En central tanke i den bok som Per Strömbäck och jag precis blivit klara med, Myten om internet (lansering 15/9) är att den konflikt som under 00-talet utspelade sig mellan mediebransch och pirater numera ersatts av en betydligt knepigare problemkomplex mellan IT-företag och mediebolag. En av många inspirationskällor till den idén utgår från Robert Levines, Free Ride (2011) och han har också skrivit en artikel i vår kommande bok.
Levine menar att den centrala konfliktlinjen på nätet numera går mellan upphovsmän och deras representanter på den ena sidan, och olika distributörer och aggregatorer som använder teknologin för att (mer eller mindre) utnyttja deras arbete (utan tillstånd), på den andra. Möjligheten för olika slags mediebolag att ta betalt för innehåll på nätet är härvidlag något av en ödesfråga, och häromdagen intervjuades Levine om detta på dn.se, Internetdebattör: Traditionella företag måste slå tillbaka. Internetföretag som “Megaupload eller mer lagliga Google investerar inte i innehåll”, hävdar Levine där; de betalar inga upphovsmän, “men de tjänar ändå stora pengar på det dessa upphovsmän skapat.”
Den här diskussionen är inte ny, men Levine menar att mediebranschen måste sluta att jaga sina kunder och istället koncetrera sig på distributionsfrågan. Att som Levine jämföra fildelningssajters intäkter med Google är visserligen inte så välvalt, och hans resonemang om möjligheten att lagligt se exempelvis ny film haltar också betänkligt – filmbranschens vägran, eller åtminstone tröghet i att satsa digitalt har ju bäddat för illegala alternativ. Men Levine är långt ifrån någon hard-core upphovsrättsfanatiker och traditionell branschlobbyist. Tvärtom lyfter han fram distributören Spotify som en utmärkt affärsmodell och därtill menar han att upphovsrättens skyddstider är för långa.
Den springande punkten är dock hur vi ska bära oss åt för att i det framtida nätsamhället skapa reella incitament för en fungerande digital marknad. Synen på denna utveckling skiftar som bekant; mot informationsfrihet och nätneutralitet står fallande mediala intäktsmodeller, vilka på sikt hotar att underminera stora delar av kultur- och informationssektorn och därmed det innehåll som tekniksektorn lever av. Att alla digitala uttryck enkelt kan kopieras är givetvis en förutsättning för den användargenererade webben, men ett eroderat rättsmedvetande riskerar också att de facto kullkasta de kreativa näringarna. Fortsättning lär följa …
The book that I and Patrick Vonderau has been working on is now finallly finished, Moving Data. The iPhone and the Future of Media published by the Columbia University Press, who are currently promoting the book on their first page. It is the first book to treat the popular handheld device as a key medium for decoding modern convergence culture. Our introduction has also been published online – read it here – or download it. I also hope to publish a blog post on the CUP blog to further promote the book, all likely on the topic “iPhone 5 years – 500 000 apps”. Why? Well, I still beleive apps are the most striking thing with this “phone” – and the way the app-concept has altered the computer and media industry. And with the paradox that although Steve Jobs was a computer visonary he didn’t see this one coming at all. Nothing is mentioned for example about apps in the first iPhone commercials – watch them here on YouTube. That is, “building a phone” from external code was radically new and hardly the Nokia way. I think this example has a lot to say about the real difficulties in trying to figure out what direction the digital media landscape is actually moving.
Så är den då äntligen klar och tryckt – boken om iPhone som jag och Patrick Vonderau arbetat med de senaste året, Moving Data. The iPhone and the Future of Media. Det är en titel som möjligen är lätt hyperbolisk, men mobila medier är trots allt framtiden. Att förlaget Columbia University Press har boken just nu på sin förstasida är såtillvida inte förvånande – och bättre reklam än så kan man knappast få. Bokens introduktion kan också läsas här eller laddas ner här som pdf.
Ryktet gör gällande att en iPhone 5 kommer till hösten – detta helt i linje med att denna “telefon” nu funnits i just fem år. Under dessa år har mer än 500 000 appar utvecklats – och detta trots att visionären Steve Jobs inte trodde att det skulle vara möjligt att bygga egen hårdvara kring extern kod; i de första reklamfilmerna om iPhone – se dem till exempel på YouTube – sägs alls inget om appar. Möjligen kommer jag att skriva något om just detta på Columbia University Press blogg framöver.
Stiftelsen Ingmar Bergman har uppdaterat sajten ingmarbergman.se rejält. Enligt en pressrelease har en helt ny struktur “utarbetats, hundratals nya artiklar och tusentals nya bilder har tillkommit. Förutom alla fullmatade, rikligt illustrerade originalartiklar om alla Bergmans filmer, teateruppsättningar, böcker, filmmanus och artiklar, kan man lära sig mer om hans medarbetare, besöka de platser där han varit verksam” undsoweiter. Gott så. Det är utmärkt att det annars slutna Bergmanarkivet öppnas åtminstone på webben. Delandets kultur gäller ju annars knappast IB. Stiftelsen och min egen institution, KB, digitaliserade till exempel för några år sedan 50 000 av dämonregissörens manuskriptsidor – digitala kopior som KB sedan dess inte sett röken av. Någon binär nolla gick nämligen med på att inte tillåta att detta material visade någon annanstans än på filminstitutet, ett i sanning progressivt digitalt beslut.
Hursom, på ingmarbergman.se kan man lära sig mer om IB än de flesta nog vill veta. Men var är filmerna? Inte på denna sajt i alla fall. Faktum är att ingmarbergman.se på många sätt är konstruerat kring ett tomrum; just det material som gjort honom känd – filmerna – finns nämligen inte där. Vill man se dem är YouTube långt bättre – nästan 4 500 träffar på IB – eller varför inte The Pirate Bay, för att nu inte tala om Karagarga. En sökning på Ingmar Bergman ger där 711 träffar: alla hans filmer, böcker, intervjuer, tv-program etcetera – det om något är ett digitalt Bergmanarkiv.
I dagens Kulturnytt uttalar jag mig om digitaliseringsfrågan när det gäller böcker. Jag och journalisten Hugo Lavett hade för några veckor sedan ett längre samtal som i mycket summerade upp vad som hänt på området, framför allt med fokus på den amerikanska situatonen med Google och Digital Public Library of America. I sedvanlig ordning blev det inte mycket kvar i radio-inslaget, som med titeln: Vem digitaliserar böckerna bäst – Google, Harvard eller KB? dock är väl värt att lyssna på. Och inte är det så dumt att figurera i Robert Darntons sällskap.
Vilken funktion hade egentligen sociala medier under den arabiska våren? Vilka är den digiala underklassen? Och hur har en handfull teknikföretag i Silicon Valley lyckats sprida ryktet om sig själva som det fria ordet och kunskapens främsta förespråkare?När internet ska diskuteras används ofta begrepp som frihet, demokrati och delaktighet. Att internet har haft en otrolig betydelse tvivlar ingen på, men samtidigt finns en mängd löst grundade föreställningar att internet kommer infria alla förhoppningar, en sorts tekno-utopi. Internet är på ett plan öppet och fritt, men lika mycket är det skapat av offentliga regleringar, teknik och affärsintressen. 85% av de så kallade stadsnäten ägs av kommunala bolag. Den grundläggande infrastrukturen för nätet i Sverige är alltså i allmän ägo, tvärtemot den gängse bilden att internet drivs av marknadskrafterna.
Mer information om min och Per Strömbäcks kommande antologi, Myten om internet finns här.
Idag rapporterade DN det som varit på gång ända sedan regeringen avsatte 100 miljoner till publice service för att öppna deras mediearkiv online: Tv-klassiker läggs ut på nätet. Sveriges Television öppnar sina arkiv, meddelar DN. “Public service-företaget har ingått ett historiskt upphovsrättsavtal, som nu gör 50 års tv-historia tillgänglig på webben. Avtalet har slutits med Copyswede, som fördelar pengar till rättighetshavare.” Det är lika lovvärt för användare online som det är problematiskt för mig egen institution, Kungliga biblioteket – för vad ska vi nu ägna oss åt? KB har inga rättigheter till sitt, i sammanhanget något paradoxalt laginsamlade audiovisuella material. KB:s digitala mediearkiv är bland de bästa i världen, men inget material kan tillgängliggöras online. Att staten ska bekosta insamlandet av public service på landets nationalbibliotek och samtidigt betala för tillgänggliggörandet av samma material på svt.se framstår faktiskt som ett föga effektivt utnyttjande av skattemedel.
Den artikel jag skriver för boken Myten om internet (Volante förlag, 2012) börjar nu bli klar. Boken redigeras av mig och Per Strömbäck och utkommer i mitten av september – i Almedalen kommer vi att också prata mer om den under ett evenemang. Min egen text, ”Öppet & stängt” börjar så här:
Under senvåren 2012 publicerade .SE-bloggen en utmärkt serie poster under rubriken, ”Ett öppet internet”. Tanken var att propagera för devisen att ett öppet internet behövs för en mer öppen värld. ”Vi belyser ur olika vinklar varför vi tycker att ett internet fritt från blockering och filtrering är så viktigt”, kunde man läsa. .SE är en privat stiftelse med uppdrag att ansvara för internets svenska toppdomän. Stiftelsen överskott finansierar delar av utvecklingen av nätet i Sverige, och de bedriver också ett informativt upplysningsarbete i nätfrågor. .SE-bloggen är exempelvis en vital kanal kring det mesta som sker inom nätområde, och bloggserien behandlade följaktligen både nätreglering liksom nätneutralitet, behovet av ökade programmeringskunskaper och blockering av domännamn. Bloggserien var också bokstavligen länkad till konferensen Stockholm Internet Forum – med tema, ”Internet Freedom for Global Development” – som .SE arrangerade tillsammans med Utrikesdepartementet och Sida. Med tämligen hög svansföring diskuterades också där behovet av frihet på nätet – allt med syftet ”att fördjupa diskussionen om hur frihet och öppenhet på internet kan främja ekonomisk och social utveckling i hela världen.” Vilka är de nödvändiga förutsättningarna för framsteg på internet, frågade man sig, och vilka är egentligen de viktigaste frågorna ”för frihet och utveckling” när man exempelvis beaktar ”ökad rörlighet och cloud computing?” Att utrikesminister Carl Bildt inledde konferensen var på många sätt följdriktigt. Med en touch av geek är han sedan länge en lika varm teknikanhängare som frekvent bloggare. Bildt har kanhända inte varit den nätpolitiska pådrivare somliga önskat, men i jämförelse med andra politiker är han påtagligt intresserad av digitala frågor. Visserligen medgav han klädsamt att Sverige dessvärre ”inte uppfann internet”. Men fortsatte han, ”vi kan stolt hävda att vi har gått i spetsen för användning av nätet och andra nya kommunikationsteknolgier”. Inte utan viss belåtenhet påpekade Bildt att redan 1994 deklarerade faktiskt ”en statlig utredning under ledning av statsministern – som då råkade vara jag – att Sverige skulle ligga i framkant när det gäller tillämpningen av nya digitala tekniker.”
Som liberal frihetskämpe á la moderat classic förefaller frihet på nätet ligga Bildt varmt om hjärtat – inte minst om det gäller elaka diktaturer som hotar att släcka ned flödet av bits och bytes. Anonymiseringsverktyg, som när det gäller (fil)delandets kultur betraktas som otillbörliga, ges numera svenskt bistånd. Krypteringsprogrammet Tor som hjälper nätaktivister att kringgå övervakning utvecklas idag faktiskt med stöd från den svenska regeringen. Att motarbeta skumma regimer med svensk informationsteknologi som ”frihetsvapen runt om i världen”, vilket utrikesministern hävdat i andra sammanhang, är måhända lovvärt – även om det ibland sker med en metaforik som avslöjar mer än den beskriver. Kampen är dessutom politiskt korrekt så det förslår. Frihet på nätet är en fråga som strängt tagen ingen demokratisk sinnad statsman kan förlora några politiska poäng på. Men ur ett mer filosofiskt eller kunskapsteoretiskt perspektiv är frihet alltid relativ. Min frihet att exempelvis betala mindre i skatt går i regel ut över någon annan, undsoweiter. Samma praktiska doktrin gäller även i den digitala domänen. Om Sverige ska stödja och uppmuntra fri digital kommunikation i diktaturer, ”måste vi också inse”, som bloggserien på .SE framhöll, att vi inte samtidigt ”kan stoppa själva överföringen av olagligt material, oavsett om det handlar om fildelning, bombrecept eller konspiration mot regeringen.” Wikipedia är en lika interaktiv informationskanal för världens skolbarn som för en norsk tokstolle. Och detta i kraft av att vara öppen för alla; yttrandefrihet kommer alltid att innebär ett visst mörkertal. Med andra ord krävs mod hos politiker att ”stå upp och säga att det är en mänsklig rättighet till ofiltrerad kommunikation”, även om det innebär att en hel del ”hemskheter måste få passera”, som .SE framhöll.
Det här är en kommunikativ logik som Bildt knappast missat – och som han även debatterat. Staten har ”en roll i att skydda friheten på internet och för att stävja olagligheter”, har utrikesministern bland annat hävdat; det vill säga, min frihet sammanfaller inte nödvändigvtis med din. Men frågan är snarare hur mycket digital öppenhet som vi egentligen tål. I USA, ”Land of the Free”, har Wikileaks radikala öppenhet som bekant orsakat ramaskri, och det av högst förklarliga skäl. Här hemma drogs offentlighetsprincipen för några år sedan till sin spets när The Pirate Bay länkade till hela förundersökningen kring de då uppmärksammade barnamorden i Arboga. En parts frihet att öppna – eller reglera – flödet av information uppfattas inte med nödvändighet på samma sätt av en annan aktör. Åsikter går snarare i regel isär. En konsekvens är, som Christopher Kullenberg framhållit, att det idag finns goda och dåliga nätaktivister. De som gegrafisk befinner sig långt borta är i regel de ”nya demokratikämparna”, för tillfället företrädesvis lokaliserade i arabvärlden, medan de som är nära och hemma ofta ses som usla fildelare. Men eftersom internet upphäver de flesta avstånd är det inte alltid så lätt att veta vem som definieras som god nätaktivist alternativt stämplas som IT-terrorist. Möjligen bör det ”fria” nätet alltså vara lite halvöppet – eller halvstängt – beroende på perspektiv. Min ambition i den här artikeln är emellertid inte att diskutera denna närmast mytiska föreställning om frihet på nätet, om så i demokratisk eller nätpolitisk tappning. Vad som intresserar mig är istället den angränsande nätdiskursen kring öppenhet och slutenhet, det vill säga hur vi idag talar och skriver om behovet av ett öppet internet och vilka föreställningar och praktiker som är förknippade med det – och inte minst vem som tjänar på dessa resonemang. Precis som diskussionen om frihet kan öppenhet förefalla självklar – och god. Men vid närmare betraktande är den samtida öppenhetsdiskursen långt ifrån entydig. Likväl finns en utbredd föreställning om behovet av öppenhet på internet, och de flesta av oss är nog positivt inställda till ett öppet nät – elller ett öppet samhälle för den delen. Karl Popper skrev redan 1945 i sin klassier, The Open Society and Its Enemies att det öppna samhället utgjorde motsvarigheten till ett öppet system, utan slutmål eller förutbestämda lagar. Denna öppenhet genererade enligt honom vitalitet och dynamik, och på många sätt har även internet följt en sådan utveckling – från Arpanet, BBS:er, Usenet och The Well till dagens webb. Men det finns också skäl att ifrågasätta ett slags digital öppenhet som både ideal och generell förklaringsmodell för nätets utveckling på senare år. Appkulturen till exempel styr idag bort från den öppna webben – och på denna är öppenhet numera lika mycket ett kommersiellt som politiskt koncept. Öppenhet är rentav den kommersiella logik som exempelvis Google byggt sitt webbimperium kring. Ett ”öppet internet” är i så motto ett slags ideologi vilken radikalt förändrat det samtida informationslandskapet. Popper skulle möjligen vänt sig mot en sådan läsning, men han fick aldrig möjlighet att googla en enda gång – han avled 1994, samma år som den kommersiella webben fick sitt publika genomslag med webbläsaren Netscape Navigator.
I den här artikeln kommer jag därför att argumentera för att till synes enkla begrepp som öppet och slutet framstår som allt viktigare dialektiska drivkrafterna för internets mediala utveckling. Användarmassans Google är exempelvis beroende av ett öppet och reklamfinansierat nät – därav animositeten mot Facebooks socio-slutna vänuniversum. Apple säljer i sin tur lika bedårande som slutna apparater, men delar av affärsidén baseras samtidigt på ett öppet utvecklingsverktyg (SDK Kit) för externproducerade medier och programkod – som Apple samtidigt skaffat sig en närmast diktatorisk kontroll över. App Store är följdriktigt en lika profitabelt prunkande som kontrollerad affärsmiljö. Det finns därför flera anledningar att skärskåda myterna kring nätets och den digitala kulturens förmenta öppenhet. Webbhistoriskt har en (mer eller mindre) innehållsligt manipulativ kulturindustri (Hollywood) på senare år flankerats av såväl en (påstådd) neutral öppenhetsindustri (Google) som en sluten hårdvaruindustri (Apple). Pengaflöden läcker sedan ett decennium från den senare till de förra, och den stora frågan för dagens mediebolag är hur webbekonomin egentligen ska tätas till. Är sluten kreativitet vägen framåt – eller ett slags öppen destruktion av etablerade affärsmodeller?
Den bok som jag och Per Strömbäck arbetar med är nu snart klart, Myten om internet. En första längre puff för boken finns nu att läsa, och snarlik information om boken kommer också snart på förlaget Volantes sajt liksom på Kulturekonomi.se. Olle Grundin på Volante har gjort en intervju med mig och Per med följande (något hyperboliska) ingress: “Pelle Snickars och Per Strömbäck är tillsammans redaktörer för antologin ”Myten om internet” där några av Sveriges och världens mest intressanta röster samlats för att förändra och nyansera bilden av internet, och inte minst blottlägga vilka som har gynnats av de rådande föreställningarna. Delar av boken kommer att presenteras i Almedalen och släpps sedan i sin helhet i september på Volante förlag.”
Läs intervjun i sin helhet på Netopia.
Den bok som jag och Mats Jönsson håller på och sammanställer om filmarkivet.se börjar nu att bli klar. Boken kommer att parallellpubliceras med fri CC-licens; boksläpp i slutet av augusti. Min egen artikel, “Prognos: digitala filmarkiv” inleds så här:
För hundra år sedan var det få personer som ansåg att film var värdefull att bevara – än mindre att visa efter att populariteten falnat på repertoaren. Filmmediet var en kommersiell produkt i en växande upplevelseindustri med en snabb biograftillväxt som stadig marknadsgarant. Till en början var filmen lika lågkulturell som det så kallade biografeländet var spritt; värderingar, smakhierarkier och kulturella synsätt förändrades långsamt. Länge ansågs bara den dokumentärt, icke-fiktiva filmen ha något större kulturellt och samhälleligt värde, den var pedagogisk och didaktisk för samtidens barn och unga – liksom för kommande generationer. ”För framtida forskning blir det givetvis av allra största värde att kunna följa gångna tiders liv så fullständigt som kinematografbilden möjliggör”, som filmtidskriften Biografen en gång uttryckte det 1913.
På Svenska Filminstitutets och Kungliga bibliotekets gemensamma webbsajt filmarkivet.se är det just sådan dokumentär film som tillgängliggjorts. Det ska visserligen tillstås att det inte är dokumentära genrer som sedermera gjorde filmen till en av 1900-talets mest centrala medieformer. Icke-fiktiv film har aldrig konkurrerat med vare sig den europeiska konstfilmen eller Hollywood, i synnerhet inte på den kommersiella biografen. Idag är biosituationen förstås annorlunda. De stora dukarna blir allt färre i takt med att de små skärmarna blir fler. Filmen må ha haft sin glanstid under 1900-talet, men den är förstås långt ifrån död. Möjligen anar vi slutet på filmen; åtminstone om man ska tro Jan Holmbergs melankoliska meditation i hans bok med just den titeln. Men filmediet är samtidigt digitalt sedan mer än ett decennium – först produktionsmässigt, och på senare år också när det gäller visning och distribution. Utbyggnaden av digitala biografer sker för fullt. Regeringen har hävdat att digitalisering av biografer är en viktig insats för att kunna upprätthålla ett rikt kulturliv i hela landet och anslagit 60 miljoner för ändamålet. Det är en satsning som SFI administrerar och ansvarar för.
Det finns förstås en korrelation mellan digitaliseringen av biografen och digitaliseringen av filmens historia. Filmen har alltid nyttjat både sin hägrande teknologiska framtid och sitt rika narrativt förflutna; gamla berättelser har under filmens hundra år ständigt framkallats i ny teknologisk skepnad, om så i ljud, färg, 3D, widescreen, video eller dvd. Den digitala filmen är dock på flera sätt annorlunda, inte minst eftersom den förefaller upplösa mediets traditionella gränser. På drift mellan olika visningsgränsnitt ser vi idag ny och äldre film på högst olika sätt – och i digital form betraktar filmen även oss som tittar. Den binära blicken har på senare år växlat riktning. Även Hollywood vill ju tänka som Google. Mer än hälften av intäkterna hos Netflix till exempel, den mest populära video-on-demand-sajten i USA, kommer numera från algoritmbaserade rekommendationer hämtade ur den data som filmanvändare genererar. Mediet väljer ut sig för åskådaren. Enligt samma perceptuella (penga)logik registrerar olika former av eye-tracking, kopplade till interaktiva reklamskyltar, var någonstans i bildflödet konsumenten fäster blicken. Den inbyggda kamera som finns i de flesta laptops och smarta mobiler har samma potential. Logiken gäller förstås även på filmarkivet.se där alla sätt att se bokstavligen registreras. Alla digitala produkter har idag karaktären av panoptiska medieformer, och var just filmen som medium slutar är inte helt lätt att fastställa. Faktum är emellertid att så också var fallet för hundra år sedan. Under filmens första tio år särskiljdes den knappt från andra projektionsmedier; rörlig bild var fram till och med 1905 lika synonymt med kinematografi som med laterna magica-bilder eller tittskåp. Först med etableringen av fasta biografer ändrade sig denna mediala förförståelse. Idag är det snarare det mobila seendet, rörelsen mellan olika skärmar och blick/klick-riktningar som data, konstitutiva för det samtida rör(l)iga bildlandskapet.
Film var länge synonymt med bio, men är det alltså inte längre. Det har dock aldrig gällt den dokumentära filmen som snarare (efter åtminstone 1950) associerats med framför allt tv. Televisionen är förmodligen det medium som spelat störst roll för filmhistoriens publika genomslag; public service har ju ställvis fungerat som ett slags folkligt cinematek. Idag är tv-utbudet dock högst diversifierat. Televisionen är nästan lika mycket webb, men i traditionell form håller den jämväl greppet om publiken. Även de nya medier som nyss betraktades som spjutsspetsteknologier, från dvd-spelare till hemmabiosystem, blir snabbt konkurrensutsatta – på senare tid av allt skarpare surfplattor och smarta tv-digitalboxar. Tjänsten Netflix är till exempel väl integrerad med spelkonsoller som XBox, Wii och PlayStation. Somliga menar att film fortfarande är bäst på biograf, men webbens skiftande hård-och mjukvara håller sakta men säkert på att underminera denna föreställning. De gäller ny som gammal film – och även sättet att presentera den. Digital filmdistribution (legal och illegal) har resulterat i att dvd-försäljningen som länge varit ett av filmbolagens viktigaste inkomstkällor, snabbt sjunkit. Om filmbranschen håller fast vid lika traditionella som hierarkiska visningsfönster finns det mycket som talar för att filmindustrin mycket väl kan gå samma öde till mötes som musikbranschen. Nättjänster i Sverige som Headweb, Film2Home och Voddler levererar allt bättre filmupplevelser, men utbudet är skralt (både när det gäller ny och äldre film) eftersom branschen fortsatt tjänar pengar på den traditionella filmkedjan. Biografnäringen och Svensk filmindustri bestämmer alltjämt när visningsfönster öppnas och stängs. Fortsatt lönsamma affärsmodeller överges inte i första taget, åtminstone inte så länge det råder oklarhet i hur man egentligen ska lyckas ta lika mycket (eller helst mer) betalt för film online som på bio. Den slags digitala devalvering som musikindustrin genomlidit kommer dock med all sannolikhet att drabba även filmindustrin – vare sig biografbranschen vill det eller inte. Det ligger i digitaliseringens natur. I det digitala ekosystemet finns visserligen pengar; att tillväxten är god visar om inte annat världens högst värderade företag, Apple. Men webbutbudet (av exempelvis film) har fortsatt en marginell ekonomi, åtminstone jämfört med hårda och mjuka affärsmodeller för nätaccess. Mediehistoriskt har en (mer eller mindre) innehållsligt manipulativ kulturindustri (Hollywood) på senare år flankerats av såväl en (förment) neutral öppenhetsindustri (Google) som en sluten hårdvaruindustri (Apple). Pengaflöden läcker sedan ett decennium från den senare till de förra, och den stora frågan för innehållsproducerande mediebolag är hur webbekonomin ska tätas till.
Poängen är att denna samtida digitala utveckling förstås också ”återverkar” medialt på arkivsektorn, för att nu använda ett av Walter Benjamins mest centrala mediebegrepp. Arkivet innehåller ju inte bara det förflutna; snarare får det alltid sin innebörd i relation till nuet och framtiden – och den kommer inte att vara analog. Benjamin hävdade faktiskt annu dazumal att medierna låg ”förborgade” i varandra; nära nog havande med nya egenskaper. I sin klassiska konstverksessä menade han att reproduktionen av konstverk och filmkonst för just en sisådär hundra år sedan hade börjat ”återverka på konsten i dess traditionella form”, detta eftersom ”den tekniska reproduktionen [då] nått en nivå där den inte bara började göra samtliga bevarade konstverk till sitt objekt och utsätta deras verkan för djupgående förändringar, utan också erövrade en egen ställning”. Att den modernistiska konsten uppstod som en reaktion på mediemoderniteten är ingen djärv gissning. Men föreställningen om medial återverkan är mer produktiv än så. Reproduktion, kopiering, återverkan; alla medieformer bygger på varandra och många existerar parallellt. Med de influerar varandra också retroaktivt. Idéen om återverkan – som Jay Bolter och Richard Grusins begrepp ”remediering” är mer eller mindre kalkerat på – förutsätter därför att medieutvecklingen samtidigt alltid blickar bakåt. En ny digital situation lämnar inte bara nya filmlager – för att med ”layers” apostrofera en annan produktiv digital metafor och praktik för att beskriva det samtida medielandskapet – den förändrar också (för)förståelsen av det (film)material som tidigare bevarats, speciellt när äldre analoga filmer omkopieras digitalt till nya filmfiler. Man behöver inte vara tysk filosof eller allmänt deterministiskt lagd för att inse att ny teknik alltid påverkar arkiv och deras bestånd. Återverkan är dock reciprok; den rör sig åt båda håll samtidigt, i synnerhet när ny lagrings-, distributions- och uppspelningsteknik konfigurerar om arkivets själva förutsättningar. Mikrofilmens revolution av bibliotekssektorn är kanske det mest illustrativa exemplet från 1900-talet. Mer eller mindre explicit resonerar därför den här artikeln om samtidens digitala utveckling och hur minnesinstitutioner och filmarkiv svarat upp mot den – för det bör de, och inte låtsas som om allt är business as usual.