Columbia UP keeps promoting our book, Moving Data. The iPhone and the Future of Media. Apparently it has sold pretty well – and as long as Apple makes the news (and the company of course does constantly), the book will be of some relevance. The launch of the new iPhone 5 is naturally also a way of promoting our book, and today the Columbia UP blog published a post I wrote.
Many have argued that the iPhone 5 launch was the most important product announcement for Apple since the first iPhone arrived back in 2007. Previous new models and versions have, in effect, been minor upgrades, so it was finally time for Apple to face the increased competition and secure its cutting edge smart phone profile. It’s now been five years since Apple entered the smart phone market—and literally altered and redesigned it. The iPhone rapidly became the prototype of the constantly connected gadget, blending media consumption, mobility, and social media. No other mobile phone—before or after—has even come close to the iPhone’s sociocultural impact, or demonstrated the extent to which mobile technology shapes new media culture. The very term mobile media in fact means something completely different after the iPhone. However, with the release of the iPhone 5, the promise back in 2007 of the iPhone becoming an ever expanding mobile media machine might have come to a halt. At least temporarily.
The question still remains regarding what kind of technology a smart phone actually is—and has become. Is it primarily a piece of shiny hardware, a mobile platform for innovative code distribution, or a gadget targeting new forms of media consumption? What about the blurred boundaries between smart phones and tablets; are they different gadgets or essentially the same devices (only with screens in various formats)? Being mobile and connected as well as handling various forms of media—be they music, films, books or web based content—are important features that nearly all these new devices share. If the laptop or stationary computer once was our default machine, this is not the case any more. Today, mobile devices are our primary communication tools for voice, text, image, video, sound and gaming. The iPhone didn’t start this development—but it increased the speed of technological change dramatically.
Pre-orders and sales have apparently been strong for the iPhone 5—as usual with new Apple products. Jony Ive, Apple’s chief designer claims that the iPhone 5 has been “completely redesigned” and many have already praised the new phone’s beauty. Daring design remains Apple’s trademark, and some have even, perhaps with a touch of hyperbole, suggested that the iPhone5 ”glass-and-aluminum body carries the design cues of a Stealth bomber.” Marketed by Apple as an object of high tech desire the new smart phone is definitively fetishized as a true technological sublime.
But, in most other ways, the new iPhone 5 is essentially the same as before. It will definitively not have the same impact on spurring technological development as the first (and earlier versions) have. The iPhone 5 is longer—and that, more or less, seems to be it. One more row of glowing icons; will that actually be enough to keep market shares and leave competitors behind? Maybe the apple has, after all, become a bit soft. The original iPhone was revolutionary with its touch screen and its inherent and emerging app culture. This is not the case anymore. Apple has not lost its edge; the company has more money than God but no firm can be revolutionary all the time. The iMother of 2007 remains the same. Older and wiser, perhaps—but will she continue to attract users?
Smartphones launched this Fall (before Apple) by competitors like Samsung have been more daring: new, radical ways of wireless charging, longer battery life, more advanced camera solutions, etc. A copy cat that infringes on original patents might of course be regarded as a weak rival and unworthy competitor—but everything Samsung does is not second-rate. Digital development does not only stem from the brain of a genius; it can take many forms. And while the iPhone 5 seems to be a nice product, it’s hardly a life-changing object.
Finally, here is the original posting – With the iPhone 5, Has Apple Lost Its Edge?.
Under våren och sommaren har Mats Jönsson, filmvetare vid Lunds universitet, och jag arbetat med bok om filmarkivet.se – “Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien. Den är nu klar (min trettonde bok!) och kommer att presenteras på bokmässan på fredag. Baksidetexten anger vad det hela handlar om:
Bör filmarkiv främst bevara eller förevisa sina samlingar? Noggrant tillvarata och katalogisera – eller visa och sprida film? Henri Langlois, grundaren av Cinémathèque Français menade att om film aldrig visas, utan endast förvaras i metallburkar, kommer den att sluta som skosmörja. Den digitala utvecklingen förefaller givit honom rätt; bred tillgänglighet till filmens historia är allra viktigast på en sajt som filmarkivet.se. Samtidens digitala utveckling återverkar idag på flera sätt medialt på arkivsektorn. Frågan är därför vad ett filmarkiv numera egentligen är för något – och vad det ska ägna sig åt? Arkivet innehåller ju inte bara det förflutna; snarare får det alltid sin innebörd i relation till nuet och framtiden – och den kommer inte att vara analog. Ny teknik påverkar alltid arkiv och deras bestånd. Digitaliseringen av filmens historia innebär naturligtvis stora möjligheter, både forsknings och folkbildningsmässigt, men också nya format, arkiv och urval sproblem. Frågan är komplex och tål att diskuteras, vilket flertalet filmvetare och filmarkivarier gör i denna bok. Ju mer arkivens filmer tillgängliggörs digitalt – desto mer kommer dock intresset för Sveriges filmarv att växa; det gäller såväl forskning som undervisning, liksom publikt – och förstås även politiskt. Digital tillgänglighet är idag det bästa medlet för att bevara det rörliga bildarvet.
Boken är cc-licensierad och distribueras fritt online – ladda ned den här.
Snart är det dags för bokmässan i Göteborg. Själv är jag med på några aktiviteter; bland annat ska jag prata om boken Myten om internet i bokförlaget Volantes monter. Bland mer utskrivna programpunkter gäller för egen del på torsdagen ett seminarium om Sociala medier och bokens framtid, liksom på fredag förmiddag ett eftersnack kring KBs seminarium om digitalisering, Eftersnack: Digitalisering – är det egentligen så enkelt?.
Själv ser jag dock mest fram emot en ny bok om filmarkivet.se som jag och Mats Jönsson redigerat. Den lanseras på bokmässan och heter, “Skokräm eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien. Vi kommer at prata om den på seminariet, Filmens arkiv – en antologi om filmarkivet.se i Svenska filminstitutets monter på fredag.
Även Västerbottens Folkblad har recenserat vår nyligen utkomna mytbok, Inget är gratis på internet. “Den som dristar sig till att säga något negativt om hur internet påverkar oss, eller på något sätt ifrågasätter dess demokratiska förtjänster, riskerar att klassas som en bakåtsträvare. Trots det här har de senaste åren allt fler författare som Susan Maushart, Eric Schüldt och Jonas Andersson, tagit på sig den föga tacksamma uppgiften att bedriva vad som kan kallas nätskepticism”, skriver recensenten Fredrik Borneskans – som, i korthet, menar att vår bok utgör ett nyanserat inlägg i den pågående nätdiskussionen.
Om en dryg månad ska jag vara med i en panel på internetdagarna och prata om vår nya mytbok. Lennart Bonnevier, skribent på .SE har skrivit en artikel om detta kommande seminarium, Möt männen bakom Myten om Internet.
Den SOU och det betänkande som Public service-kommittén publicerade häromdagen, Nya villkor för public service handlar i generella drag om framtidens public service – och hur det digitala medielandskapet med nödvändighet redan förändrat såväl villkor som spelplan.
En mindre del av betänkandet behandlar de mediearkiv som finns hos SVT, SR och UR och hur de kan – eller bör – ges access till framöver. Eftersom min egen institution, KB, har i uppdrag att bevara och tillgängliggöra i princip samma mediematerial är det av visst intresse att betänkandet gör bedömningen att “i den utsträckning programföretagen anser att det är publicistiskt motiverat [så] har företagen ett ansvar att, utifrån sina respektive uppdrag, digitalisera och tillgängliggöra arkivmaterial.” Medel, heter det bör dock “inte öronmärkas för ändamålet” – vilket tidigare varit fallet med de 100 miljoner som regeringen anslagit för just detta ändåmål. Vad denna eventuella hållning egentligen innebär för exempelvis samarbetet med KB är oklart; att olika grundfigurer för access kommer att styra hur digitala arkiv hanteras är dock uppenbart.
Kan öppen kulturarvsdata leda till att den kreativa sektorn börjar intressera sig för de enorma samlingar av kultur och information som minnessektorn sparat? Ja, möjligen – om denna data är fri att bearbeta. Även av kommersiella aktörer. Detta har länge varit en probersten, men idag har Europeana öppnat sin data – “by far the largest one-time dedication of cultural data to the public domain”. Syftet är att skapa, “opportunities for apps developers, designers and other digital innovators [which] will be boosted today as the digital portal Europeana opens up its dataset of over 20 million cultural objects for free re-use.” Den ansvarige för Europeana, Jill Cousins, har kommenterat det hela: “This move is a significant step forward for open data and an important cultural shift for the network of museums, libraries and galleries who have created Europeana. This is the world’s premier cultural dataset, and the decision to open it up for re-use is bold and forward looking – it recognises the important potential for innovation that access to digital data provides.” Återstår att se om det kommer att leda till konkreta resultat.
Den brännpunktartikel som jag och Per Strömbäck publicerade för någon vecka sedan fick en hel del kommentarar – 82 stycken i skrivande stund och ett antal blogginlägg– merparten av de mer kritiska slaget. Som vanligt när man diskuterar dessa frågor finns en tendens att man skriver förbi varandra, men min ingång var, i korthet, att “öppenhet” per definition inte är motor för all digital utveckling och heller inte alltid är det neutrala koncept vi ofta tror att det är.
En kollega (och vän) till mig, Jonas Andersson, är den som jag tycker skrivit det bästa inlägget i diskussionen – symptomatiskt betitlat “Öppenheten på nätet: om en (utebliven?) debatt”:http://www.jonas-andersson.se/2012/09/oppenheten-pa-natet-om-en-utebliven-debatt/. Jag ska inte meta-recensera hans post, men intressant nog tar Andersson också fasta på hur man som akademiker bör, och till och med ibland måste våga (om)pröva att arbeta i nya konstellationer – i mitt fall med en bekant lobbyist med en tydlig agenda (Strömbäck). Själv jobbar Andersson för närvarande på en reklambyrå, låt gå som primärt externfinansierad medieforskare med en annan helt optik än gängse reklamare. Debatten om internet skulle tveklöst vinna på ett antal sådana radikala perspektivskiften av alla inblandade usual suspects.
“Finns det fortfarande myter om internet som behöver avmystifieras? Avger internet fortfarande ett sken som vi har svårt att se igenom? Två av höstens böcker hävdar detta”, skriver P O Ågren – som alltid tänker initierat om digitala frågor. Häromdagen recenserade har vår nya mytbok tillsammans med Fredrik Alveréns tematiskt snarlika bokprojekt, _Såld på nätet_ i Västerbottens-Kuriren. Texten återfinns också på Ågrens alltid lika läsvärda blogg.
Idag sänder programmet Publicerat i P1 ett längre samtal mella mig, Per Strömbäck, Lisa Ehlin och programledaren Åke Pettersson apropå vår nya bok, Myten om internet. Med titeln Mängder av myter om internet pratar vi om öppenhet och slutenhet, om regeringens digitala agenda, om twitter och wikipedia. Det har blivit ett ganska bra och resonerande samtal – tycker åtminstone jag.