Snart är det dags för bokmässan i Göteborg. Själv är jag med på några aktiviteter; bland annat ska jag prata om boken Myten om internet i bokförlaget Volantes monter. Bland mer utskrivna programpunkter gäller för egen del på torsdagen ett seminarium om Sociala medier och bokens framtid, liksom på fredag förmiddag ett eftersnack kring KBs seminarium om digitalisering, Eftersnack: Digitalisering – är det egentligen så enkelt?.
Själv ser jag dock mest fram emot en ny bok om filmarkivet.se som jag och Mats Jönsson redigerat. Den lanseras på bokmässan och heter, “Skokräm eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien. Vi kommer at prata om den på seminariet, Filmens arkiv – en antologi om filmarkivet.se i Svenska filminstitutets monter på fredag.
Även Västerbottens Folkblad har recenserat vår nyligen utkomna mytbok, Inget är gratis på internet. “Den som dristar sig till att säga något negativt om hur internet påverkar oss, eller på något sätt ifrågasätter dess demokratiska förtjänster, riskerar att klassas som en bakåtsträvare. Trots det här har de senaste åren allt fler författare som Susan Maushart, Eric Schüldt och Jonas Andersson, tagit på sig den föga tacksamma uppgiften att bedriva vad som kan kallas nätskepticism”, skriver recensenten Fredrik Borneskans – som, i korthet, menar att vår bok utgör ett nyanserat inlägg i den pågående nätdiskussionen.
Om en dryg månad ska jag vara med i en panel på internetdagarna och prata om vår nya mytbok. Lennart Bonnevier, skribent på .SE har skrivit en artikel om detta kommande seminarium, Möt männen bakom Myten om Internet.
Den SOU och det betänkande som Public service-kommittén publicerade häromdagen, Nya villkor för public service handlar i generella drag om framtidens public service – och hur det digitala medielandskapet med nödvändighet redan förändrat såväl villkor som spelplan.
En mindre del av betänkandet behandlar de mediearkiv som finns hos SVT, SR och UR och hur de kan – eller bör – ges access till framöver. Eftersom min egen institution, KB, har i uppdrag att bevara och tillgängliggöra i princip samma mediematerial är det av visst intresse att betänkandet gör bedömningen att “i den utsträckning programföretagen anser att det är publicistiskt motiverat [så] har företagen ett ansvar att, utifrån sina respektive uppdrag, digitalisera och tillgängliggöra arkivmaterial.” Medel, heter det bör dock “inte öronmärkas för ändamålet” – vilket tidigare varit fallet med de 100 miljoner som regeringen anslagit för just detta ändåmål. Vad denna eventuella hållning egentligen innebär för exempelvis samarbetet med KB är oklart; att olika grundfigurer för access kommer att styra hur digitala arkiv hanteras är dock uppenbart.
Kan öppen kulturarvsdata leda till att den kreativa sektorn börjar intressera sig för de enorma samlingar av kultur och information som minnessektorn sparat? Ja, möjligen – om denna data är fri att bearbeta. Även av kommersiella aktörer. Detta har länge varit en probersten, men idag har Europeana öppnat sin data – “by far the largest one-time dedication of cultural data to the public domain”. Syftet är att skapa, “opportunities for apps developers, designers and other digital innovators [which] will be boosted today as the digital portal Europeana opens up its dataset of over 20 million cultural objects for free re-use.” Den ansvarige för Europeana, Jill Cousins, har kommenterat det hela: “This move is a significant step forward for open data and an important cultural shift for the network of museums, libraries and galleries who have created Europeana. This is the world’s premier cultural dataset, and the decision to open it up for re-use is bold and forward looking – it recognises the important potential for innovation that access to digital data provides.” Återstår att se om det kommer att leda till konkreta resultat.
Den brännpunktartikel som jag och Per Strömbäck publicerade för någon vecka sedan fick en hel del kommentarar – 82 stycken i skrivande stund och ett antal blogginlägg– merparten av de mer kritiska slaget. Som vanligt när man diskuterar dessa frågor finns en tendens att man skriver förbi varandra, men min ingång var, i korthet, att “öppenhet” per definition inte är motor för all digital utveckling och heller inte alltid är det neutrala koncept vi ofta tror att det är.
En kollega (och vän) till mig, Jonas Andersson, är den som jag tycker skrivit det bästa inlägget i diskussionen – symptomatiskt betitlat “Öppenheten på nätet: om en (utebliven?) debatt”:http://www.jonas-andersson.se/2012/09/oppenheten-pa-natet-om-en-utebliven-debatt/. Jag ska inte meta-recensera hans post, men intressant nog tar Andersson också fasta på hur man som akademiker bör, och till och med ibland måste våga (om)pröva att arbeta i nya konstellationer – i mitt fall med en bekant lobbyist med en tydlig agenda (Strömbäck). Själv jobbar Andersson för närvarande på en reklambyrå, låt gå som primärt externfinansierad medieforskare med en annan helt optik än gängse reklamare. Debatten om internet skulle tveklöst vinna på ett antal sådana radikala perspektivskiften av alla inblandade usual suspects.
“Finns det fortfarande myter om internet som behöver avmystifieras? Avger internet fortfarande ett sken som vi har svårt att se igenom? Två av höstens böcker hävdar detta”, skriver P O Ågren – som alltid tänker initierat om digitala frågor. Häromdagen recenserade har vår nya mytbok tillsammans med Fredrik Alveréns tematiskt snarlika bokprojekt, _Såld på nätet_ i Västerbottens-Kuriren. Texten återfinns också på Ågrens alltid lika läsvärda blogg.
Idag sänder programmet Publicerat i P1 ett längre samtal mella mig, Per Strömbäck, Lisa Ehlin och programledaren Åke Pettersson apropå vår nya bok, Myten om internet. Med titeln Mängder av myter om internet pratar vi om öppenhet och slutenhet, om regeringens digitala agenda, om twitter och wikipedia. Det har blivit ett ganska bra och resonerande samtal – tycker åtminstone jag.
Idag har jag och Per Strömbäck publicerat en artikel på SvD Brännpunkt, Öppenheten på nätet är en myt, där vi resonerar kring begreppet “öppenhet” i en digital kontext. Artikeln hämtar sina centrala argument från den bok vi nyligen gjort, Myten om interet, och börjar så här:
Vi måste slå vakt om öppenheten på internet” är en maxim som ständigt återkommer i diskussioner om den digitala teknikens utveckling och inte minst när det gäller makten över internet. Och det låter ju bra, för vem kan eller vill vara emot öppenhet? Men precis som frihet är öppenhet ett relativt begrepp. Nätdiskussionen där öppenhet ses som fundamental för den digitala domänens utveckling är knappast (nät)neutral, vilket såväl utrikesministrar som cyberutopiker gärna vill göra gällande. Tvärtom favoriserar den vissa aktörer framför andra, speciellt telekombranschen och somliga webbföretag. Öppenhet är rentav den kommersiella logik som Google byggt sitt webbimperium kring. Med fria sökningar och öppna program kan man bevisligen tjäna kopiöst med pengar.
Forskningsavdelningen på KB där jag arbetar har startat en blogg, Miman. Namnet är lånat från Harry Martinssons tänkande och besjälade maskin ur rymdeposet Aniara. Själv har jag skrivit ett första blogginlägg, “Det utopiska biblioteket”, som inleds så här:
Den digitala utvecklingen är vår samtids mest centrala fråga – åtminstone ur ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt biblioteksperspektiv. Den forskningsmässiga liksom demokratiska och folkbildande potential som öppnandet av biblioteken i digital form skulle innebära må vara söndertjatad, men den är högst reell. På sikt är Internet också KB:s räddning. Men hur bibliotek egentligen ska uppgradera sig till den digitala domänen vet ännu ingen.
Läs fortsättningen på Mimanbloggen – som man hittar här http://forskning.kb.se/.