ladda ned en första version av min artikel här.