Häromdagen publicerade Randall Stross, en av de mer insiktsfulla kommentatorerna av det amerikanska medie- och IT-landskapet, en artikel i New York Times. Under rubriken The Auteur vs. the Committee, diskuterar han den allt viktigare roll som design av data – från hård- till mjukvara – har för samtidens informationsteknologi. Samt inte minst skillnaden i synsätt som existerar mellan Apple och Google. Den övergripande mediehistoriska förändringen när det gäller datorer handlar ju i hög grad om hur de har omprogrammerats från att vara maskiner som processar data, till att bli kreativa verktyg för hur data gestaltas. Men vem skall egentligen bestämma utseende, design och gränssnitt? På Google styr algoritmerna, och på Apple Steve Jobs smak. Med Stross terminologi framstår den senare alltmer som en klassisk filmauteur, som med ett kollektivt team bakom sig driver sin personliga (produkt)vision. “[At Apple] one person is the decider for final design choices. Not focus groups. Not data crunchers. Not committee consensus-builders. The decisions reflect the sensibility of just one person”. För tillfället gagnar detta som bekant Apple. Men frågan är vilken strategi som är bäst på sikt, och därtill aktualiserar den formens ökade betydelse – möjligen på bekostnad av innehåll.
En ljudupptagningen av det seminarium som jag deltog på under Almedalsveckan, “Kulturpolikens utmaningar” – arrangerat av forskningsfinansiärer som RJ och VR – har nu publicerats på rj.se. Inga bilder, men utmärkt ljud – lyssna gärna här.
En pdf med min minst sagt kort hållna inledning kan också laddas ned här.
När jag var i Almedalen i förra veckan gjorde jag en intervju med Pär Strömbäck som jobbar med sajten Netopia, ett forum för digitala samhällsfrågor som drivs av medie- och förlagsbranschen. Intervjun handlade framför allt om framtidens bibliotek i relation till den digitala utvecklingen – och kan ses här.
Idag har jag publicerat en artikel i SvD kring iPad-appen Biblion, med rubriken Slösande rikt – och gratis. Appen innehåller arkivmaterial från världsutställningen i New York 1939 och kan varmt rekommenderas. Artikeln börjar så här:
Av 1800-talets publika kommunikationsformer tillhör världsutställningarna de mest fascinerande. Från The Great Exhibition i London 1851 till Exposition Universelle i Paris 1889 ligger ett utopiskt skimmer av västerländsk framstegsoptimism, som nog sträcker sig ända fram till 1939 års New York World’s Fair. I någorlunda fredlig tävlan nationer emellan var utställningarna lika delar branschmässa som nöjesetablissemang. Teknologiskt raffinerade attraktioner var återkommande kännetecken; hus i glas avlöstes av gigantiska torn, rullande trottoarer och monumentala modeller. ”Futurama” på 1939-års utställning – om framtidens bilsamhälle, sponsrat av General Motors – lär ha innehållit en halv miljon modellbyggnader. Världsutställningarnas historia kan också ses som ett slags provkarta över framtidens medielandskap. Fotografi, film och television introduceras här alla för en masspublik. Utställningsmediet var i sig en ovanligt trög medieform, med bibehållen aktualitet under långt mer än ett sekel. Som kommunikationsform bejakade världsutställningarna nya förmedlingsformer, och som multimedium (inte olikt datorn) införlivade de ständigt uppdaterade presentationssätt.
EUscreen, the best practice network for Europe’s television heritage, organizes its Second International Conference on Use and Creativity. The conference takes place at the National Library of Sweden in Stockholm in mid September (15-16). The programme consists of two workshops, a plenary session with keynotes as well as case studies by renowned experts in the field.
Attendance is free but on-line registration is required at the following address. A press release can be found here, and the conference will discuss the online potential of European television heritage. It will further explore creative approaches to enhance online accessibility of European television heritage, all with the goal to expand methods to reach a wide range of users and to increase their engagement with online heritage materials.
Att webben verkligen på allvar håller på att i grunden förändra hur “böcker” publiceras blir mer och mer uppenbart. Själv blir jag alltmer brydd hur man egentligen bör ställa sig till traditionella bokpublikationer. Är det något man som forskare skall ägna sig åt? För egen del läser jag nu långt mer än hälften av alla texter på skärm, en omständighet som accenuterats rejält bara under det senaste halvåret.
Är man intresserad av dessa förändrade läsvanor är den nya boken/sajten I read where I am av betydande intresse. Och snygg är den också. I Read Where I Am. Exploring New Information Cultures är ett holländskt samrabete mellan The Graphic Design Museum och Institute for Network Cultures , och syfte sägs vara att undersöka “recent developments in the field of information design.” In I Read Where I Am, 82 invited authors, artists, critics, and designers present a wide range of observations, inspirations, and critical notes about how we daily consume and produce our information. We intended to leave the justified nostalgia for what it is and asked the expert-amateurs to look further than the current hype around the iPads and Kindles. This publication does not only reflect the current state of affairs but also speculates about the significance and importance of new forms of image-text in the future.
The final manuscript for the upcoming iPhone book that I have been working on together with Patrick Vonderau was today (6 July 2011) delivered to Columbia University Press (CUP). We are quite pleased, and now the copy editing process will hopefully get going quite rapidly. The book contains more than 20 articles, and together with a lenghty introduction it does actually tell you something about Apple and mobile media. According to CUP the book will soon be announced online, and hopefully there will also be an e-book version published already during late autumn.
Idag har jag publicerat en understreckare om datorhistoria i SvD – Från räknare till kulturell allt-i-allo. Artikeln tar sin utgångspunkt i en ny bok av Peter Lunenfeld, och som ingressen antyder handlar det om “datorns väg från elektrisk beräkningsmaskin till dagens personliga kulturverktyg. Det är en vindlande berättelse om datorns tekniska, ekonomiska och kulturella historier.” En läsare hörde av sig och påpekade att jag skrivit alltför mycket om datorn – och för lite om de program den trots allt kommit att konstituerats av. Det är en utmärkt invändning som jag verkligen skall begrunda framöver.
I början av nästa vecka arrangeras SAMspråk i Visby, där humanister och samhällsvetare möter politiker för samtal under Almedalsveckan 2011. Det är landets största forskningsfinansiärer inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning (RJ, VR, FAS & Formas) som initierat det hela – information finns på bland anat RJ:s hemsida och programmet kan också laddas ned här. Själv skall jag delta i ett samtal med Nina Wormbs, Berit Högman och Henrik Toremark om kultur, teknik och politik på måndag 4/7 (kl. 15.15 på Joda bar) under rubriken “Kulturpolitikens utmaningar”: Framtidens kulturpolitik handlar inte bara om hur kulturutövare ska försörja sig. Det handlar också om teknik – kan man läsa i den lilla beskrivningen. Min egen infallsvinkel är att kulturen (i mycket generell bemärkelse) är högst konservativ i teknologiskt hänseende, trots att den ofta tror sig vara progressiv, och att kulturpolitiken därför i mångt och mycket handlat om att värna det bestående. Det digitala kultursamhället med datorn som främsta redskap kommer här ofta i kläm. Därtill är det idag (som bekant) inte helt lätt att avgöra vilken kulturproducent som skall erhålla stöd – vilken chans har exempelvis bloggaren eller videoremixaren mot bildkonstnären? – eftersom producent- och konsumentrollen alltmer glidit samman och konvergerat i en digital kontext. Förhoppningsvis kommer det att bli ett lika spännande som givande samtal.
New York Times teknologisidor – webbens förmodligen bästa förmedlingsinstans för digitala nyheter – lanserade häromdagen en ny serie, The Mechanical Muse. Syftet sägs vara att undersöka olika aspekter av det tekno-litterära komplexet, och först ut är en längre artikel om Franco Moretti, föreståndare för Stanford Literary Lab, What is Distant Reading?. Moretti har ju som bekant lanserat begreppet “distant reading” som ett försök att förstå litterära texter “not by studying particular texts, but by aggregating and analyzing massive amounts of data. We need distant reading, Moretti argues, because its opposite, close reading, can’t uncover the true scope and nature of literature.” Moretti sägs i sammanhanget vara en del av det växande forskningsfältet kring digital humaniora (vilket man visserligen kan ifrågasätta). Mer intressant är att teknologi (genom datorn som samtidens universalverktyg) nu på allvar letar sig in i allt fler kultursammanhang. NYT-kolumnen kring mekanikens musa är såtillvida ytterligare ett tecken på att Kulturens traditionella motsatsförhållande till Tekniken möjligen håller på att luckras upp.